Städar bort Västerås. För den här gången. I ångestens dyningar. En vecka av samvetskval, av personlighetsförvirring, av vägskälet mellan gott och ont, rätt och fel, bra eller dåligt.
Kanske är det just när det än en gång är dags att fysiskt bryta upp, som man tvingas till ett allvarligt och högljutt samtal med sig själv. Alla ångestridna små tankar, tar ton. Harklar sig och gör sig hörda. Hur ska de annars komma ut på riktigt liksom? När jag är själv, ensam i lägenheten som aldrig var ett riktigt hem, endast en förvaringsbox med tättslutande lock, vill tankarna skakas om litet, röra sig och höras. Eller vill och vill, de bara kommer, händer, tar sig friheter. Inuti boxen. Jag säger högt, det som tänks, ibland i ej självvalt krypterad form; de bara kommer, alla de smutsiga betraktelserna av mig själv, som en sommar tagit form i min av arbete komprimerade lilla hjärnbank. Tid för reflektion, hjärnans bästa tid är nu. Tydligen. För rensning, för förberedelse för nya intryck. Som ett av arbete orsakat delirium. Ni skulle höra när mina tankar tar ton, ni skulle höra när dem improviserar hej vilt.
Jag tänker, att kanske är det bra ändå. Trots det mycket skrämmande i att tankarna härjar fritt och tar sig verbala friheter. Kanske är det enda sättet att gå vidare.
Det är inte heller så att jag känner en begynnande ångest över att lämna detta för något annat. Det är bara allt som förflutit, som liksom måste bort först. Måste ut för att Barcelona ska få komma in. Igår ville båda var med, Västerås och Barcelona. Och det blev för mycket. Det blev för mycket att nästan befinna sig där, kommunicera med den där andra platsen som snart är min, samtidigt som Västerås tryckte på, hängde sig kvar, slet tag i mig, höll mig fast med dåligt samvete.
Ibland är man ofrivilligt ond och känslokall. Det bara händer, i andras förlorade grepp om verklighetens skyldigheter och rättigheter. Ibland får man sona för andras brott, för andras moraliska snedsteg och fall. Men ibland blir det för mycket på en gång.
Städar bort Västerås, städar bort ett år av upplevelser, letar mig ut ur de trånga minneslabyrinterna i hjärtat av livet. Om en vecka är jag nästan klar, förhoppningsvis ute. För att finna nya vägar, trassla mig in på nytt, i andra labyrinter på andra platser.
Det är dags att bryta upp. Upp till kamp med alla mina ömhetsbetygelser och all min kärlek, med blicken vänd framåt utåt mot världen. Som snart är min igen. Världen som snart är Barcelona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar