Tidig(ish) morgon, varmt sommarregn som faller tungt och rakt och rätt igenom kläderna, sjörundan med ipoden på högsta volym, följt av en het dusch och hetare kopp med kaffe. Trots leriga ben, dyngsura kläder och hår som inte återhämtar sig på flera dagar kan det vara bland det bästa som finns, och får mig känna som om jag klarar hur många nattpass som helst. Nästan.
Med det sagt ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot att byta mina regniga springrundor mot soliga och kanske sandiga sådana. Och om jag mot förmodan skulle tvivlat på att det är dags att återvända till civilisationen, tar min spegelbild och settar mej straight: med armébyxor, nokia-stövlar, t-shirt från walmart och en kamouflerad jaktjacka i regnbågens alla färgen har Kall-modet onekligen kickat in. Nu går det bara utför!
onsdag 17 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
Gruvar mig
Imorgon börjar sluttampen på mitt vansinnes-arbetande, och som jag längtar till att det är över. Jag har tagit på mig inte mindre än tre pass på två dygn. Det blir ett tio timmar nattpass, följt av 8 timmar ledigt att sova på innan jag, masochist som jag är, går tillbaka för ett härligt 16 timmarspass. Det är knappt det hjälper att fokusera på lönedagen i September, vinerna i Frankrike eller att det var värt att spendera en månad i USA utan lön. Men när jag tänker att det är de absolut sista timmarna, då hjälper det i alla fall lite. Som alltid har det varit riktigt skönt att fly verkligheten ett tag i Kall, och känna hur de flesta av mina problem lösts allteftersom timmarna loggats in, men som alltid känner jag också hur gränsen går vid 2 veckor-sträcket. Jag saknar mina vänner, jag saknar att ro om mig själv i min lägenhet, jag saknar att ha "civilisation" runt hörnet och jag saknar att ha mer än en daglig springrunda som aktivitet.
Efter den här sista veckan får jag bege mig till Västerås, och det är bara flyttstäd, lite shopping och packning kvar innan jag kliver på flyget till efterlängtade Nice. Jag kan inte annat än bli på bättre humör, ju kallare och regnigare dagar jag vaknar upp till; snart är de ett minne blott! Lite shopping och packning kan ju dessutom vara lika mycket nöje som nytta.
Efter den här sista veckan får jag bege mig till Västerås, och det är bara flyttstäd, lite shopping och packning kvar innan jag kliver på flyget till efterlängtade Nice. Jag kan inte annat än bli på bättre humör, ju kallare och regnigare dagar jag vaknar upp till; snart är de ett minne blott! Lite shopping och packning kan ju dessutom vara lika mycket nöje som nytta.
måndag 15 augusti 2011
Med feber och gråa moln utanför mitt fönster
Sitter på ett stökigt kontor och försöker avsluta det sista i den här röran. Har som vanligt ingen motivation och sitter och drömmer mig bort. Sitter och försöker behandla den lilla kulan av separationsångest som växer i mitt hjärta. Känner fortfarande hans hud under min hand från när jag vaknade i morse och sakta klappade hans kind. Han sov så sött och jag kunde inte låta bli. Jag kysste hans ögonlock och viskade hejdå i hans öra. Jag ville bara stanna, stanna, stanna. Och nu skulle jag bara till Stockholm. Snart ska jag så jävla mycket längre bort att jag går sönder. ONT.
Utöver sådana där verkliga bekymmer så har jag också feber. Men att ta sig hem känns lika jobbigt som att vara kvar. Har lite beslutsångest. Att åka hem kräver att jag också ska ta tag i planering och dylikt. Jag tror att en packlista vore på sin plats. Många långa rader av saker som ska med. Men framför allt är det alla tillbehör som jag behöver skriva upp. Har dock kommit på en positiv sak ang. höstens pluggerier: jag behöver bara ett block. Mina andra kurser gör jag ju bara hemma. Ska investera i ett fint block!
Utöver sådana där verkliga bekymmer så har jag också feber. Men att ta sig hem känns lika jobbigt som att vara kvar. Har lite beslutsångest. Att åka hem kräver att jag också ska ta tag i planering och dylikt. Jag tror att en packlista vore på sin plats. Många långa rader av saker som ska med. Men framför allt är det alla tillbehör som jag behöver skriva upp. Har dock kommit på en positiv sak ang. höstens pluggerier: jag behöver bara ett block. Mina andra kurser gör jag ju bara hemma. Ska investera i ett fint block!
lördag 13 augusti 2011
Kanske borde bli amish i alla fall.
ALL TYP AV TEKNIK: Må du brinna i helvetet!
Efter att ha spenderat alldeles för många timmar på att formatera, programmera, felsöka och installera funderar jag på fullaste allvar att bara ge upp allt vad teknik heter, flytta till Lancaster, hitta en trevlig amish-kille med stort skägg och slå mig till ro liksom. Vill inte se åt en bit trasig teknik igen så länge jag lever.
Vet inte vad det är med mina föräldrar som liksom lyckas med att få all teknik de vidrör bara falla sönder - eller hur de lyckas få härligheten att bryta ihop just som jag finns i närheten. Det vore ju en sak om jag faktiskt hade viss teknisk förmåga - men inte ens med hjälp från you-tube får jag till det alla gånger.
Har formaterat om en toshiba-laptop, gjort en miljon felsökningar och omprogrammeringar av nätverkskortet som då beslutade sig för att ge upp, installerat en nyinköpt (och dessutom trasig) skrivare, programmerat in två nya mobiler, installerat om internet, gjort en kanalsökning och ändrat inställningarna på alla TV-apparater i huset, och dessutom bytt batteri och tangentbord på min egen dator eftersom jag var för ekonomisk för att köpa macbooken som ropade på mig. Kan meddela att jag, innan jag hittade den minimala spaken som låste fast tangentbordskabeln i moderkortet, testade att skruva det på plats med massor av tejp och lite annat som skulle hålla den på plats... och dessutom lyckades ge mig själv en ganska ordentlig stöt. Ekonomisk eller dum undrar man ju då?
Från och med nu är det jag som bara gör en sak efter avslutad arbetsdag och det är SOVER.
Skickar dessutom en lite tacktanke till spriten jag fick på min födelsedag. Utan den hade nog majoriteten av husets elektronik slängts mot väggarna, alternativt hoppats på, vid det här laget.
Skål, och godnatt!
Efter att ha spenderat alldeles för många timmar på att formatera, programmera, felsöka och installera funderar jag på fullaste allvar att bara ge upp allt vad teknik heter, flytta till Lancaster, hitta en trevlig amish-kille med stort skägg och slå mig till ro liksom. Vill inte se åt en bit trasig teknik igen så länge jag lever.
Vet inte vad det är med mina föräldrar som liksom lyckas med att få all teknik de vidrör bara falla sönder - eller hur de lyckas få härligheten att bryta ihop just som jag finns i närheten. Det vore ju en sak om jag faktiskt hade viss teknisk förmåga - men inte ens med hjälp från you-tube får jag till det alla gånger.
Har formaterat om en toshiba-laptop, gjort en miljon felsökningar och omprogrammeringar av nätverkskortet som då beslutade sig för att ge upp, installerat en nyinköpt (och dessutom trasig) skrivare, programmerat in två nya mobiler, installerat om internet, gjort en kanalsökning och ändrat inställningarna på alla TV-apparater i huset, och dessutom bytt batteri och tangentbord på min egen dator eftersom jag var för ekonomisk för att köpa macbooken som ropade på mig. Kan meddela att jag, innan jag hittade den minimala spaken som låste fast tangentbordskabeln i moderkortet, testade att skruva det på plats med massor av tejp och lite annat som skulle hålla den på plats... och dessutom lyckades ge mig själv en ganska ordentlig stöt. Ekonomisk eller dum undrar man ju då?
Från och med nu är det jag som bara gör en sak efter avslutad arbetsdag och det är SOVER.
Skickar dessutom en lite tacktanke till spriten jag fick på min födelsedag. Utan den hade nog majoriteten av husets elektronik slängts mot väggarna, alternativt hoppats på, vid det här laget.
Skål, och godnatt!
lördag 6 augusti 2011
Och så lite kaffe på det
Jobba, jobba, jobba. Jobba dubbelpass. Jobba natt. Jobba lite till.
Det är tur att jag har en solig fransk stad att fokusera på och att det endast tre veckor det rör sig om. Jag hatar när jag hamnar i perioder som dessa då man finns till för andra så till den milda grad att man knappt längre får finnas till för sig själv. För att inte tala om ordna upp saker inför flytt, man saknar att prata med folk eller bara ta det lugnt. Idag kom jag tillochmed på mig själv med att jonsa efter en fröken eller CISV-kram. Höll det dock för mig själv, hur mycket jag än jobbar vill jag ju inte riskera att någon gamling drabbas av chock och efterföljande hjärtattack. Men som sagt, det är bara tre veckor det rör sig om så jag tänker på vecka i Västerås, rött vin, frukost på balkong och 400 meter till havet.
Inatt blir det 6 timmars sömn istället för 7 eftersom jag kände att en springrunda var well over due, och en liten internetdos måste jag ändå få varje dag. Man är ju inte amish, heller.
Tur att det finns rikliga mängder kaffe på jobbet. Utan tanternas och gubbarnas förkärlek för fika skulle jag ha det riktigt svårt!
Det är tur att jag har en solig fransk stad att fokusera på och att det endast tre veckor det rör sig om. Jag hatar när jag hamnar i perioder som dessa då man finns till för andra så till den milda grad att man knappt längre får finnas till för sig själv. För att inte tala om ordna upp saker inför flytt, man saknar att prata med folk eller bara ta det lugnt. Idag kom jag tillochmed på mig själv med att jonsa efter en fröken eller CISV-kram. Höll det dock för mig själv, hur mycket jag än jobbar vill jag ju inte riskera att någon gamling drabbas av chock och efterföljande hjärtattack. Men som sagt, det är bara tre veckor det rör sig om så jag tänker på vecka i Västerås, rött vin, frukost på balkong och 400 meter till havet.
Inatt blir det 6 timmars sömn istället för 7 eftersom jag kände att en springrunda var well over due, och en liten internetdos måste jag ändå få varje dag. Man är ju inte amish, heller.
Tur att det finns rikliga mängder kaffe på jobbet. Utan tanternas och gubbarnas förkärlek för fika skulle jag ha det riktigt svårt!
Mellan städer
Städar bort Västerås. För den här gången. I ångestens dyningar. En vecka av samvetskval, av personlighetsförvirring, av vägskälet mellan gott och ont, rätt och fel, bra eller dåligt.
Kanske är det just när det än en gång är dags att fysiskt bryta upp, som man tvingas till ett allvarligt och högljutt samtal med sig själv. Alla ångestridna små tankar, tar ton. Harklar sig och gör sig hörda. Hur ska de annars komma ut på riktigt liksom? När jag är själv, ensam i lägenheten som aldrig var ett riktigt hem, endast en förvaringsbox med tättslutande lock, vill tankarna skakas om litet, röra sig och höras. Eller vill och vill, de bara kommer, händer, tar sig friheter. Inuti boxen. Jag säger högt, det som tänks, ibland i ej självvalt krypterad form; de bara kommer, alla de smutsiga betraktelserna av mig själv, som en sommar tagit form i min av arbete komprimerade lilla hjärnbank. Tid för reflektion, hjärnans bästa tid är nu. Tydligen. För rensning, för förberedelse för nya intryck. Som ett av arbete orsakat delirium. Ni skulle höra när mina tankar tar ton, ni skulle höra när dem improviserar hej vilt.
Jag tänker, att kanske är det bra ändå. Trots det mycket skrämmande i att tankarna härjar fritt och tar sig verbala friheter. Kanske är det enda sättet att gå vidare.
Det är inte heller så att jag känner en begynnande ångest över att lämna detta för något annat. Det är bara allt som förflutit, som liksom måste bort först. Måste ut för att Barcelona ska få komma in. Igår ville båda var med, Västerås och Barcelona. Och det blev för mycket. Det blev för mycket att nästan befinna sig där, kommunicera med den där andra platsen som snart är min, samtidigt som Västerås tryckte på, hängde sig kvar, slet tag i mig, höll mig fast med dåligt samvete.
Ibland är man ofrivilligt ond och känslokall. Det bara händer, i andras förlorade grepp om verklighetens skyldigheter och rättigheter. Ibland får man sona för andras brott, för andras moraliska snedsteg och fall. Men ibland blir det för mycket på en gång.
Städar bort Västerås, städar bort ett år av upplevelser, letar mig ut ur de trånga minneslabyrinterna i hjärtat av livet. Om en vecka är jag nästan klar, förhoppningsvis ute. För att finna nya vägar, trassla mig in på nytt, i andra labyrinter på andra platser.
Det är dags att bryta upp. Upp till kamp med alla mina ömhetsbetygelser och all min kärlek, med blicken vänd framåt utåt mot världen. Som snart är min igen. Världen som snart är Barcelona.
Kanske är det just när det än en gång är dags att fysiskt bryta upp, som man tvingas till ett allvarligt och högljutt samtal med sig själv. Alla ångestridna små tankar, tar ton. Harklar sig och gör sig hörda. Hur ska de annars komma ut på riktigt liksom? När jag är själv, ensam i lägenheten som aldrig var ett riktigt hem, endast en förvaringsbox med tättslutande lock, vill tankarna skakas om litet, röra sig och höras. Eller vill och vill, de bara kommer, händer, tar sig friheter. Inuti boxen. Jag säger högt, det som tänks, ibland i ej självvalt krypterad form; de bara kommer, alla de smutsiga betraktelserna av mig själv, som en sommar tagit form i min av arbete komprimerade lilla hjärnbank. Tid för reflektion, hjärnans bästa tid är nu. Tydligen. För rensning, för förberedelse för nya intryck. Som ett av arbete orsakat delirium. Ni skulle höra när mina tankar tar ton, ni skulle höra när dem improviserar hej vilt.
Jag tänker, att kanske är det bra ändå. Trots det mycket skrämmande i att tankarna härjar fritt och tar sig verbala friheter. Kanske är det enda sättet att gå vidare.
Det är inte heller så att jag känner en begynnande ångest över att lämna detta för något annat. Det är bara allt som förflutit, som liksom måste bort först. Måste ut för att Barcelona ska få komma in. Igår ville båda var med, Västerås och Barcelona. Och det blev för mycket. Det blev för mycket att nästan befinna sig där, kommunicera med den där andra platsen som snart är min, samtidigt som Västerås tryckte på, hängde sig kvar, slet tag i mig, höll mig fast med dåligt samvete.
Ibland är man ofrivilligt ond och känslokall. Det bara händer, i andras förlorade grepp om verklighetens skyldigheter och rättigheter. Ibland får man sona för andras brott, för andras moraliska snedsteg och fall. Men ibland blir det för mycket på en gång.
Städar bort Västerås, städar bort ett år av upplevelser, letar mig ut ur de trånga minneslabyrinterna i hjärtat av livet. Om en vecka är jag nästan klar, förhoppningsvis ute. För att finna nya vägar, trassla mig in på nytt, i andra labyrinter på andra platser.
Det är dags att bryta upp. Upp till kamp med alla mina ömhetsbetygelser och all min kärlek, med blicken vänd framåt utåt mot världen. Som snart är min igen. Världen som snart är Barcelona.
torsdag 4 augusti 2011
Konsten att vara fattig student
Tre veckor som kommer spenderas i fjällen, för att säkerställa en behaglig studenthöst i Nice. För att se till att jag har laddade (hjärn)batterier och lite pengar att spendera, så att allt inte går till (tokdyra) hyran till (tokfina) lägenheten.
Några dagar in och jag mår förhållandevis bra. Har kommit in i en skön lunk på mina nattpass och gled snabbt in min roll på hemtjänsten i Kall, även om jag saknar mina fröknar och tänker lite, lite på hur en augustimånad i Västerås hade kunnat te sig.
Men 20 dagar kommer jag att spendera här innan jag återigen blir skjutsad tvärs över landet av mamma. Bara 2 av dem är lediga, det var idag och så blir det min födelsedag. Vi två bestämde oss för att slå på stort och "göra stan". Med all framtida lön i bakhuvudet och nyinsatta pengar på kontot formligen kliade det i fingrarna när skyltfönster efter skyltfönster basunerade ut "REA!!!"; jag var klart sugen på att göra en ny New York och bara låta vettet fara.
Men.
Värst var det när vi gick in på ONOFF för att "kika lite". Med en kamera som hålls ihop av tejp, en ipod full av repor, en mobil som gett upp livsgnistan totalt och en dator som saknar både batteri och tangentbord misstänkte jag att det skulle gå illa.
Av någon anledning sitter jag istället tryggt hemma, utan vare sig shoppingpåsar eller ny kompis från Apple-familjen. Istället har jag precis spenderat över en timme med att beställa hem nytt batteri och tangentbord för under tusenlappen, tittat på en hel del "how to fix your computer"-videor på youtube, gett ipoden ytterligare en smäll och fått tag i en gammal sony ericsson.
Kan det vara så att jag har lärt mig hur man beter sig när man är en fattig student?
Några dagar in och jag mår förhållandevis bra. Har kommit in i en skön lunk på mina nattpass och gled snabbt in min roll på hemtjänsten i Kall, även om jag saknar mina fröknar och tänker lite, lite på hur en augustimånad i Västerås hade kunnat te sig.
Men 20 dagar kommer jag att spendera här innan jag återigen blir skjutsad tvärs över landet av mamma. Bara 2 av dem är lediga, det var idag och så blir det min födelsedag. Vi två bestämde oss för att slå på stort och "göra stan". Med all framtida lön i bakhuvudet och nyinsatta pengar på kontot formligen kliade det i fingrarna när skyltfönster efter skyltfönster basunerade ut "REA!!!"; jag var klart sugen på att göra en ny New York och bara låta vettet fara.
Men.
Värst var det när vi gick in på ONOFF för att "kika lite". Med en kamera som hålls ihop av tejp, en ipod full av repor, en mobil som gett upp livsgnistan totalt och en dator som saknar både batteri och tangentbord misstänkte jag att det skulle gå illa.
Av någon anledning sitter jag istället tryggt hemma, utan vare sig shoppingpåsar eller ny kompis från Apple-familjen. Istället har jag precis spenderat över en timme med att beställa hem nytt batteri och tangentbord för under tusenlappen, tittat på en hel del "how to fix your computer"-videor på youtube, gett ipoden ytterligare en smäll och fått tag i en gammal sony ericsson.
Kan det vara så att jag har lärt mig hur man beter sig när man är en fattig student?
onsdag 3 augusti 2011
Sitter på jobbet...
Jag sitter på jobbet men jag jobbar inte. Det är problemet när man har ett rum för sig själv som ingen kan ha insyn i. Det är ingen som märker att jag inte gör något. Mycket problematiskt. Jag måste väl snart visa att jag faktiskt har gjort något. Som tur är så är jag en person som när hon väl är effektiv är JÄVLIGT effektiv. Det gör att jag kan visa saker som jag har gjort, som för andra kanske skulle ta en dag, men för mig tar två timmar. Skönt för mig, jag kan titta runt på bloggar och nyhetsmagasin resten av tiden. Dagens mission blir nog att hitta en fransk blogg som jag kan följa. Vi får väl se hur det går...
Kvällens schema består av att lyssna på Birgitta Ohlsson nere i kungsan på Pride för att sedan stanna där tills Crucified Barbara spelar senare på kvällen.
Kvällens schema består av att lyssna på Birgitta Ohlsson nere i kungsan på Pride för att sedan stanna där tills Crucified Barbara spelar senare på kvällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)