Tre veckor som kommer spenderas i fjällen, för att säkerställa en behaglig studenthöst i Nice. För att se till att jag har laddade (hjärn)batterier och lite pengar att spendera, så att allt inte går till (tokdyra) hyran till (tokfina) lägenheten.
Några dagar in och jag mår förhållandevis bra. Har kommit in i en skön lunk på mina nattpass och gled snabbt in min roll på hemtjänsten i Kall, även om jag saknar mina fröknar och tänker lite, lite på hur en augustimånad i Västerås hade kunnat te sig.
Men 20 dagar kommer jag att spendera här innan jag återigen blir skjutsad tvärs över landet av mamma. Bara 2 av dem är lediga, det var idag och så blir det min födelsedag. Vi två bestämde oss för att slå på stort och "göra stan". Med all framtida lön i bakhuvudet och nyinsatta pengar på kontot formligen kliade det i fingrarna när skyltfönster efter skyltfönster basunerade ut "REA!!!"; jag var klart sugen på att göra en ny New York och bara låta vettet fara.
Men.
Värst var det när vi gick in på ONOFF för att "kika lite". Med en kamera som hålls ihop av tejp, en ipod full av repor, en mobil som gett upp livsgnistan totalt och en dator som saknar både batteri och tangentbord misstänkte jag att det skulle gå illa.
Av någon anledning sitter jag istället tryggt hemma, utan vare sig shoppingpåsar eller ny kompis från Apple-familjen. Istället har jag precis spenderat över en timme med att beställa hem nytt batteri och tangentbord för under tusenlappen, tittat på en hel del "how to fix your computer"-videor på youtube, gett ipoden ytterligare en smäll och fått tag i en gammal sony ericsson.
Kan det vara så att jag har lärt mig hur man beter sig när man är en fattig student?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar