Su su su Sugar town

Tidig(ish) morgon, varmt sommarregn som faller tungt och rakt och rätt igenom kläderna, sjörundan med ipoden på högsta volym, följt av en het dusch och hetare kopp med kaffe. Trots leriga ben, dyngsura kläder och hår som inte återhämtar sig på flera dagar kan det vara bland det bästa som finns, och får mig känna som om jag klarar hur många nattpass som helst. Nästan.

Med det sagt ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot att byta mina regniga springrundor mot soliga och kanske sandiga sådana. Och om jag mot förmodan skulle tvivlat på att det är dags att återvända till civilisationen, tar min spegelbild och settar mej straight: med armébyxor, nokia-stövlar, t-shirt från walmart och en kamouflerad jaktjacka i regnbågens alla färgen har Kall-modet onekligen kickat in. Nu går det bara utför!

Gruvar mig

Imorgon börjar sluttampen på mitt vansinnes-arbetande, och som jag längtar till att det är över. Jag har tagit på mig inte mindre än tre pass på två dygn. Det blir ett tio timmar nattpass, följt av 8 timmar ledigt att sova på innan jag, masochist som jag är, går tillbaka för ett härligt 16 timmarspass. Det är knappt det hjälper att fokusera på lönedagen i September, vinerna i Frankrike eller att det var värt att spendera en månad i USA utan lön. Men när jag tänker att det är de absolut sista timmarna, då hjälper det i alla fall lite. Som alltid har det varit riktigt skönt att fly verkligheten ett tag i Kall, och känna hur de flesta av mina problem lösts allteftersom timmarna loggats in, men som alltid känner jag också hur gränsen går vid 2 veckor-sträcket. Jag saknar mina vänner, jag saknar att ro om mig själv i min lägenhet, jag saknar att ha "civilisation" runt hörnet och jag saknar att ha mer än en daglig springrunda som aktivitet.

Efter den här sista veckan får jag bege mig till Västerås, och det är bara flyttstäd, lite shopping och packning kvar innan jag kliver på flyget till efterlängtade Nice. Jag kan inte annat än bli på bättre humör, ju kallare och regnigare dagar jag vaknar upp till; snart är de ett minne blott! Lite shopping och packning kan ju dessutom vara lika mycket nöje som nytta.

Med feber och gråa moln utanför mitt fönster

Sitter på ett stökigt kontor och försöker avsluta det sista i den här röran. Har som vanligt ingen motivation och sitter och drömmer mig bort. Sitter och försöker behandla den lilla kulan av separationsångest som växer i mitt hjärta. Känner fortfarande hans hud under min hand från när jag vaknade i morse och sakta klappade hans kind. Han sov så sött och jag kunde inte låta bli. Jag kysste hans ögonlock och viskade hejdå i hans öra. Jag ville bara stanna, stanna, stanna. Och nu skulle jag bara till Stockholm. Snart ska jag så jävla mycket längre bort att jag går sönder. ONT.

Utöver sådana där verkliga bekymmer så har jag också feber. Men att ta sig hem känns lika jobbigt som att vara kvar. Har lite beslutsångest. Att åka hem kräver att jag också ska ta tag i planering och dylikt. Jag tror att en packlista vore på sin plats. Många långa rader av saker som ska med. Men framför allt är det alla tillbehör som jag behöver skriva upp. Har dock kommit på en positiv sak ang. höstens pluggerier: jag behöver bara ett block. Mina andra kurser gör jag ju bara hemma. Ska investera i ett fint block!

Kanske borde bli amish i alla fall.

ALL TYP AV TEKNIK: Må du brinna i helvetet!

Efter att ha spenderat alldeles för många timmar på att formatera, programmera, felsöka och installera funderar jag på fullaste allvar att bara ge upp allt vad teknik heter, flytta till Lancaster, hitta en trevlig amish-kille med stort skägg och slå mig till ro liksom. Vill inte se åt en bit trasig teknik igen så länge jag lever.

Vet inte vad det är med mina föräldrar som liksom lyckas med att få all teknik de vidrör bara falla sönder - eller hur de lyckas få härligheten att bryta ihop just som jag finns i närheten. Det vore ju en sak om jag faktiskt hade viss teknisk förmåga - men inte ens med hjälp från you-tube får jag till det alla gånger.

Har formaterat om en toshiba-laptop, gjort en miljon felsökningar och omprogrammeringar av nätverkskortet som då beslutade sig för att ge upp, installerat en nyinköpt (och dessutom trasig) skrivare, programmerat in två nya mobiler, installerat om internet, gjort en kanalsökning och ändrat inställningarna på alla TV-apparater i huset, och dessutom bytt batteri och tangentbord på min egen dator eftersom jag var för ekonomisk för att köpa macbooken som ropade på mig. Kan meddela att jag, innan jag hittade den minimala spaken som låste fast tangentbordskabeln i moderkortet, testade att skruva det på plats med massor av tejp och lite annat som skulle hålla den på plats... och dessutom lyckades ge mig själv en ganska ordentlig stöt. Ekonomisk eller dum undrar man ju då?

Från och med nu är det jag som bara gör en sak efter avslutad arbetsdag och det är SOVER.

Skickar dessutom en lite tacktanke till spriten jag fick på min födelsedag. Utan den hade nog majoriteten av husets elektronik slängts mot väggarna, alternativt hoppats på, vid det här laget.

Skål, och godnatt!

Och så lite kaffe på det

Jobba, jobba, jobba. Jobba dubbelpass. Jobba natt. Jobba lite till.

Det är tur att jag har en solig fransk stad att fokusera på och att det endast tre veckor det rör sig om. Jag hatar när jag hamnar i perioder som dessa då man finns till för andra så till den milda grad att man knappt längre får finnas till för sig själv. För att inte tala om ordna upp saker inför flytt, man saknar att prata med folk eller bara ta det lugnt. Idag kom jag tillochmed på mig själv med att jonsa efter en fröken eller CISV-kram. Höll det dock för mig själv, hur mycket jag än jobbar vill jag ju inte riskera att någon gamling drabbas av chock och efterföljande hjärtattack. Men som sagt, det är bara tre veckor det rör sig om så jag tänker på vecka i Västerås, rött vin, frukost på balkong och 400 meter till havet.

Inatt blir det 6 timmars sömn istället för 7 eftersom jag kände att en springrunda var well over due, och en liten internetdos måste jag ändå få varje dag. Man är ju inte amish, heller.

Tur att det finns rikliga mängder kaffe på jobbet. Utan tanternas och gubbarnas förkärlek för fika skulle jag ha det riktigt svårt!

Mellan städer

Städar bort Västerås. För den här gången. I ångestens dyningar. En vecka av samvetskval, av personlighetsförvirring, av vägskälet mellan gott och ont, rätt och fel, bra eller dåligt.

Kanske är det just när det än en gång är dags att fysiskt bryta upp, som man tvingas till ett allvarligt och högljutt samtal med sig själv. Alla ångestridna små tankar, tar ton. Harklar sig och gör sig hörda. Hur ska de annars komma ut på riktigt liksom? När jag är själv, ensam i lägenheten som aldrig var ett riktigt hem, endast en förvaringsbox med tättslutande lock, vill tankarna skakas om litet, röra sig och höras. Eller vill och vill, de bara kommer, händer, tar sig friheter. Inuti boxen. Jag säger högt, det som tänks, ibland i ej självvalt krypterad form; de bara kommer, alla de smutsiga betraktelserna av mig själv, som en sommar tagit form i min av arbete komprimerade lilla hjärnbank. Tid för reflektion, hjärnans bästa tid är nu. Tydligen. För rensning, för förberedelse för nya intryck. Som ett av arbete orsakat delirium. Ni skulle höra när mina tankar tar ton, ni skulle höra när dem improviserar hej vilt.

Jag tänker, att kanske är det bra ändå. Trots det mycket skrämmande i att tankarna härjar fritt och tar sig verbala friheter. Kanske är det enda sättet att gå vidare.

Det är inte heller så att jag känner en begynnande ångest över att lämna detta för något annat. Det är bara allt som förflutit, som liksom måste bort först. Måste ut för att Barcelona ska få komma in. Igår ville båda var med, Västerås och Barcelona. Och det blev för mycket. Det blev för mycket att nästan befinna sig där, kommunicera med den där andra platsen som snart är min, samtidigt som Västerås tryckte på, hängde sig kvar, slet tag i mig, höll mig fast med dåligt samvete.

Ibland är man ofrivilligt ond och känslokall. Det bara händer, i andras förlorade grepp om verklighetens skyldigheter och rättigheter. Ibland får man sona för andras brott, för andras moraliska snedsteg och fall. Men ibland blir det för mycket på en gång.

Städar bort Västerås, städar bort ett år av upplevelser, letar mig ut ur de trånga minneslabyrinterna i hjärtat av livet. Om en vecka är jag nästan klar, förhoppningsvis ute. För att finna nya vägar, trassla mig in på nytt, i andra labyrinter på andra platser.

Det är dags att bryta upp. Upp till kamp med alla mina ömhetsbetygelser och all min kärlek, med blicken vänd framåt utåt mot världen. Som snart är min igen. Världen som snart är Barcelona.

Konsten att vara fattig student

Tre veckor som kommer spenderas i fjällen, för att säkerställa en behaglig studenthöst i Nice. För att se till att jag har laddade (hjärn)batterier och lite pengar att spendera, så att allt inte går till (tokdyra) hyran till (tokfina) lägenheten.

Några dagar in och jag mår förhållandevis bra. Har kommit in i en skön lunk på mina nattpass och gled snabbt in min roll på hemtjänsten i Kall, även om jag saknar mina fröknar och tänker lite, lite på hur en augustimånad i Västerås hade kunnat te sig.

Men 20 dagar kommer jag att spendera här innan jag återigen blir skjutsad tvärs över landet av mamma. Bara 2 av dem är lediga, det var idag och så blir det min födelsedag. Vi två bestämde oss för att slå på stort och "göra stan". Med all framtida lön i bakhuvudet och nyinsatta pengar på kontot formligen kliade det i fingrarna när skyltfönster efter skyltfönster basunerade ut "REA!!!"; jag var klart sugen på att göra en ny New York och bara låta vettet fara.

Men.

Värst var det när vi gick in på ONOFF för att "kika lite". Med en kamera som hålls ihop av tejp, en ipod full av repor, en mobil som gett upp livsgnistan totalt och en dator som saknar både batteri och tangentbord misstänkte jag att det skulle gå illa.

Av någon anledning sitter jag istället tryggt hemma, utan vare sig shoppingpåsar eller ny kompis från Apple-familjen. Istället har jag precis spenderat över en timme med att beställa hem nytt batteri och tangentbord för under tusenlappen, tittat på en hel del "how to fix your computer"-videor på youtube, gett ipoden ytterligare en smäll och fått tag i en gammal sony ericsson.

Kan det vara så att jag har lärt mig hur man beter sig när man är en fattig student?

Sitter på jobbet...

Jag sitter på jobbet men jag jobbar inte. Det är problemet när man har ett rum för sig själv som ingen kan ha insyn i. Det är ingen som märker att jag inte gör något. Mycket problematiskt. Jag måste väl snart visa att jag faktiskt har gjort något. Som tur är så är jag en person som när hon väl är effektiv är JÄVLIGT effektiv. Det gör att jag kan visa saker som jag har gjort, som för andra kanske skulle ta en dag, men för mig tar två timmar. Skönt för mig, jag kan titta runt på bloggar och nyhetsmagasin resten av tiden. Dagens mission blir nog att hitta en fransk blogg som jag kan följa. Vi får väl se hur det går...

Kvällens schema består av att lyssna på Birgitta Ohlsson nere i kungsan på Pride för att sedan stanna där tills Crucified Barbara spelar senare på kvällen.

Vagabondsommar

Tvätta, städa, sortera, sålla. Alldeles för mycket saker som ska kasseras eller behållas, vikas ner i väskan eller stuvas undan för senare bruk.

Det var länge sedan jag har behövt packa så mycket på en och samma sommar. Västerås, Stockholm, Kall, USA, Lancaster, New York. Västerås, Kall, Oslo... Nice!

Jag hatar det lika mycket varje gång... Men är alltid lika glad när det behöver göras!

Små fina tecken

Jag tror att det vänder nu. Jag vill att det vänder nu. Därför vänder det nu.

My heart's been killing me

Christopher Robinson sjöng in i mitt hjärta. Jag lät honom omfamna min själ och jag fick drömma mig tillbaka till dagar för länge länge sedan. Konstigt att musik kan få en att börja gråta, bara sådär, bara för att det är så vackert. Och att man kan glömma allt som kallas tid och rum. Det värsta var att det var ännu värre att komma ut ur bubblan som musiken skapade. Att komma tillbaka till verkligheten där allt inte är som man önskar. Att komma tillbaka till verkligheten där man måste ta beslut och stå för dem. Att komma tillbaka till en verklighet där du är tvungen att skapa något och hoppas på att det håller. Att komma tillbaka till bubblan som jag egentligen lever i. Just nu spricker den vid minsta nål. Därför flyr jag allt för att slippa den smällen, just nu.

Helgen kom och gick...

På vad som kändes som några minuter var helgen över. Ofrånkomligt närmare veckan V då det är dags att bege sig till en plats på världskartan jag inte har så mycket över för. Det maler och maler i huvudet. Jag förstör allt på grund av det. Förstör allt som är vackert, allt som är fint. Sitter som en åskådare och tittar på förödelsen, utan att kunna ingripa alls. Kanske gör det för ont i magen för det.

Ett år en blick en natt en människa

Att sakna det som var för längesedan, presenterat i ett dödsvackert ansikte. Letar man efter stade nförlorade tiden eller det skönheten hos en som förstod precis vad man menade med livet, eller kanske snarare vad man inte förstod men föröskte få ordning på? Jag längtar efter försvunna minuter, som aldrig blir mina igen. Försvunnet år, som jag minns som ett av de lärorikaste, vackraste, smalaste och fetaste. Egoåret. Jag minns en person som förändrade allt och fick mig att tänka på annat än mig själv men också mer på mig själv. Och jag minns det var någonting, jag vet så tydligt det var någonting men jag var så nervös så rädd ör det som var vackert som fick ögonen att rycka och ansiktet att rodna och ja du vet allt som är sådär godtvondt men som händer som sker så sällan med så få. Det var en av få, det var en speciell. Och nu tänker jag på det, tänker på den och staden som han tagit sin tillflykt till liksom jag, även om syftena våra gick i sär. Han förstod inte pioängen i att resa, medan min vistelse var preparation för en resa. Pengar pengar åka. Han hade annan accent än de flesta, var lika bitter som jag vara när jag var 17, med skillnaden att han var 24 och jag var 20. Det var någonting med honom som kändes som att komma hem, och nu några år senare i en sämre mycket sämre stad som tappat den lilla lilla glans den en gång hade, har jag börjat tänka på honom igen. Eller så är det staden , eller så är det året, eller så är det mörkret som omsöt staden när året gick mot sitt slut, som det var den kvällen vi bara såg varandra på de där stället med färggranna väggar, och vi stod i tarppen efter en stund och han frågade mig en trick question; om jag rökte. Jag minns det jag minns honom jag tänker och så står jag knappt ut på mitt lilla kontorsutrymme i den lilla lilla staden som tappat sin lilla lilla glans. Och någon ringer från staden han kom från, och jag försöker i de dialektala snåriga vägarna att leta rätt på minnet av hans röst. Jag minns att jag gillade den rösten.

Precious Pain

Sitter på en snurrande stol på fängelseön Alcatraz. Utanför passerar bilarna i ett stadigt kö-tempo och jag har ätit alldeles för många toblerone för att jag ska må bra. Hela min kropp värker av gårdagens gympass och dagens cykeltur hit. Det är inte mycket till liv jag har just nu. Jag åt vid halv tio igår, somnade vid tolv. Hade så grymt mycket aggressioner i mig när jag gick ner på gymmet, men trots ett en och en halv timmes pass lossnade det inte riktigt. Just nu sitter jag bara och räknar ner minutrarna till i morgon kväll.

Jag ska krama sönder dig.

Inkompetens

Jag hatar inkompetens. Kan inte förstå hur den får frodas så runt omkring mig.

Almost cut my hair

Är så nöjd men vill samtidigt bara vara grinigt barn. Tiden är så mycket i vägen ibland; och minnen av tid likaså. Varför, när allting borde vara perfekt, allting är vackraste vackra på jorden av det man ser? Tiden den satans tiden och dess spår i minneslabyrinterna. Fan. Skulle jag bara vilja utbrista. Blir ställd blir less blir osäker. Blir ingenting trots att jag är mer än så, trots att jag är massor. Ska springa återfå skenbara kontrollen imorgon. Springa bort förlorad och nyvunnen tid. Ska känna mig som mer än ingenting, ska känna mig som någotnting eller kanske mer än så.

Dagar som rullar på...

Helvete, min sommar är snart slut. Ja det känns ju som det. Allt som var planerat så långt fram i tiden bara läggs under mina fötter och blir dåtid. Man ska inte vara så jävla pessimistisk men hallå?! När stannar tiden av?

Några som iaf valt att blicka framåt är mor och mats. Bröllop var det här. Jag som senast i helgen (och två gånger till förra veckan) surt konstaterat att det nog inte kommer bli många bröllop i vänskapskretsen och att man minsann får passa på när det väl gäller. Blir väl att förlita sig på att mamma och mats väl kommer till skott och lovar varandra evig trohet i kyrkan. Och sagt som gjort - kaboom - UTAN mig! Vad fan är det här?! Nej, det är nästan så att man får reda på det via facebook (eller jo det kom ett samtal). Jag samlade mig på femton röda, panikringde brorsan och plockade upp en blombukett för att överraskningsgratta på Gondolen, något ska de i alla fall INTE få bestämma själva. Såhär i efterhand var det en fin gest - om än något själviskt. Matilda och kontrollbehov, javisst.

Morgonen började med några fina resultat som gjorde att jag kunde vara lite leende, men ack några andra som satt sig rakt på magen. Morgondagens försök är morgongymnastik men känner jag mig själv kan jag lika gärna lägga ner projektet innan det börjat. Men hallå, jag kan ju inte sådant - måste göra mig själv besviken.

Veckan går i planerandets tecken - middag måndag check, middag tisdag allt planerat, middag onsdag borde vara lugnt, tåget torsdag obokat, lunch/middag/alkohol fredag ofixat - ja ja någon annan får stå för det. Det här midsommar har inget om än allt att bjuda på.

När finbilen är off limits...

Då tar man vad man har. Måste erkänna att fina pärlan är lite saknad! Men snart är Kall-vistelsen över; imorgon går tåget mot Gurkstaden. En till tunnbrödmacka på det!

There's no sunshine when she's gone

¨
Alltså, det räcker nu. OK att klart.se dystert utlovade regn ALLA dagar jag ska vara här i fjällen, men jag trodde ju inte att det faktiskt skulle bli så. Hur kan det vara möööjligt, liksom.
Nu börjar jag dessutom få slut på idéer, för att inte tala om nostalgiska filmer (av någon anledning kan jag bara titta på nostalgiska filmer när jag är hemma, helst på good old VHS).

Jag har gått med Nisse i regnet, sprungit med Nisse i regnet (midjebältet som då krävs kan vara den sexigaste uppfinningen, ever!), slängt på mig bikinin och doppat mig i kallsjön (väldigt snabbt) i regnet, kört runt med nya bilen i regnet, suttit på uteservering i Åre i regnet, tagit foton på regnet, allt och alla, i regnet (min sedvanliga fotomani har pga understimulans och flashig kamera tagit löjliga proportioner - folk flyr när de ser mig.)

Dagens välformulerade åsikt är alltså - jag vill ha soool! Ge mig! NU!

Eftersom det verkar vara kört för dagen ska jag lägga mig på fina verandan och läsa det sista i Just Kids - i regnet!

Frukost. Lunch. Middag.

Nej, nu ljuger jag. Ibland äter jag tunnbröd, grillat och dricker vin med!

Bara för att man inte kan slappa eller sola som sig bör på en semester, betyder det inte att man inte borde ÄTA som på en semester. Man har inte roligare än man gör sig. Nöjd!

Är det vuxenpoäng?

Gjorde min årliga koll hos hunk-tandläkaren i Åre, men istället för att få gå därifrån med inget annat än beröm för mina fantastiska tandtråd-skills, fick jag veta att jag måste återvända i januari och opereras. Vet att du är fattig student, sa han. Men det är bäst om du vill behålla dina övriga tänder och är mån om att de inte ska börja flytta sig (mer) "offside", menade han. Obs min term, inte hans. Han sa något mer proffsigt som jag inte minns just nu.
På hemvägen, med feträkningen i handen, förundrades jag över min egen reaktion. Istället för den sedvanliga bitterheten och masochistiska uppräknandet av allt roligt jag kunnat göra för de surt förvärvade 800 kronorna (flygbiljett? snyggjeans? min kroppsvikt i marabou?), tänkte jag liksom snusförnuftigt att jamen, det är det ju värt att veta att jag inte har några hål. Och det blir ju skönt att bli av med de där gamla visdomständerna. Vuxenpoääängen!

Uttryck som hunk-tandläkaren och offside till trots vill man ju inte kliva allt för djupt i graven, så därför kommer kvällen spenderas med cola-sörplande, lite so you think you can dance och nostalgi-titt på Thelma & Louise. Det borde ju väga upp!


Glädjeskuuutt.

Semester var det, ja...

Tre soliga, lata dagar med kvällsvin, kvällsbad och god mat hanns det med, innan jag och min mamma till tonerna av diverse dansband (hjälp) bilade upp resterande bit, från gurkstaden till Kall.
Mitt hopp om en lat semestertid vid sjön, med böcker, bikini och kanske mer vin, grusades snabbt av 1) www.klart.se, alternativt vädergudarna samt 2) ovan nämnda familjemedlems "jobblista", alternativt evil passa-på-medan-det-finns-pank-och-hungrig-student plan. Under de två dagar jag har varit hemma har jag bland annat hunnit med att:


Fixa veranda i det oändliga. Bära utemöbler, lacka utemöbler, såpa golv, såpa räcke och plantera blommor. Nu kommer jag inta resterande måltider utomhus, om det så spöregnar!


Mata familjens nytillskott.


Plantera potatis med experterna. Kan meddela att det var roligare när jag var 11. Och lättare att få plats!


Inse att jag även planterat min mobil och spendera en halvtimme på att gräva fram den. Det blir ju inte fler av den, liksom.


Slänga min (redan tvivelaktiga) stilkänsla out the window. Go Kall!


Lägga fram ett förslag om att vi ska chilla lite. Kolla på en film, eller så.

Men på söndag kommer ytterligare arbetskraft hit (syster!) och morgondagen ska spenderas med "storshopping" i Östersund. Då jävlar åker kepsen all världens väg och på åker tokroliga sparkdräkten och finkoftan. Alltid retar det någon!

If it´s quiet anywhere

Om tio timmar har jag semester. Konstaterandet känns så djuriskt fint. Men de där tio timmarna ska göras först. Får inte träna, eller hinner ju inte. Endast cykling till Erikslund. Har en miljon naturgodisspringibenenminuter att göra av med, men ingen stund som passar, inte idag. Men i alla fall, efter workio så kommer en kusin på besök och jag ska lära henne allt jag kan om Västerås och dess vattenhål. Ska bli kul!

Orkar egentligen inte ha på mig kläder, och orkar än mindre leta rätt på några. Blä...BLÄÄÄ!

Hjärt- och hjärnamazoner

Sitter och är fruktansvärt odisciplinerad, och detta för att jag anser mig ha tid. Sitter i bara underkläderna, fönster öppna, men persiennerna neddragna, och äter godis före städning. Den disciplinerade hade nog först gjort det viktiga, i mitt fall städning då - och dessutom packning - och därefter ätit sitt godis, om det överhuvudtaget fann något godis att tala om. Riktigt disciplinerade typer spar godiset till helgen, tänker jag. Jag äter naturgodiset direkt ur påsen, och ser mina tillhörigheter blandade med dammansamlingen som inte ens den bästa dammsugaren i världen råder bot på. I förrgår var min diskbänk skinande ren, nu samsas där tomma tomatförpackningar, bättre begagnade kaffekoppar, och alla rena skedar jag letade efter i morse. Imorgon får jag besök, och på lördag lämnar jag läggan. Det är väl tänkt att det ska vara skinande rent och dammfritt båda dagarna. Men. Eftersom jag anser mig ha tid, och eftersom jag dessutom anser mig ha jobbat tillräckligt idag, liksom resten av veckan och dessutom varit särdeles hel och ren och motionerad, sitter jag i soffan, iförd endast underkläder, och äter godis direkt ur påsen, omgiven av all världens - min världs! - saker. Allting dammigt eller kaffebefläckat eller avskruvat eller gömt.

Västerås har gått på sommarlov vad det verkar, och alla jag känner här och normalt även finns här finns inte. Jag cyklar till jobbet på morgonen. Skrattar litet, gråter litet inombords, men är på det hela belåten där på Eriklslund. Sedan cyklar jag hem, äter ur kylen litet mer, mitt kylskåp som har för hög temperatur för mjölkförvaring, och sedan är där inga kvinnor med M-namn. Jag äter mina falukorvsskivor med fullkornspasta, och vet att inget Skrapan-besök väntar. Inget händer som brukade hända efter 18. Därför känns det skönt att lämna läggan på lördag, för att inte återvända på en vecka. Känns bra att besöka andra hjärtebitar på annan plats.

Hade behövts litet alkohol för att få igång diskpartyt. Snus har jag gått om. Men litet whiskey eller rödvin eller vad som. Det hade tagit skruv! Får väl nöja mig med maté och Whitest boy alive då.

Efter några timmar

Var på väg att gå och lägga mig för några timmar sedan men det höll inte. Slog upp datorn för första gången sedan jag lämnade in sista skolarbetet och hade därför lite krav på mig. Var tvungen att ladda upp massa bilder från en gammal fest, flottracet och en varm sommardag. Det känns konstigt att allt det där är över nu. Att "sommarlovet" är över en på riktigt. Kvällar då jag faktiskt får sitta så här och inte behöva läsa kurslitteratur. Det är många som har varit på mig och nej, det blir ingen sommarkurs. Jag klarar mig nog bra iaf. Det hade varit lite coolt dock att vara klar med tre år högskolestudier på två år men men, det finns tid för det andra gånger i livet. Jag sitter och funderar på om jag hade kunnat klara av att vara redo för c-uppsats redan till nästa höst. Kanske ska ta och prova bara för att ;) Saknar kanske lite väl mycket svenska... Får ta tag i det projektet nu till sommaren.

Får synda en sista gång idag till kluckandet av kanalen och inse att jag är borta/hemma.

What I talk about when I talk about snus

Snart över, snart klar med terminen. Om två timmar tänkte jag vara helt klar. Faktiskt. Tills dess cravear jag snus, svettas bort kroppens vätskeförråd och längtar efter nya joggingskor.

Nästan fri

Jaha, då var man nästan klar med vårterminen. Fortfarande helt sjukt stolt över mig själv. Presterat en kårtidning, pluggat 175% och faktiskt lyckas klara alla kurser (förhoppningvis) samt hunnit träffa pojkvännen och kompisar, någorlunda.

Jobbet var helt okej, det var många som ville snacka med en så det var svårt att arbeta... Blir nog bättre imorgon. Det är dock kul att de vill ha mig där och att jag får bestämma lite över mina egna tider. Nej nu måste jag sova, somnar hela tiden över mobilens knappar...

Energin är tillbaka!

Men förutom en powerwalk till biblioteket för att låna inte mindre än 6 böcker om interkulturell kommunikation, har inte mycket av den lagts på själva tentan.

Istället har jag sprungit runt på jobbet (läste faktiskt några artiklar där!), sprungit i klädbutiker, sprungit runt i köket (åtta matlådor för resterande tre dagar i gurkstaden, check!) och sprungit i tvättstugan (count it - tvättlass nummer 5!). Eftersom temat för dagen redan verkar ha blivit satt så ska jag avrunda det hela med att springa lite i Rocklunda-spåret, med. 5 kilometer i underverket Annas sköna sällskap, närmare bestämt.

Men helt bortkastat vill jag inte påstå att det är. Tänker på tentan hela tiden, skriver en anteckning här, en anteckning där. Det blir nog bra det här.

Om inte så kommer jag i alla fall ha värsta mesta källförteckningen.

I'm screwed

Har ÄNTLIGEN skrivit en sammanfattning av min folder för "Språket i näringslivet" (eller vad kursen nu heter), och övat på min redovisning... men inte gjort NÅGOT ALLS på den egentligen ganska enkla hemtentan.

Jag börjar faktiskt bli orolig för hur det ska gå i Nice när det är tydligt att jag inte kan prestera något matnyttigt överhuvudtaget så fort det blir sommarväder. Även mitt procrastinerande har gått ner sig; innan gjorde jag i alla fall nyttiga saker som städ/sortering/tvätt/träning för att undkomma pluggandet, men nu sitter jag bara framför datorn. Istället för att snabbt skriva klart skolarbetet, tittar jag ut genom fönstret och är bitter mot alla som inte behöver jobba på en sista hemtenta.

Man tycker ju att jag borde vara rätt så nöjd ändå, efter omständigheterna. Jag har varit ute på över en timmes promenad i strålande sol, och skrattat bort ytterligare två på en uteservering vid kajen. I fint sällskap och med blåbärspaj, dessutom. Men ICKE! Istället för att vara tacksam för att jag inte har suttit framför datorn hela dagen, drömmer jag om följande istället för att plugga.

Man vet ju

Note to self; se inte halvmiserabla dokumentärer en dag då det känns som om hela livet står på spel, hänger på en uppsats. Märklig dag. Märklig gårdag, märklig helg.

Ska läsa litet i Just Kids, därefter ta tag i det motiga.

Run

Egentligen för varmt för kläder. Ändå sitter man inne, för det måste göras, arbetet måste göras. Och det är på gränsen till sommarledigt det vill säga skolledigt men inte jobbledigt, och på gränsen blir det jobbigt att fortsätta. Om fem dagar, förösker jag tänka. Om fem dagar är jag fri, nada más. Ändå kan jag inte förmår jag inte fortsätta tänka. Springa istället då?

hjärtebitar

sådant är hjärtat, som ett tusenbitars pussel. idag är det det. för sanningen kan krossa så mycket och inatt har sanningen krossat värst på länge. har krossat det romantiskt marinerade hjärtat, hjärtat som slagit litet starkare litet snabbare för en speciell. kan inte ha på mig hans linne idag, det gör för ont överallt. det gör för ont för det ligger så nära till skrattet, hans skratt. skrattet som blivit ett beroende hos mig. har behövt litet varje dag, fått litet varje dag och nu får jag inget mer. och det gör så ont. känns så tomt, så tyst så humorbefriat. så fattigt. så saknande och sorgligt- om världen vore mindre, om världen vore större. kanske hade varit enklare då. om världen ändrade storlek ändrade riktning efter hjärtat.




och jag tror jag tänkte
som i pussel
för att komma nära dig
att dina minuter räckte
som tusen bitar
för att sammanfatta mig

Game of lives

Så många diskussioner fram och tillbaka. Beslut som ska tas, beslut som jag skulle ha varit involverad i. Mardrömmar, drömmar och hjärnspöken - allt för att jag ska vara tudelad till allt jag vill bestämma mig för. Hur många spår som löper parallellt, utan att jag kan få ta del av mer än ett. De försvinner bort och viker av och kvar står jag på det där spåret in i evigheten. Som jag fightas för det ska vara rätt, som jag aldrig får veta.

Tentan löper iaf den också oundvikligen framåt så som tiden. Problemo uno är att tiden löper snabbare än tentan. Och jag väljer att göra andra saker istället. Straffknull på den.

El condor pasa

Man städade hela läggan, tvättade alla kläder då allt var smutsigt. Nu är allt rent, doftar fräscht. Har dessutom städat litet i skallen och ´sitter nu på skolan och skriver litet. Däremot känns det att det är fredag, och att de allra flesta redan slutat för terminen. Kvar är några enträgna män och kvinnor. I biblioteket sitter, förutom jag, endast engelsktalande personer. Fett. För man gillar ju mångfald. Och det är ju mångfald man ska skriva om. Inte för att den här anglosituationen representerar hela ämnet, men vafan. Jag är mer inspirerad här än vad jag skulle varit hemma i min ångkokta lägenhet.

Tänker mest på hur livet blir efter den här terminen. Vill bara till Barca och beyond. Vill iväg till mer varierade ställen, vill prata annat än svenska. Vill leva helt enkelt.

Sun

Älskade fötter, älskade Rocklunda, tillsammans bildar ni en helig enhet. Som jag sprungit idag, som jag orkat. Och jag vet det var idiotiskt att inte plugga, men energin var bäst på länge.

Har kommit hem från Schewen, lagar billig mat igen. Ska tvätta. Vanlig torsdag.

We meet again

Kära Procrastination,

Det här förhållandet har gått alldeles för långt. Vänligen respektera att jag vill göra slut. Jag skulle vilja vara klar med det här läsåret någon gång, tack!

Efter dagens aktiviteter har jag insett att den inte kommer skrivas i någon monstertakt, den här sista tentan. Än så länge har jag varit på långpromenad, städat, bokat tvätttid, rensat på datorn, betalat räkningar, tagit fram ingredienser för storkok och letat fram alla mina matlådor. Om två timmar har jag dessutom bokat in ett pass på gymmet.

Den enda energin som faktiskt har lagts på tentan var när jag under långpromenaden pausade John Ajvide Lindqvist, och satte mig på hamnbryggan för att få njuta av solen och doppa fötterna i vattnet. Trots det fantastiska upplägget, som gjort för eureka!-moments, lös insikter och geniala formuleringar med sin frånvaro.

Tror att en bra och tidig start på dagen är en finurlig lösning på problemet. Imorgon ringer alltså klockan tidigt för morgonpromenad, äggsmörgås och heldag i biblioteket.

Tack gode gud att det står lite uteservering och livemusik på schemat för kvällen!

Visdom på rullande band

Alltså kombinationen powerwalk i hamnområde + gassande sol + skräckbok i mp3-form var otippat fantastisk! Riktigt spännande var det och jag, som vanligtvis hatar både promenader (segt) och talböcker (talaren brukar vara fond of "sssssmultron i sssssskogen" eller andra konstiga uttal) ska nu göra detta till en rutin. Skulle vilja skriva "morgonrutin", men jag vet ju själv hur det brukar gå. Är imponerad över att jag tog mig upp med tidsmarginal idag, och det var bara för att jag var sugen på en äggsmörgås.


Mitt promenad-sällskap, John Ajvide Lindqvist.

Here´s that sunny day

Ser tusen små anteckningar, tusen nervös pennstreck jag lämnat bakom mig. Ser nervositeten, oron. Tydligen, ibland, det syns i mina ögon och mer. Men ibland räcker det med en kram några bevingade ord från en som är yngre men verkar äldre än jag, De där dagarna när jag känner mig yngre än alla andra - på ett dåligt sätt - finns hon där den där som är yngre än jag men känns som äldre. Så säger hon saker som får hjärnspökena att hålla käften, ligga still. Så lyser den sena majsolen i tillägg, och vi hjälps åt att fixa mina cykeldäck och för en stund är livet bekymmerslöst, vackert och snällt. Och ikväll ska vi grilla i någons stuga, vara svenskaste svenska som går, när Sverige är som finast.

Hahaha

http://svtplay.se/v/2440157/sjukdomar_jag_fick_pa_utlandssemestern

Som hittat! Nu när man ska spendera sommaren och två terminer utomlands, liksom. Men han ser ändå oförskämt glad ut, patienten. Kanske var semestern värd symptomen?

Mmmm

Idag är min hjärna är ett behagligt mos som bara producerar ett "mmm" när jag försöker pressa den. Jag klagar inte och skyller mest på den härliga värmen som jag snart ska ge mej tillbaka ut i. Bådar lite illa för hemtentan gör det, dock.

På grund av detta nöjer jag mig i alla fall med några konstateranden:

Älska sol och sommarvärme.
Älska att morgondagen kommer spenderas med att shoppa kläder så man kan vistas i sagda sol och sommarvärme.
Älska cider och marinerat kött.
Älska att det står cider och marinerat kött i kylskåpet som jag kommer att få avnjuta på kvällens grillfest.

Det var dagens visdom.

Johnny

Lyssnar på P3-dokumentär, gnuggar igång ögonen, gäspar. Tror att saker och ting är under kontroll nu, och hoppas att jag kan stanna hemma de närmaste timmarna, bara ta det lugnt och kanske hinna diska även.

Det är kallt i mitt rum idag. Vaknade för tidigt och frös, trots att det är slutet på maj och jag sovit i full mundering och med ganska tjockt täcke. I alla fall bättre att vakna frusen än vakna orolig. Jag tror jag är lugn idag, och hoppas att dagen ska fortsätta så. Lugnt och obekymrat.

Patience is a virtue

Jag har alltid sett mig själv som en ganska tolerant kö-person. Blir sällan rastlös, irriterad eller på sugen på dråp liksom. Sedan beror det såklart på tillfället. Nytränad, nyduschad, välklädd och sminkad? Kan stå hur länge som helst. Speciellt om det står en snygging i kassan. Men bakis, lätt stinkande, iförd mysbyxor och famnen full av choklad, cola, toapapper och en hänt bild? Liiite kortare stubin då, faktiskt.

Men i de flesta fall har jag som sagt inga problem. En gammal tant som står i evigheter med en liten portmonnä? Inga problem, kommer ju bli sådan själv. Någon som minutiöst slår in sina miljoner varor i elektroniska snabbkassan? Jag ler harmoniskt och bläddrar lite i en tidning, eller något. Inte ens en storhelgskö som sträcker sig genom halva butiken kan rubba min frid.

Men är det något som gör mig helt jävla asförbannad, tugga fradga-style, är det när någon, vi kallar honom borde-insett-att-man-inte-kan-vara-stekare-efter-40, står i kassan med en enorm hög varor, snabbt ögnar igenom kvittot och sedan påpekar för den stackars gymnasie-kassörskan att "det var egentligen extrapris på det här, det här, det här", för att sedan tvinga tjejen att försöka le och leta fram priset i datorn. Där finns det såklart inte, utan hon "bara måste" springa ut i butiken för att kolla på priserna medan hela kön ger ifrån sig en kollektiv suck.

Jag undrar bara liksom, vandrande medelålderskris med dieseljeans och "fräsig" apdyr jacka, var det verkligen värt de 7 kronorna du tjänade på detta? ELLER?

Visste inte vem jag tyckte mest synd om. Tjejen i kassan, 5-åringen med sin mamma som skulle köpa EN glass, eller tjejen med sin godispåse som verkligen ville hem. Alltså jag.

In other news har jag spenderat dagen med att plugga, städa, handla och göra matlåda. Lite husfruvarning på min dag, men jag fick i alla fall in lite träning där någonstans och kvar på schemat står nu Johnny Depp med choklad, så är rätt nöjd i vilket fall.

Klaustrofobi

Den här tomma lägenhetens väggar krymper om mig. Det är blåsigt ute och allts om finns att värma sig med här inne är pulverkaffe och rostbröd. Kämpar frenetiskt med min folder. Har börjat om 10 gånger och har 8 olika förslag som jag putsar på. Borde egentligen dammsuga upp allt så att jag är tvungen att börja om från början. Det lär inte bli något VG i den här kursen inte. Men eftersom jag är sådan nörd så lär jag sitta här till klockan tolv i natt i hopp om att vinden kanske vänder.

I övrigt känns det inte som att jag har gjort så mycket den här helgen. Jag har käkat oberäkneliga mängder måltider med familjen Berg - ska man se det som bra övning? Gått en prideparad, sett det berömda Xet, spelat kort och hängt med aktivister. Och varit förbannad över den här jävla foldern. Kanske skulle ha valt 021 den här helgen istället för 016. Men men, just nu får jag ju iaf pluggtid över. Lite mindre än 10 timmar kvar. WOHO.

Wardrobe malfunction

Köpte ett par högklackade skor eftersom jag kände att det var dags. När man är tre äpplen hög och lever i samma tidsålder som Victoria Beckham borde det kanske vara självklart, men eftersom mitt vanligaste dance moove är att stampa lite är det inte så bekvämt. Min köpa-högklackat regim är lite som min brun-utan-sol regim; jag testar, förfasas, låter det gå ett år, får för mig att jag har överdrivit fasan och testar igen.

Den här omgången slog dock alla rekord. Efter en kort promenad och vinglig cykeltur var jag redan redo för att trotsa skaldens trappor barfota! Några timmar förfest senare hade jag försett mig med ett par några nummer för stora låneskor och givit bort klackarna till någon som inte kommer använda dem som brasmaterial.

I övrigt har jag spenderat veckan med att åka på kryssning och gå på födelsedagsfest. På den senare firade jag nykter, på den förra not so much.

Till tonerna av Tony "White Boy" Irving

" Cause I may be bad, but I'm perfectly good at it

Med min hatkärlek äntligen online and running så kan jag andas lite mer. Har samlat in massa information från min älskade vän till Dorothy och har nu valt att titta mot morgondagen. Sängen är uppbäddad, linserna är ur och det enda som saknas är en slutgiltig punkt på det här inlägget samt att jag tar ut mina linser. Tröttheten är brutal men motivationen till att säga godnatt är noll. Förmodligen för att jag inser att så fort morgondagens klocka ringer så är jag fast i ytterligare en dags kaos med plugg, stress och tvång på umgänge. Usch, man ska inte se det så - men när man är fast i önskan att vilja vara ensam på en öde ö i åtminstone två dagar då är det svårt att vara snäll. Som kanske syntes där kl 04.30. Blir lack på mig själv att jag inte kan spara de där sad facen till när jag sover - då de inte gör någon illa. Förhoppningen är väl att det nu ska bli ändring på min asociala inställning och att jag ska ta tag i det här som kallas mitt liv. 2 salstentor, en inlämning, en redovisning och en hemtenta till och jag kan ge mig hän ett smått hjärndött jobb. Vi håller tummarna för att jag överlever.

Färden över Östersjön var nog den mest skonsamma hittills. Jag lyckades låta bli att slira i okända domäner och jag kunde få vakna upp i den där kolsvarta lägenheten utan att få ångest, monstersvettningar, huvudvärk eller illamående. Kanske lite ångest över pengakontot men det får man ta. Man lever bara en gång - och man åker bara kryssning med Tony Irving en gång i sitt liv (förhoppningsvis).

Cracks in the concrete

Är ju starkast på jorden ibland är starkast i hjärnan i kroppen i allt.Ibland. Har gjort det förut ju har varit starkaste i body + mind och kirrat biffar förut så många biffar. Har varit starkaste många gånger skrattat påstådd fara rakt i ansiktet, vänt andra kinden till och inte blivit ledsen du vet. Sedan ibland så bara är jag ingenting av det där braiga som gör mig till min egen superhjältinna. Är bara papper papper runt mig, en oreda i hjärnvindlingarna, prioriteringarna, gjädjeämnena och deras totala motsatser. Superhjältinnan sover middag, sover lång middag, och ingen vet när hon ämnar återkomma. Kanske när tid ej längre är. Kanske när den sista kinden vänts, när det inte får plats med mer jobbigt, har svalt för mycket och superhjältinnans motsats har tagit platsen som själens ställföreträdare, finns ingen vapendragare alls. Blir liten blir minsta blir oigenkännlighet. Trots att solen skiner, trots att man får kramar, trots ALLT. Är man minsta på jorden.

Föräldrafritt

Varför plugga när man kan lägga upp lite bilder? Tänkte jag. Mamma kom på besök med ny kamera och ny bil och det såg ut såhär:


"Ta sportfunktionen Moa, SPORTFUNKTIONEN!"


Pank student (jag) var nöjd. Mycket nöjd.


Dejt, någon?


"Rätt mysig", fick Västerås stad i betyg. "Men det var lite dåligt med people-watching!" tyckte hon. Sedan kom det dock en tysk turist i behov av guidning som livade upp måndagskvällen.

Dagens fun fact

1. Städning är bland det tråkigaste som finns. Alla kategorier.

2. När man går på högskolans toaletter och måste vänta för att alla är upptagna, och personen som kommer ut rycker till sådär skuldmedvetet (trots att man står några meter bort) så tänker jag ALLTID att de har struntat i att tvätta händerna.

3. Jag spenderade min sista hundring på Norrlands Guld, skagenröra och det vitaste av frukostbröd. Det kändes rätt bra.

4. Om några timmar blir jag bjuden på thaimat. Det känns ännu bättre.

5. Att äta är bland det roligaste som finns. Alla kategorier.

Wildfire

Kroppskontrollen är som bortblåst. Jag vill ha någon eller NÅGONTING att skylla på, men vet inte riktigt om det går. Vill i alla fall inte påstå att det är MITT FEL, att morgonen bjöd på krockar med dörrkarmar, tappade föremål, svettningar, uppsvällda kroppsdelar och trötthet. Jävligt att vara kvinna ibland. Dessutom tyckte jag mig förtjäna en dag av välmående efter min digra motionsrunda igår, men nej, det ville sig inte. Och vasaknäcket har börjat smaka kartong kartong kartong och inget mer och det mjuka brödet är slut och jag får pengar på onsdag och allt jag stoppar i mig går i tonerna kartong och militärgrönt, både vad gäller färg och smak. Helvete. Nu är jag less på detta. För att ytterligare klaga litet vaknar jag varje morgon som en ångkokt och deep fried kåldolme i sängen. Solen ligger på, och jag är känslig, Men de stunder jag inte svettas fryser jag mest. Temperaturväxlingarna ställer till med problem i studiefasen. Hate it.

Tidsoptimist, ja visst!

Checklistan för morgondagen är inte att leka med! På något vis blev det så att trots en halvproduktiv helg måste jag stöka undan föreläsning, diverse texter, gruppmöte och framför allt storstädning. När föräldrar väntas på besök kommer man inte undan, då måste det storstädas!

Borde egentligen försöka klämma in en jogging-runda där med, med tanke på att jag den senaste veckan levt på choklad. Det som började som en arbetsförmån har snabbt utvecklats till ett beroende och jag är bara dagar från att ta hem en hel kasse, för att kunna slänga maraboukakor i luften med ett "choklad! CHOKLAAAAAD!". Men misstänker faktiskt att det istället kommer sluta i långlunch på kåren, och att jag kommer ta dubbla lass av allt under restaurangbesöket jag lovat min mor. Är det inte så att man förbränner nästan lika många kalorier av att städa undan chokladpapper som man gör av att handla nya träningskläder? Bara föresatser ger resultat, liksom!

On that note kanske det är bäst att faktiskt lägga sig i tid för en gång skull. God natt!

Det här med att faktiskt göra något vettigt

ARGH. Kan inte förstå att jag inte ens har haft tid att skriva en ynka rad här sedan den 8e maj. Det är 14 jävla dagar sedan. Jag söker ingen form av sympati, jag är bara chockad. Att jag lyckades lägga locket på ytterligare en vänskap (?) var en jävla tur det - jag har inte ens tid att kolla mig själv i spegeln. Eller vänta, jo det har jag ju. Jag spenderade ju 45 minuter i morse med att duscha och platta håret. Jag spenderade 45 minuter med att äta frukost och läsa hela morgontidningen. Jag tog mig tid att lägga mig i parken och knappt plugga. Och sen massa tid där emellan då jag inte gjorde något vettigt heller. I kväll har jag fan lagat två middagar - en som ska fungera som mat i morgon. Inte konstigt att jag kommer få U på allt vad plugg heter och att jag inte kommer få ut den här tidningen. Skärpning för i helvete, nu har jag ju spenderat en 10 (förlåt Runa, tio) minuter på att skriva det här. Och jag som har en hög att ta tag i.

Ska kanske bara kolla på den där fina scenen i Le chanson d'amour och ta en cigg i fönstret först. Kanske det.

I'm screwed.

Typiskt svenskt?

Att spendera eftermiddagen med att plugga och prata strunt i parken, trots tvivelaktig temperatur och bitvis snålblåst, av ren envishet och nu jävlar-är-det-sommar-och-då-ligger-man-UTE!!!-mentalitet. Kanske är det typiskt svenskt, men det innebär ju också trevligt sällskap, lummigaste parken hittils och att det är OK att göra sig en liter varmt kaffe när man kommer in.Jag älskar't!

ye

Hastiga temperaturväxlingar kan ta hårt på en norrlänning.

Påtår

Man vet att man börjar bli gammal när man går från spänd, entusiastisk förväntan till ett lätt flåsande av "kör på ni barn, jag hejar lite här från dörren" efter tre (av 100) hinderbanor på Arosfortet, och dessutom blir genuint lycklig av att erbjudas kaffe vid återkomsten. "Fiiika? På min ÄRA! Ja, tack!" Que illa dold uberfötjusning.

Tantstämpel or not, jag hoppas verkligen att det är fri tillgång på kaffe på lägret i USA. Annars blir det en lååång månad med mina CISV-barn... Och eventuellt ett NY-besök som uteslutande består av att jag bosätter mig på starbucks med stirrande blick och ett "And for the love of GOD KEEP 'EM COMING!"

In other news så fick jag, efter lite fransk film, en vision av ett (franskt) kök fyllt av (franska) espressokoppar som man dricker sitt morgonkaffe ur, möjligtvis på sin (franska) balkong. Med en (fransk) karl som smugit sig in.

Sen att jag föredrar mitt kaffe litervis samt heavy on the milk and sweeteners, och en espressokopp rymmer en... espresso? Estetiska detaljer, detaljer!

for you will still be here tomorrow but your dreams may not?

Smörgåsar med både kaffe och saft för jag är ju både vuxen och minsta barnet. Kommer aldrig växa ifrån det där med saft, älskar saft. Dessutom menar ju nån gube att detta är den totala apokalypsens dag, så varför inte lyxa till det litet extra (med saft), denna sista dag i jordelivet...

Solen ligger på idag. Finner emellertid inte någon lust att hänga utomhus. Eller så här; jag hade gärna hängt utomhus om jag haft litet pengar. En uteservering, vilken som helst. Ett glas rosé bredvid mitt anteckningsblock. Sitta och se över på den lilla, lilla mänsklighetsenheten i den lilla, lilla staden jag börjat uppskatta på senare tid.Ta mig friheten att fantisera om vilka främlingarna är PÅ RIKTIGT, kanske skriva små historier om dem. Hade kunnat bli en fin lördag. Men nu har jag inga pengar till rosé, och desto mindre lust att hänga i parken.

När vissa dagar får alla tänkta ord att förbli tysta
önskar man trots allt att alla de där dagarna
när allting är så ljuvligt enkelt att känna och uttrycka
räcker för att just de där speciella personerna
inte ska släppa taget,
att de ska tycka att det är värt
att de ska tycka att man är någon
värd att tycka om

The end is never the end

Går upp tidigt, ser Babel till frukosten och låtsas att jag är, eller kanske snarare hoppas på att jag kommer bli, vuxen och ansvarsfull. Inte så att jag inte gillar tidiga morgnar eller Babel, för det gör jag, men den ansvarfulla aspekten av mitt liv som 23-åring är skev. Jag är inte ansvarsfull, inte när det krävs, mer när det passar mig. Det fanns en tid, då jag var ansvarsfullaste, duktigaste tjejen som alltid gjorde saker i tid, som inte kunde sova om allting som hade med skola att göra inte var under kontroll. Lätt hänt att tänka att ansvar växer med åldern, ju äldre desto mer ansvarsfull. För mig är det precis tvärtom.

Men innan jag kapitulerar för helgen tänker jag försöka mig på några timmar på skolbiblan. Tänker gå igenom intervjun jag gjorde igår, renskriva skiten om det går, kanske känna att jag gjort någonting. Liksom. För en gångs skull. Kanske till och med att någonting jag kanske gjort kanske betyder någonting.

Saker man inte gillar när man är pank

1. Att i brist på spotify sätta på "Lugna Favoriter", bara för att bli ear raped och komma fram till att ibland är faktiskt tystnad bättre än alternativet.

2. Att - ett dygn senare - sätta på samma radiostation bara för att nynna med i låtarna och komma på sig med att tänka "men den här trudilutten var ju riktigt trevlig!". OROVÄCKANDE snabbt förfall! Detta i kombination med min dåliga syn bådar riktigt illa. Och min förkärlek för grovstickade koftor. Gah! The horror! Innan jag vet ordet av går jag väl och mys-mumsar på rulltårta och mandelbiskvier!

Och ja, "sätta på" var ett medvetet ordval. Lite fräck måste jag ju få vara när det tydligen går utför med allt annat.


Moa - inom en snart framtid?

Saker man gillar när man är pank

1. En lugn dag på jobbet.

2. Gratiskaffe på jobbet.

3. Gratisbröd på jobbet.

4. Gratisfrukt på jobbet.

5. Gratischoklad på jobbet.

6. En domedagsartikel på expressens hemsida om jordens stundande undergång som låter en frossa i kaffe, bröd och choklad utan minsta lilla uns av dåligt samvete.

7. Att surfa runt på sidor som "where to go if you have 24 hours in New York".

Man behöver inte ha caschflow för att vara nöjd. Med lite tvivelaktik moral kommer man långt!

Läste förövrigt på blondinbellas blogg att om man bränner pengar som om man har pengar, inte hela tiden tänker att man är fattig eller bryr sig om att kika på prislappar så kommer man tillslut FÅ pengar.

Den tekniken ska jag satsa stenhårt på nästa månad!

No tengo nada

Äter upp min sista mat, funderar vidare på hur jag minimerar kostnaden för mat jag behöver för fem dagar. Vad köper jag, vad får jag absolut inte köpa? osv.

Uppskattar verkligen det här med icke-schemalagda dagar, det enda jag har spikat är två Skype-sessioner i afton. Tänker mig en promenad - helst lång - innan dess. Har glömt mitt snus hos Moa. Måste vänta till 18 innan det blir något utav.

Är konstant hungrig, är less på att vara det. Känns drygt att vara hungrig hela tiden, känns onormalt och inte bra.

All work no play

En skoluppgift som fått ta alldeles för lång tid, äntligen klar. En chokladmiddag senare och jag ska nu lägga mig i sängen med kurslitteratur, i väntan på matkoman. Älskade matkoman.

Kanske skulle ha struntat i allt och skickat in ovanstående bild med ett "ge mig G" istället?

Imperativ

Önskar jag vore sådär asbra på saker som är typ saker som alla kan. Välj en mall, välj en estetisk riktlinje, välj det vackra alternativet. Jag har skrivit allt, utom det där som måste bli snyggt för att passera proffsighetskontrollen. Funderar på att gå och köpa snus så länge, medan tid är.

För fan Murphy

Har under de senaste dagarna upplevt en smygande insikt av att nej, jag är nog inte skapt för tentaperioder. Ens tentaperioder på en så fri utbildning som min. Efter en hel dag i en halvstökig studentlägenhet med datorn i knät vill jag bara vara klar med allt vad inlämningsuppgifter och tentor heter. Sommarlov, tack! Hur människor i min närheten pluggar ännu mer och ändå lyckas förbli trevliga individer är för mig en gåta. Jag fungerar endast tack vare rikliga mängder av kaffe och choklad, och känner mig instängd och asocial fast jag bara är inne på dag nummer två.

Sen ska vi inte ens tala om datorer där man med jämna mellanrum måste pilla bort tangenterna för att de ska fungera - eller som vid behag DÖR och därmed tappar en nästan fullskriven uppsats. Åh, att tro att man är så nära att få njuta av att vara klar, bara för få skriva om härligheten. Den vuxna versionen av att tappa glasskulorna på marken. Bara sommarklänningen, flätorna och gråtattacken som fattas. Eller sommarklänningen och flätorna i alla fall.

Jag är i alla fall tacksam för att det spöregnar. Alltid något!

Fences

Lyssnar på Phoenix och försöker tänka efter vilka bilder, från min rätt stora samling, som representerar mig mest, är ju tänkt att jag ska skapa mitt eget varumärke. Kreativ, typ rätt trevlig, samarbetsvillig, intresserad och engagerad. Är det jag, är jag det, och hur får jag till detta budskap visuellt? Får bara en chans här, det är inget jobb som står på spel, det är ett betyg. Funderar på en bild med gitarren i knät, med blicken i fjärran, ungefär som vanligt alltså. 

Utöver det tänker jag en hel del på koalor, fula och fina fiskar och annat som finns på en annan kontinent jag tänker åka till i december. En kontinent, där det är varmt i december.

Varanen

Nok en lördag förflöt. Vi åt fruktsallad istället för att dricka öl vi ändå inte hade råd med. Cyklade förbi utestället  där det var gratis inträde, men vi bestämde oss för att hemma var bäst igår. Ville inget hellre än att sitta jämte M. i fluffsängen med alla kuddar, se drogserien med snygg-Jesse för att sedan tacka ja till erbjudande om övernattning. På morgonen såg vi Plastikturisterna och Mitt i naturen - Australien, drack kaffe med grädde och snusade några snus som kändes mer än någonsin.

Nu sitter jag hemma med skolan i knät, och tänker att jogging får ske nu snart.

Fishy sauce

Tar en lördagseftermiddagswhiskey. Kanske sådant som är normalt vid en ålder av 23. Om man råkar tycka om whiskey då. Och det gör jag. Jag tycker om whiskey, och solsken, och whiskey i solsken. Som en giltig anledning att skjuta upp dammsugning, tänker jag. Det är jag, musik som är lagomt lördagsaktig, lite Johnny Walker, alltsammans i det avtagande varma ljuset som lyser in genom ett öppet fönster.

Har burit hatt i solsken, kliat en vacker kvinna i håret, gått arm i arm med henne, genom stan som liksom vaknat i det där sköna ljuset som antyder att det är kanske inte riktigt men nästan sommar. Det tycker vi liksom båda jag och hon, att det är inte riktigt men nästan sommar. Livet kan vara som underbarast när det är som enklast. I stegen genom en medelstor svensk stad, i solsken som gör att innevånarna liksom lever upp för första gången sedan augusti. Livet kan vara så underbart, i sällskap av en väninna som får en att skratta, som alltid får en att skratta. Idag är en sådan dag, då livet är underbart i all sin sköna enkelhet.

Äntligen!

För första gången på jag-vet-inte-hur-länge fick jag spendera en morgon (och bra bit av dagen) med att HELT SLAPPT dra mig i sängen, bjuda mig själv på frukost i densamma (kaffe med grädde och socker, nu när det är helg och allt), och bara njuta av chokladen, bokberget och datorn som legat inom räckhåll. Med vidöppet fönster som släppt in sommarbris och försäkrat mig om att det är precis molnigt nog att kunna spendera förmiddagen på ovanstående vis utan dåligt samvete.

En nykter men riktigt rolig fin-sittnig i ryggen och inget jobb, inget städ, inga åtaganden och inget plugg som inte kan skjutas upp några timmar. Så fruktansvärt värt!

Efter en veckas smygförkylning blir det nu mjukstart med första joggingrundan sedan förra lördagen, och sedan väntar finbesök och breaking bad maraton!

Prövad

Jag spenderade 4 timmar i en bil, panikspydde på Jensens Biffhouse (på toaletten alltså, inte själva etablissemanget. Inget ont om det!), och dagen efter var jag så undersövd på jobbet att jag inte kunde fokusera blicken, undvika papercuts eller svara på tilltal. Orsaken? Några glas rosévin på Södra Teatern och Veronica Maggio live.

Helt klart värt det!

Besprutade...

... importerade, overpriced och inte alls eko-vänliga, men när jag i feberyran spottade dem på hyllan inne på ICA kände jag bara; saksamma! Årets första (nästan) dopp bara måste ju följas av årets första jordgubbar med grädde!

Egentligen ska de avnjutas i trevligt sällskap, men eftersom min förkylning bara blir värre trots träningsvila och rikliga mängder sömn fick det bli såhär. Jag är ju inte direkt i mitt sociala esse när immunförsvaret brister, mer som ett grinigt barn. Det kommer nog hinnas med fler färska jordgubbar den här sommaren, speciellt med tanke på att det bara är maj.

Trots sjukdom och solbränd hud som svider kan jag inte annat än njuta av smygsommaren. Det är helt otroligt hur all världens bekymmer bara smälter bort efter en solig stund på en parkfilt. Solskyddsfaktor, vattenflaskor och struntprat. Jag kan inte få nog, och efter faktiskt ha pluggat undan en betydande del av berget med skolarbete ser jag fram emot en morgondag fylld av samma vara. Och möjligtvis jordgubbsfrukost.

Avenida del sol

Värmen! Man vaknar för tidigt, spelar kort i Vasaparken, sitter på balkong i solnedgång med vackert folk. Vill påstå att det är sommar. Min lägenhet skimrar i gult, och det är för varmt att bära så litet som shorts och linne.

Dessutom; mina återstående skoldagar är få, men trots det ligger någon oroväckande ängslan och krafsar just under den fina sommarytan. Känns som om jag glömt fem viktiga, livsviktiga, saker, men inte riktigt hinner med eller kommer underfund med vad dessa är. I varje fall är känslan delad med fler, ungefär alla i klassen, vilket är kanske inte en hjälp, men en liten tröst.

Kanske kan en runda i femkilometersspåret hjälpa minnet och själen och allt annat konstigt.

Jag är för gammal

Inser att jag borde orka mer men gör icke detta. Mina blott 22 år i gemet har tagit ut sin rätt. Efter att ha inlett helgens två dagar med att försova mig (vilket innebar att jag inte hann packa, förbereda min presentation eller äta ordentlig frukost) så har den till majoritet inneburit trötthet för mig. Skrattade gott under inledningen, för att byta allt mot gråt någon gång när klockan slog över till söndag. Förmodligen behövde jag gråta. Så som kvällen innan. När allt brister och psyket hittar ett sätt att kanalisera ut all ånger, ångest, stress och trötthet. Jag kör på i 120 och det vill sig inte längre. Men men, imorgon bitti är det bara att köra igen. Kalendern är full och listan måste bockas av. Och som vanligt mår jag dåligt över att jag inte räcker till överallt. Men det är väl ett val man har gjort. Det är tråkigt om det inte kan respekteras, men det kan jag inte göra något åt längre, jag är allt för insyltad i det här. 

Jag har zombierat mig genom dagen, njutit alldeles för lite av lunchen på stallmästaregården och degat totalt för mycket i horisontalläge på Bergsundstrand. Nu har min säng skrikit på mig i allt för många minuter och jag har till min stora förskräckelse upptäckt att jag glömt att borsta tänderna. Är dock så slut att jag äckligt nog funderar på att skita i tandhygienen kvällen till är. Who knows, jag kanske inte vaknar imorgon.

Vitamin C och spotify unlimited

Har spenderat hela morgonen med att göra engelska grammatik-övningar. Övergått till lite tidningsarbete för att nu inse att jag måste ta tag i det som faktiskt är akut plugg. Har några frågor som måste skrivas till fejkjobb på engelska, en badvattensförordning som ska korrigeras och franskaglosor som jag bör nöta in. Trots detta kan jag inte komma mig för. Jag vill göra annat. Jag vill jobba där. Varför är besluten jag tar alltid så ångestladdade? Varför känns det som att jag måste ta tag i saker för att de ska ske och att det då inte blir lika roligt längre. Jag vet inte hur länge jag pallar vara den där föräldern.

Det finns dock inget vettigt beslut i det här fallet. Båda kommer ge mig både glädje och sorg, frågan är vilket som ger mest sorg. Jag vet vad alla andra säger ger mest sorg men jag vet inte om det stämmer - de tänker bara utifrån sig själva och har ingen aning om vad jag känner. Vad som faktiskt gör mig glad, vad som driver mig. Men det är som det sägs: jag måste rättfärdiga vilket beslut jag än tar för att jag ska kunna stå för det. Och om jag kan det så kan jag ta det beslutet som jag inte är speciellt nöjd med heller.

Eating animals

Magen full av kött. Känns inte helt ok, faktiskt. Känns konstigt och kanske till och med fel. Tröttheten slog, dagen dog, tiden försvann i orosmoln och jag kom hem med en Ica-kasse full med kött, ett kött jag sedan tillagade och till viss del förtärde. Inte för att kött var något jag craveade, mer att det handlade om vuxna rösters förmaningar. Varför ska jag lyssna på några människor som är lika myndiga som jag, inte mer liksom? Varför kan jag inte föra min egen talan hava mod att göra bruk av mitt eget förstånd utan någon annans ledning? Nu ligger fyra portioner djurvävnad och väntar på mitt glupska återseende. Utöver det uppenbara moraldilemmat över vad för creature som ofrivilligt simmar, krälar där bland fullkornsfusilli på tallriken, så säger den lilla miljömedvetna personen i mitt bakhuvud att jag just bidragit till världens skenande undergång.

Kanske är det bara den här extremt trötta, förvirrade dagen som gör att jag tänker så radikala tankar. Jag vet inte. Kanske är jag bara arg på mina föräldrar. Kanske är jag bara less på kött. Kanske tänker jag mer än vanligt på djuren. Kanske tänker jag bara på mig själv.

Pretty much amazing

I sviterna av ett översolande, lätt underäten åtminstone sett till gårdagen, sitter jag med munnen full av eftersmak av norsk mjölkchoklad med salta mandlar i, och ser dagsljuset försvinna. Den här Osloresan varade nästan fyra dagar men kändes som ett dygn. Som ett evigt rännande hit och dit, med förväntningar utspridda i hela kroppen, med svetten rinnande nedför ryggraden. Those smiling faces, all those lovely places, crazy people, wicked hours. Jag vill bara bo där igen liksom! En sommar hade passat så bra. Har på mig ett linne från en speciell därifrån, från Oslolandet, som gett mig det, och sagt att jag kan tänka på honom när jag har det på mig, kanske sover i det. Ska sova i det, som igår natt, som natten innan. Igen. Ibland kommer tårar för att timmar är sköra, kanske speciellt när de är resbetingade. Kanske speciellt om man delar dem med någon annan. Någon speciell.

Nu pluggar jag litet, gläder mig åt återseendet av mina dammsugarpåsar, lyssnar på nå aussie-rekommenderad musik, som är bra, friggin bra, och sörjer inte längre att jag inte tog mig längre än till skolan idag. Imorgon kommer fler timmar och chanser till sol. Blir ju inte samma timmar som igår bara, sådana där timmar som kan få mig till tårar, sådana där timmar som resulterar i mascara på någon annans kudde, någon annan som tycker det är fint med tårar och sköra timmar att dela med mig. Sitter i den någons linne och tänker norska tankar.

Fa-an

För mycket sol, för hög feber, för tidig start på alkoholintaget och mina EP-piller gör att jag är tvungen att kasta in handduken så här sista kvällen. Jävligt trist-ist-ist-ist-ist. Försöker tryckutjämna och förbereda min sargade kropp på morgondagens flygfärd. Jag tror att den kommer bli förjävligt, så kanske jag blir glatt överraskad om den blir okej. Jag hoppas att jag kan sova rakt igenom men egentligen borde jag ta upp datorn och skriva artiklar, läsa kurslitteratur eller plugga till lördagens lektion. Det finns aldrig någon semester, egentligen. Jag kommer sakna det här stället. Det är trist att lämna folk man har lärt sig att uppskatta, jag kan verkligen förstå hur svårt det kommer vara för min vän att skiljas från alla dessa människor när hans tid här är över.

Jag ska försöka dricka upp min burkcola, sova och ha siktet inställt på ett hälsosamt liv när jag kommer hem. För det jag har här är så långt ifrån hälsosamt som man kan komma, i alla fall när man är jag.

Let's go bruins

Sitter och dödar mig själv över de här obefintliga astråkiga artiklarna. Fattar inte att jag inte kan ta mig i kragen och bara skriva dem. Tar för givet ändå att ingen annan förutom en har skrivit sina så why not. It's going downwards from here.

Grattis baby

Lite smånöjd

Det är helt otroligt vilken skillnad det är att vara på jobbet när man är ordentligt utvilad. Man orkar ju hur mycket som helst! Kopiera och dela 4000 pappersark? Hantera postkris? Korrigera personaldata i systemet? Inga problem! För att inte tala om vad man orkar med EFTER jobbet. Istället för att kravla till bussen, nicka till med dregel-varning hela vägen hem och sedan prompt lägga mig för att "vila ögonen" i tre timmar medan jag drömmer om en framtid som troféfru, blev det tillagning av en halvambitiös middag och planer på springrunda och plugg. Jisses. Helt plötsligt känns högskolans ganska luftiga schema helt underbart, snarare än löjligt tomt.

Men kanske är det inte fyra lediga dagar som är hemligheten, utan snarare innehållet. Grillning, cider, hamncafé-glass, långa springrundor, sponsrat biobesök och trevligt folk, sol sol och mer sol på en filt i parken.
Noterade dessutom, från receptionens trygga vrå, att det idag såg ganska mulet, blåsigt och icke-parkvänligt ut. Kunde inte hjälpa att känna mig lite smånöjd över vädergudarnas timing.

Pursuit of happiness

Stört varmt är det! Sitter tröjlös i soffan, kroppstemperaturen tycks stiga massor while eating. Stressade nyss i mig en kycklingbaguette, givetvis utan tröja även då. Hoppas min porrsurfande granne inte såg mig då, eller nu.

Stressad som en liten bäver, men nu är i varje fall den satans rapporten inlämnad. På nytt. Vi får väl se då. Jag är inte vetenskaplig av mig. Det blev mig påtvingat. Nu har jag försökt vara värsta vetenskaplig i varje fall. Kan pusta ut en stund.

Och det var jävligt fint hemma i Umeåt. Tårdrypande fint och whiskeyångande. Och massa folk var hemma och några fina sade: "Vad ska du där i Västerås att göra, du ska ju vara här med oss i sommar". De hade till viss del rätt. Kommit tillbaka till Gurkan i varje fall, med en sargad hals, utan krafter med träningsvärk och endast smutsig tvätt. Drar vidare mot Oslo på torsdag. Bara fläng hit och dit.

Innebörd

Skrattat så jag gråtit de senaste timmarna. Vi har kört ett spel som jag diggar totalt. Det tar mig tillbaka till gymnasietiden och raster som vi behövde fördriva. Det är kul hur man inte behöver förändras så fundamentalt sen dess. Vissa saker är sig lika, vissa är helt jävla annorlunda, men det gör liksom ingenting. Jag kan åka hit, till en av mina bättre vänner och trots att tiden har gått snabbt och utan kontakt så är det som att ingenting har hänt. Vi känner varandra lika bra ändå, vi kan prata likadant ändå, vi kan skratta och bråka precis som då. Vi är det där gamla gifta paret som alla kommenterade. Det rör mig lika lite nu som då.

Längtar inte ett dugg hem. Brukar göra det när jag är på långtur men gör inte det. Vet inte riktigt varför. Förmodligen för att jag slipper ansvar och skola när jag är här. Även om jag skulle behöva plugga lite.

Good morning

Godmorgon. Fröken fräken börjar den här påskdagen med att betrakta gårdagens förödelse, hälla upp ett stort glas Sunny D och gå på världens mest konstgjorda godis (ever). Baksmällan borde kanske vara ett faktum men jag orkar inte känna efter så den uteblir. Pallar inte städa - jag har semester. Därför slöar jag horisontalt i soffan och inser att jag borde ge mig ut då solen skiner ordentligt. Säkert inte likt varmt som hemma dock. Det är lite som ett vandrarhem det här, det känns som att jag sitter i foajén. Det kommer och går folk, pratar en stund, dricker några öl och sen går de. Jag är inte den som klagar.

What a difference a (year) makes

För ett år sedan, på långfredagen, spenderade jag dagen i en solstol i snön nere vid sjön tillsammans med mina släktingar. Iförd täckbyxor, nokiastövlar, mössa och bikinitopp festade jag loss på påskgodis och påsköl, och dagens enda ansträngning var att då och då lägga boken i knät för att ge ansiktet lite sol, eller möjligtvis bli serverad ännu en grillad korv. Påskmiddagen tog på krafterna med, det blev en hel del soffläge innan jag återhämtade mig från den om jag inte minns fel.

Men det var i Åre, och här i Västerås finns varken snö eller fjäll eller kulinariska släktingar. Den här långfredagen inleddes istället för en norrlands guld, med en springrunda i solsken. Iförd shorts och linne sprang jag längs med hamnbryggor och och små skogsstigar kantade av vitsippor, och resten av dagen kommer även den spenderas ute i solen. På schemat står ryggläge i parken och sedan blir det grillkväll med trevligt folk och rosévin. Hela dagen kommer naturligtvis även kantas av påskgodis, eftersom det är OK under den här helgen. (När godiset dessutom är en gratisgåva från jobbet är det nästan skamligt att inte äta!)

Vare sig man befinner sig i Åre eller Västerås så är det en ganska härlig högtid, egentligen, påsken.

Glad Påsk!

Kognitiv

Somliga sitter på flygplan, somliga ska ta bussen för att hälsa på mig. I väntans tider sitter jag och skriver på en text jag inte känner någonting för längre. En bra dag hade varit utan skolsaker, med pengar. En hel dag, utan bekymmer. Jag tog mig friheten att ta en promenad, bevista mina gamla kvarter, och även anorexispökskliniken. En del minnen kom tillbaka, andra orkar jag inte tänka på. Tog mig tid att tvätta håret med honungsschampo, se igenom gamla och nya bilder. Skratta litet. Men nu sitter jag vid texten som aldrig tar slut.

Fast jag ska inte klaga så mycket. Snart kommer brorsan hem igen, och i övermorgon kommer Tove och nästa vecka drar jag med högsta sannolikhet till Oslo.

När jag lämnat in den här rapporten jag skriver på, ska jag ta mod till mig och läsa igenom rapporten för mitt projektarbete från gymnasiet. Jag minns hur jag satt där kallsvettig och liksom verkligen uppe i varv, lyssnade på en enda galen låt på repeat tre dagar i streck, drack kaffe och cola tills magen inte ville vara med längre. Det var fyra år sedan, i ganska nära anslutning till studenten. Sista dagen för skrivandet var samma dag jag fyllde 19. Tror jag kände mig vuxen då, men vet bättre nu.

Snart ska jag laga pasta till en för dagen liten samling familj. Kanske så liten som två personer.

Hejdå

Dags för avfärd. Hejdå mina fina vänner, vi ses snart igen.

Hummer lookalike

Idag svämmade Västerås över av människor som åt glass, solade i bikini och en park som över en natt blivit blomstergul!
Tyvärr var det inte som gårdagen då jag fick se blommor och annat trevligt in person (under en springrunda då jag höll på att avlida av dålig kondition, visserligen), utan tvingades tyvärr beskåda den 18-gradiga härligheten genom mindre trevliga reception/buss/skol/gym-fönster. Iförd kostym, no less. Alternativt träningsbyxor.

Men! Skam den som ger sig. Om man ska tro på klart.se (och det gör man ju) kommer inte det härliga vädret ge med sig på länge, och oddsen är att solen snart sammanfaller med en av mina lediga dagar.

Med min förkärlek till glass, sol och sömn känner jag på mig att jag snart kommer att vara den vandrande, laktossvullna hummer-lookaliken jag förvandlas till de flesta somrar. Åh fröjden! Singelkillar, watch out...

Umeå

Hemma igen. Solen skiner och jag har varit ute och gått i solen med Jan the man. Känslan av att vara hemma igen är märklig, som i gränslandet mellan eufori och total ångest. Som om man inte vet om man är värsta lycklig eller vid avgrundsgränsen.

En begravning förlöpte, kusiner kom och åkte. Jag delade rum med mamma. Solen kom och gick. Det dracks vin bland goda vänner, dansades på gammalt dansgolv med en bästis. Ständigt med den märkliga känslan i magtrakten.

Dessutom är vistelsen här belagd med vissa riktiga ångestmoment. Som har med skola att göra. Mitt i en solig eftermiddag, sittandes inomhus, med litet för varma kläder men med frusna fötter.

Jag hoppas det går bra. Jag hoppas att känslan som är märklig grundar sig på lycka och inte mest en ångest.

Älskade sol

Helgen so far har bestått av storstäd, middag ute, rockbar och picknick i parken, men trots detta känner jag inget behov av att ladda inför lördagskvällen med en powernapp, som nu har varit normen ett tag. Tycker inte ens det känns jobbigt med solbränt ansikte. Tror nog jag är ett vårskutt från att vara pantertant, back on track!

Jaha,

det var den kortvariga lyckan. Kan man inte bara få känna lite glädje ibland? Nu kändes allt bara tungt igen. Ack, så tungt.

Opantig tant

Man går hela vintern och drömmer, längtar, hoppas. Man vill ha sommar, arbetslösa dagar fyllda av nöjen istället för måsten. Man vill ha äventyr på äventyr i kalendern, massor av sol och gärna en festivity eller två.
Men trots den långa väntan på våren och sommaren är jag ändå inte beredd, när de äntligen kommer. Lite kisande och halvsömnig går jag istället runt i min vinterjacka, och man undrar ju vad det var som hände där, det gör man faktiskt.

Huvudet har varit redo ända sedan nyhetens behag vid de första snöfallen försvann, men kroppen har inte på långa vägar hunnit ikapp. Nu när allt det där som jag har drömt, längtat och hoppats på börjar inträffa, så svarar kroppen med att skrika efter en vilostund i sängen, på soffan, i busstolen eller tillochmed på den där träbänken i ett mörkt kårenhörn. Man undrar ju vad som hände med vårskutt, försvinnande litet sömnbehov och färg i ansiktet, det gör man faktiskt.

Men jag ska inte klaga, kroppen får kräva hur mycket sömn den vill men huvudet är bara tacksamt över soliga dagar i parken, sista skolarbeten, planering av volontär-resa och överdosering av glass. För att resten av mig ska pigga till tror jag bara det är en fråga om tid, powernaps, en springrunda eller två... och kanske ännu lite mer glass?
Dessutom gillar man powernaps, det gör man faktiskt.

Funderar denna sena timme på...

Funderar så här sent att göra i ordning en kanna kaffe. Jag är sjuk i huvudet men jag älskar mina produktiva dagar då jag bara känner mig i gång och tycker att det går bra bra bra. Jag älskar att leda och jag älskar mitt lilla projekt - även om det finns dagar då jag undrar vad i helvete det är jag pysslar med. Jag har insett hur jag verkligen inte gör det här för något CVs skull. Jag tycker att det här är kul. Jag tycker att det här är inspirerande. Jag tycker att det här är sjukt intressant.

Satt några timmar med killarna på dagisplatsen i 016. Policies och styrdokument som skulle korras och ändras, varför inte göra det i konferensrummet? Med kaffe och lagom stress, jag satt med magkänslan bredvid och kände mig mest avundsjuk. Vill, vill, vill. Men inte nu. Inte 2011. Någon gång framöver. Varför inte hösten 2012. Får väl se om jag kan få till ett sent val. Förmodligen inte men man kan ju hoppas.

First we take Västerås, then we take Eskilstuna

Längtar hem, längtar hem längtar hem. Och igår pratade jag med familjen typ hela kvällen och imorgon åker jag hem men först ska jag och en sassig M. Önell till Eskilstuna och härja. Solen skiner EJ. Vi får se hur det blir med dagen.

Det här med att inte räcka till...

Jag vet att jag har problem. Problem som jag stundom inbillar mig att jag har, problem som jag inser faktiskt är en del av verkligheten. Jag vill vara överallt, samtidigt. Jag vill finnas till för alla runt mig. Jag vill vara omtyckt. Jag vill att andra ska må bra. Min mage knyter sig när jag känner att jag försummar folk. När jag inte finns där för de som ger mig saker. De som tänker på mig. De som uttrycker glädje av min närvaro. De som uppskattar mina gärningar och som tackar för min tid. De som vill vara med mig. Jag vet att det är en konsekvens av den tjejen i mig som inte var omtyckt. Den tjejen som aldrig blev vald och aldrig fick välja. Jag är så rädd för att glömmas bort. Kanske därav mina tvivel på utlandsresa. Att jag kommer hem till ingenting. "De vänner som finns kvar är de som faktiskt betyder något" Ja, men tänk om det inte är några då? All den där ångesten som hopar i mig. All den där ångesten när jag inte kan vara med, överallt, hela tiden, jämnt.

Jag har dock kommit på en sak. Någonstans måste jag få må bra själv. Någonstans måste jag ge människor tilliten att de kommer finnas där i alla fall. Att jag kanske duger i alla fall. Trots att jag inte är där hela tiden, jämnt. Att det inte gör något om jag missar något. Att jag inte glöms bort i alla fall. Jag har vidrigt svårt att prioritera. I alla fall just nu. Jag känner mig skyldig varenda gång jag är där jag för det mesta är just nu. Och känner att det är rättfärdigat att jag känner så. Man ska aldrig prioritera så. Sen spelar det ingen roll att jag försöker ge allt när jag är här. Att jag ger det mesta när jag är hemma. Det finns alltid någon som ger mig skulden. Som får mig att känna mig kass. Problemet är dock att det inte är ett dugg kul att träffa en sådan människa då. Om jag är i huvudstaden över några enstaka dagar får jag genast skit för att jag inte hört av mig.

Jag måste få göra vissa val. Och hoppas att jag har några sådana där vänner som finns kvar, som faktiskt betyder något. För jag hoppas väl att mina inre demoner är dumma, elaka saker som bara är spöken av det som en gång var sanning.