För första gången...

...kommer den här fröken att vakna upp alldeles allena på sin födelsedag. Man kan önska sig mycket men just nu är min önskan inte stor. Jag väljer helt enkelt att inte fylla år. Det känns bara bättre så. Det kanske blir en omgång tp, några flaskor vin och lite mat den närmaste veckan men trots det tänker jag inte fylla år. Det känns liksom för första gången: fel. Som att jag är för vuxen för att fylla år. Som att det inte rör mig i ryggen längre. Morgondagen är bara en dag bland andra dagar, kanske för att jag insett att min ålder har så lite att göra med vem jag är. Kanske för att jag sitter och försöker hitta argument för att sänka åldern på systemet till arton och inser att åldern förr spelade roll. Just nu är åldern bara något som indikerar på att jag är ung, alldeles för ung för det livet som jag skulle vilja leva. Ja, jag är sjuk i huvudet men det finns en ålder jag skulle vilja stanna vid. Men den åldern har jag inte uppnått än. När jag väl når den lär jag väl vara så sammanbruten att jag kommer ta tillbaka allt jag sagt men då är jag åtminstone vuxen nog att tas på riktigt allvar - av alla. Av dig.

Go do

Känslokall och bitter eller bara trött. Är jag den som inte bryr sig förrän det är för sent för att längre kunna ge saker och ting en ärlig chans? Är jag urvuxen, urtvättad, uttjänt och urblekt? I stunder av förvirring kring vad jag blivit, och hur jag blev, så köper jag spetsblus och lånar filmer jag varken vill eller har tid att se.

Varför bry sig om allt? Måste man det? Men just idag pepprar mitt samvete på med små men vassa pikar och hintar. När slutade jag bry mig, om kanske inte allt, men mycket. Och är det verkligen bra att strunta i saker leenden nummer nätter.

Är ju så enkelt när tiderna är lugna, inget händer och man bara längtar efter att få vara den där obrydda utan att för den skull vara henne. Vad är värst vad är bäst? Att sakna det obrydda statet eller vara i det? Stå stilla eller gå framåt med vassa steg? Skita i allt, inte bry sig alls. Förutom när man inte har någotnting att skita i. För då bryr man sig mer än någonsin.

Muddy hymnal

Sitter som och väntar på att få skriva något i stil med vår, men våren verkar ju vänta. Istället gör det ont i magtrakten och jag är obefogat less på allt vad skriva ansvar vuxen heter, och vill inget hellre än spendera mina lånade pengar på sådant som gör livet vackert och smakrikt. Men. Efter en dag av uppskjutning har jag alstrat något litet som skulle kunna kallas skolarbete. Jag säger inte att det är ett bra arbete, men skrivet är det. Jag säger inte heller att ansvaret och plikten och allt det där andra vuxna är fixat, men kanske, litet påbörjat. Fast det är jobbigt att vara plikttrogen när det gör ont i magtrakten och man vet att man inte tränat på två veckor och det enda man kan tänka på är träning och Osloresa och likgiltighet inför nya människor.

Bredvid mig i soffan ligger Friskisväskan och stirrar signalrött på spillrorna av en för tre veckor sedan ganska stark ung (?) kvinna. Febern vann, och musklerna försvann och socker blev mat när lusten inte fanns till sådant som ger starka ben.

Men benen bar till den lokala konstens hemvister. Medan en del var prettostämplat var annat fint på väggar och golv och så fanns det snygga och svansprydda lokala modelejon som för första gången uppenbarade sig för ett par svältfödda gurkstadsrookieögon. Just vad man behövde för att se ljuset bortom snödrivorna och nästan ända till ljuvlig ansvarslöshet bortom wordraderna.

Det gör ont i magtrakten, och jag har nästan slut på alvedon, men tänker att sova är kanske skönt och på sin plats. Just nu.

Paradoxalt

Paradoxalt nog har jag valt att visa helgen i mat. Trots att mat verkligen inte dominerat min helg. Trots en helvetes kväll på kåren har fröken spenderat majoriteten av helgen i sängen. På grund utav avsaknad alkoholtolerans. Helt sjukt. Önskar att jag vore mer motståndskraftig. Har skapat oro för mig själv istället för att njuta av kvällens spontanitet. Däremot var väl helgens behållning maträtterna nedanför men även dagens besök på den kulturella sidan av gurkan. Trodde inte att det var möjligt här men helt plötsligt befolkades mitt synfält av södereliten. Lite jazzmusik, fancy-macka och kap på loppisen så var dagen fulländad. Att den breddades av finkonst och vackra män gjorde ju inte saken sämre.

Kommer ifrån

Någonstans gav kroppen upp. Det fanns en tid då jag stod stadigt på benen varje dag efter jag hade varit ute, typ oavsett hur mycket jag druckit dansat och så. Fanns en tid då jag orkade utöva storverk sådana dagen-efter-dagar, som att gå 1,5 mil stavgång, gå på stan (!), kanske gå ut igen. Utan problem. Men det var då det, kanske var jag inte mer än 18-19. Rådande läge är inte alls så hurtigt och sprakande friskt. Sedan dagens begynnelse har jag legat i sängen eller soffan, växelvis sovit sett serier, pratat i telefon, skypat. Och så ett avbrott för att gå de ca ´300 metrarna till den lokala pizzerian - där en av pizzapojkarna var skrämmande trevlig och jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv och mumlade konstiga svar på hans konstiga men gulliga frågor - och hem igen. Vill helst slippa folk runt mig, kanske allra helst gå och lägga mig men det känns ju såklart inte alls ok än. Jag säger absolut tidigast 21 för nattande. 

Jag är trött, trött och svag och självömkande och mätt så det gör ont, men kul var det igår. Efter tre veckor av nästan kritvitt leverne var jag tillbaka i gamet. Närd av kött, sötpotatis och bea sprang jag och Mama runt på Kåren, tillsammans med andra klassisar och nå ekonomer. Fett nice. Jag representerade Bolivia kvällen till ära. Jag snusade en snus och bröt därigenom min lilla tvåveckors triumf. Rökte massa. Mindre ok. Men inte hemskt. Mina lungor har varit med om värre.

Imorgon är det söndag, och jag tänker mig en promenad. Och så tänker jag mig skolskrivande. Så är det bara tre dagar kvar på veckan tills det är helg igen, och jag tar tåget till Oslo. Yippi!

Ye, thank God it´s friday...

Nu med ännu mer vitt mjöl i magen. Nu litet tröttare. Hela dagen en kamp för födan en kamp mot snuset.

Tänker helg.

John Blund

En god bjud-middag i gott sällskap, en bortdomnad rumpa på ett studentgolv och timmar av skratt och prat - lösningen på all världens problem. Nästan.

Blir tack vare detta inte ens speciellt ledsen av att alarmet kommer ringa mordiskt tidigt imorgon, eller ens av att jag har lite plugg kvar att ta tag i innan jag får gå på dejt med ovanstående herre!

Dagens outfit...

...består av den fantastiska kombinationen tokmönstrade haremsbyxor, jeansjacka samt skidvantar.

Denna galenskap beror inte på att hjärnan tillslut gett upp på grund av för mycket plugg, överdrivet nudelintag eller koffeinberoende, utan faktiskt på tidigare nämnda utmaning. Städandet!
Det är såklart trevligt på alla sätt och vis när det är nystädat hemma, men en negativ effekt går inte att undkomma; när det är prydligt går det inte att hitta ett smack. Rena strumpor finns det visserligen i överflöd (nåja) men den där räkningen, korthållaren, mobilladdaren (eller varför inte ena vanten) är lika spårlöst borta som damm och diskberg. När det gäller att snabbt få fram sådana saker vinner det organiserade kaoset varje gång.

Men jag är inte den som är den, trots klädgalenskaperna har jag tagit mig till biblioteket för en insats plugg. Ju mer av den varan desto mindre ångest, och det gillar man ju. Då kommer jag dessutom kunna njuta till fullo av veckan som väntar i fjällen. Snö, sol, skidor, skoter, vänner och familj. Med god mat och öl on top. Ja tack!
Hur mycket plugg det faktiskt blir får tiden utvisa, men jag vet av erfarenhet att efter lite snabbvisiter på diverse hemsidor (läs facebook) brukar jag faktiskt komma igång. Har dessutom placerat mig mycket fördelaktigt, med trevligt sällskap inom avstånd för småprat, uppsikt över eventuella förbivandrande utbyteshunkar samt med chans att njuta av solen utan att för den skull frysa sönder.

Däremot råder en total brist på kaffe.
Våra morföräldrar må ha vandrat barfota flera kilometer till skolan (i snöstorm brukar det också heta) varje dag under sin ungdom, men frågan är om 4 timmar plugg UTAN tillgång till kaffe inte är snäppet värre?
Ljuset i tunnel står fina Anna för, om några timmar blir det middag hemma hos henne. Det tackar vi för. Mys!

Cake

Gaah, kan någon bara komma och utfodra mig med chokladig kaka?! Jag dör litet här, det är galet så stort kakbehovet är. Ge mig!

Challenge accepted!

Blev under dagens lopp utmanad att städa skräp/klädhögen som ska förställa min lägenhet. Inte mer än rätt med tanke på att jag har legat sjuk två gånger, missat två veckostäd och minst lika många tvättider... Och sedan dessutom varit vänlig nog att upplysa mina kära vänner och bekanta om detta, ofta samt i detalj.

Som den halvarbetslösa student jag är, tacksam för varje chans att skjuta nödvändigt plugg på framtiden, antog jag såklart utmaningen. Men inom några "två timmar" som angett kommer det inte hända mycket, alla vet nämligen att första timmen hemma måste spenderas i viloläge...

Dessutom vet alla att inget städprojekt med självrespekt kan genomföras utan någon form av musik, på absolut högsta volym, i bakgrunden. Ska man störa grannarna kan man lika gärna göra det med besked, och tiden går så mycket fortare.

För att i alla fall komma igång med projektet loggade jag alltså in på spotify och skrev in "Daniel Adams-Ray" utav bara farten, men sedan blev jag tveksam... Efter hans framträdande i Eskilstuna, det absolut värsta jag någonsin sett, var jag inte så säker på att jag skulle klara av att lyssna på det innan så älskade albumet. Tror faktiskt inte det skulle bli något städ undanstökat överhuvudtaget, utan snarare att man skulle hitta mig gungandes fram och tillbaka på sovrumsgolvet, med vilt stirrande blick och under vrål att jag vill ha "mina två timmar tillbaka!". Kanske borde satsa på Oskar Linnros istället?

Till sist föll valet på Hoffmaestros senaste album, och jag har tillochmed börjat plocka undan. Lite.
Risken att deras framträdande skulle vara lika illa känns liten!

Jag hoppas att det inte är mina fördomar..

men herregud, jag klarar inte av att titta på veckans omgång av Halv åtta hemma hos mig. Herregud. Excentriska människor som pratar göteborgska. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag sitter och vrider mig. Jag hoppas verkligen verkligen att det inte beror på att jag är från Stockholm och de är från Göteborg. Vilka konstiga par. Blä, är det sådär ojämnt i alla par? Min nästa strävan: jämnställdhet! Trots att jag är så jävla dominant. Ska skärpa mig och ja, kanske hitta en partner först...

Helplessly hoping

Längtar som vanligt efter det jag inte kan få. Skit.

Det räcker nu

Den efterlängtade helgen blev inte alls som jag hade tänkt mig, Daniel Adam-Reys framträdande var helt klart bland det värsta jag har utsatts för och skidåkningen blev inte alls.
Har istället för andra gången på lika många veckor spenderat 48 timmar i sängen på grund av sjukdom. Höjden av otur och dessutom på gränsen av vad jag klarar av utan att bli lite, lite knäpp. Eller vad sägs om att försöka övertala sig själv om att man faktiskt kaaan åka på skiddag till Romme trots en natt utan sömn i ryggen och en hink vid sängkanten?

Säga vad man vill om skrapans rum, men så mysiga att man vill spendera all sin tid här är dom inte. Den här gången har jag dessutom varit så pass sjuk att jag inte har kunnat njuta av några av de normala fördelarna med att vara sängliggande - att kunna powernappa när som under dagens lopp, se på omåttliga mängder dag-TV eller ersätta alla måltider med glass. När inte ens det lockar så är det illa.

Tur att man har fina fröknar som checkar in och får en att bli varm i hjärtat, även om man bara kan grymta osammanhängande till svar. Nu hoppas jag på hälsa för alla, nya eskapader att se fram emot och att våren anländer typ nu.

Buh

Emedan de coola kidsen är och åker utförs någonstans stannar jag hemma och styr upp det post-influensa-förstörda hemmet. Har hittills bäddat och slängt tusen snorpapper och diskat. Tänker mig en dammsugning, sen kanske en dusch.

Ska boka Osloresa idag. Skitbra!

Virriga tankar

Sitter och avnjuter lite Brooklyn Lager (som sig bör när jag lyssnar på hockey) och äter hummus med knäckebröd. Sitter mest och spanar ut genom fönstret samtidigt som jag lyssnar på vad som förmodligen kommer bli en förjävlig förlust. Pga bristande tro och allmän trötthet kan jag inte riktigt koncentrera mig. Morgondagens aktiviteter måste förberedas men jag orkar verkligen inte. De där hemska dagarna då man bara vill dra ett täcke över sig och längta långt bort härifrån. Vad sägs om Nice? Jag tror att vi kommer få en underbar vistelse där, jag och Moe. Slippa den här kylan och träffa nya människor. Slippa vissa andra aspekter av det här livet. De där besluten man inte orkar ta själv. Jag kan ju få hjälp med dem bara genom att dra! Vi tar en cigg på det. Jag skiter faktiskt i att jag kommer må ännu sämre sen.

JJ

Slut på lidandet! Nästan. Jag är nästan helt övertygad om att jag är nära friskheten nu, kanske på måndag helt och hållet. Nu gör det ont i näsan och ögonen, men det är typ allt. Ingen feber. Fem dagar behövdes för att få ruskpricken ur systemet. Hurra! Och det är lördag och solen skiner och jag ska nog gå ut på stan och köpa mig ett nummer av ELLE och "rå om mig själv", som typ mormor skulle sagt om hon fortfarande kunde prata.

Happy!

The arrangement

Dagens bedrift: Punkterat jättefinnen i örat. Sjukt mycket blod och annat flytande. Har rengjort noggrant med Lactacyd. Utmattad ligger jag i soffan. Igen. Dag fyra i sjukdomslyan har börjat. Gör litet ont litet överallt är feber. Inte så mycket till aptit. Har ätit frulle. Bra va?

Måste gå till apoteket idag, men väntar till typ 17, tror jag.

Värsta bästa

Den här dagen började på det värsta sätt som finns; en avbruten sovmorgon när mobilen ringde och kallade mig till arbetsplatsen, helst inom någon minut (tips från coachen: berätta INTE för din arbetsgivare att du bor precis brevid arbetsplatsen. Inte ett strategiskt drag någonstans!)

Efter den stressen stog jag på jobbet som i kontrast är det lugnaste jag har varit med om. Men slöhälsandet i receptionen på kontoret och slösurfandet på Facebook gjorde knappast saken bättre. Det kändes som att berget av plugg som jag inte har tagit tag i bara växer, och ångesten med den.

Efter det vände dagen dock till det bättre. Mysig timme på besök hos en sjuklig fröken A. som trots feber slog på stort och bjussade på veckans största och godaste kaffe (vilken underbar trooper till värdinna!) som uppvärmning till några timmar under flitens låga i bibblan med fröken M.

För att väga upp för den värsta starten kommer dagen nu avslutas på bästa sätt: med lite (läs mycket) blodpudding till middag, och en night on the town, med oräknerligt antal James Bond-män i farten. Härligt!

In sickness and in health

Jag har slagit rekord i sjukdomsdagar och aptitloss! Herregud. Hur kan jag efter nästan tre dagar av idogt sovande fortsatt ha feber, ligga nedbäddad under dubbla täcken och halvt frysa halvt koka bort?! Maten är skit idag. Har druckit massa te med mjölk och en kaffe när M. var här - trevligt med besök för övrigt! - men annars bara fått i mig en plus en liten bit knäckeostmacka. Ligger på grund av fikat och för närvarande och mår dåligt i soffan. Har sett alla Vetenskapens Värld-avsnitt om psyket, har sett allt annat som verkar värt. Sova istället? Verkar ju inte finnas så mycket annat värt i den här unkna lägenheten.

Vill ju va pigg, svänga mina muskelsvaga men ack så sugna ben på dansgolv helst iklädd nyjeansen. Nästa helg? Vad gör man nu? Vill inte sova, men är trött. Vill inte sova för det är ju så rysligt tråkigt, men trött är jag. Ljudbok? Kan det vara något?

Skalden är kall ikväll

En godispåse senare är jag fet och trött. Tittat på två avsnitt av klass 9A och väntar på nedsläpp i kvällens stockholmsderby. Önskar dock att jag satt i andra domäner och drack öl, samt åt hamburgare till evenemanget. Det hade suttit fint. Har dock en finne-öl i kylen men funderar på huruvida kalorierna är värt det...

Funderade på ett träningspass här hemma i lägenheten. Men ju mörkare det blir ute ju svårare har jag för att se det i min skalle och än mindre blir chansen att jag faktiskt gör det. Mysponchon är på och nedsläppet har skett. Det blir nog ingen träning. Den enda träningen är att jag rör mig till kylen och knäcker ölen. Skål.

Suk

Förkylningen äter upp mig. Tänkte att en liten vädring var på sin plats. Öppet fönster, och allt jag får är cigarettrök. Och barnskrik. Kunde varit bättre. Förutom feber och skit har jag träningsvärk i ryggen. Ont fan.

Har kompenserat för utebliven middag med två knäckemackor och litet snarz. Ska nog sova litet mer.

Grattis på alla hjärtans dag!

Ny vecka, nytt afrodanspass! Tänkte först komma med ett hyllningsinlägg till detta underbara pass som jag trots mitt innan ganska koma-liknande tillstånd tog mig till (att man blir så fruktansvärt trött av en heldag plugg, medan ett Glee-maraton eller några timmar på fik med en latte i handen sällan är några problem.)
Insåg dock att jag i det endorfinstinna tillstånd som oundvikligen följer på lite rumpskakande brukar göra just det. Och just det så sent som förra måndagen, dessutom. Någon måtta får det vara!

Värt att notera är dock att finallåten med shakira har slopats till förmån för MER trummor. Då jag i träningssammanhang just looove me some amerikansk, massproducerad pop - sorg.
Dessutom har det stora fokuset på rumpskakande förflyttats norrut; nu är det de andra fettdepåerna som ska skakas i oändliga kombinationer - eventuell sorg? Roligt är det, men man vill ju inte behöva gå från bokstavskupor till kupor som mäts på längden (populära på äldrehem landet runt.)

In other news finns det inte mycket spännande att rapportera. Dagens gourmetmiddag kanske kan intressera, det blev inget mindre än fiskbullar, stiligt garnerade med apelsin. Snart är det jag som anmäler mig till "halv åtta hos mig"!

Nu blir det helslappt glee-tittande. Får man ingen amerikansk massproducerad pop på gymmet så får man styra upp det på annat håll!

Paltkoma

Bra idé: att låta en lika delar dekadent, lika delar ambitiös helg avrundas med en söndagsmiddag bestående av vitt bröd, skagenröra... Och choklad.
Mindre bra idé: att låta en lika delar dekadent, lika delar ambitiös helg avrundas med en söndagsmiddag bestående av vitt bröd, skagenröra och choklad, INNAN man har tagit tag i sista pluggandet, städandet, diskandet, matlådelagandet eller träningskläder-lokaliserandet (hur så mycket kan försvinna så ofta i en så liten studentlägenhet är för mig en gåta.)

Åh, paltkoma. We meet again...

Chokladen räknas för övrigt som ambitiös, inte dekadent. Aftonbladet.se säger att den är bra för mig för inte mindre än 7 anledningar, och då väljer jag att se det som dagens sanning. Man har ju inte roligare än man gör sig, liksom!

Baby, baby

Oh my, man köper jeans som om man fortfarande gick i åttan, du vet. Liksom nästan tusen spänn bara sådär rakt av. Men djuriskt snygga jeans. Djuriskt fin är min bakdel i mina djuriskt snygga jeans.

Nybyxorna utgjorde och utgör fortsatt EN av helgens många highlights. Har upptäckt att jag inte orkar dricka för stunden, men gå i butiker, det går bra! Kaffa med M. Kaffa med M. och M. och semla. Halvskeda med M. Också bra.

Ska väl träna också snart. Hoppas på mindre svimfärdighet än fredagen bjöd på.

Det där med plugg...

Att plugga gick väl sådär. Har skrivit klart en presentation om mig själv på engelska. Alltid något. Har istället suttit och gjort massa skit som vanligt. Datorn är förrädisk. Tänker som alltid: Imorgon! Då minsann!

Klockan är dock inte mycket och jag är trött som bara den. Föreläsningar på lördagar is the shit egentligen. Man kan inte gå ut på fredagen och man är för trött för att göra något på kvällen. Dessutom har man varit duktig och pluggat bara genom att vara i skolan. På grund av gårdagen och den här dagen tror jag dessutom att det är måndag. Det bäddar bra för morgondagens aktivitet till skillnad för när man inser att det är söndag. Siktar på kurslitteratur i sängen och en brakfrukost med Nöjesguiden och Svd imorgonbitti. Wish me luck!

Call me up for saturday coffee

Är det bara löjligt att vara rädd för att gå på träningen, liksom för att jag var trött igår? Men jag var ju trött igår. Sjukt trött så benen nästan inte bar... Känner mig inte särskilt mycket starkare idag. Promenad istället? Men då utnyttjar jag ju inte Friskiskortet, som jag visserligen kan nyttja imorgon, men ändå. Det är ju lördag, det är väl en riktigt, riktigt bra dag att träna på. Egentligen. Försöker tänka på devisen "lyssna på kroppen". Kroppen säger inte riktigt ja till träning. Vill skrika fula ord, men borde kanske le litet istället och tänka att jag kan njuta sol och Peter Gabriel i lurarna? Jag är ju i alla fall inte bakis, hela dagen är min att försköna förstöra. Vill egentligen köpa jeans, men för att göra det krävs att jag tränar först, tänker jag.

Kanske blir en promenad och fika med Singer i knät. Det kanske är vad man orkar idag...

Åh du sjuka dagar...

Vissa dagar är bara inte som andra. Linserna har suttit i sen igår morse och armvecket dunkar efter för många kramar på nystucken arm. Tårarna har fallit på en mage som fram till klockan halv elva enbart innehöll tre digestivekex och rök. Ryggen ömmar efter en natt på soffan och näsan rinner efter en nattlig bravad och en liknande morgon.

Trots detta, och lite mer, är det trots allt en bra dag. Jag har upplevt närhet, värme och kärlek. Att min hjärna inte kan hantera kaoset som uppstår är dock en helt annan sak.

Wake up my love

Börjat vakna i ottan igen. Kanske för själens bästa en dag som denna. Har skrivit om skitspöket som inte går på semester. Mest för att jag ska, inte för att jag vill gräva ner mig i ämnet än en gång. Vi får väl se hur det går. Vill helst återgå till Mr Singer och hans roliga berättande, har legat och småfnissat för mig själv i soffan! Eller egentligen vill jag ju sova, men det är tydligen inte något jag förtjänar. Blir kaffe för hela slanten istället.

Good enough. Kanske ska belöna mig med litet disk nu. Allt för att sätta guldkant på torsdagen.

Huskur from hell

Har aldrig förut testat att skriva en hel uppsats med feber och frossa, och jag kan ju meddela att det inte direkt är ett framgångsrecept. Kanske inte borde ha struntat i mammas gamla huskur vitlökste till förmån för Ben & Jerrys... Att tänka "hela artikeln är ju typ färdigutstakad i huvudet" hjälper heller inte när hjärnan dunkar, händerna skakar och en tripp på mer än några meter från sängen är ett riktigt projekt (för att inte tala om en tripp till Ica! Never mind att hitta någon till alla hjärtans dag, det är när man är sjuk man behöver en hunk som styr upp lättläst lektyr, sjukkost i form av soppa och glass samt ljuger en rakt upp i ansiktet med ett "du ser inte alls ut som en levande död, vännen"! Spegeln inte är riktigt lika omtänksam. Ens utan glasögon, och då är det illa.)

Nej, det finns ett skäl till att man ska göra så lite som möjligt, äta så mycket som möjligt och hålla sig ur åsyn i tider som dessa. Men nöden har ingen lag och för att se det från den ljusa sidan så kommer jag, tack vare dagens 10 powernaps, nog kunna jobba på ett tag till. I bästa fall blir nästa problem hur jag ska ta mig upp under morgondagen, och i värsta fall blir det en väldigt fri tolkning av att artikeln ska vara ett "first draft". Jag kan leva med antingen eller!

En dag i biblioteket

Ja, jag får väl mer gjort här än hemma iaf. Dagens panikattack är dock att plånboken ligger hemma och att jag nu måste gå hem först för att hämta plånbok om jag nu ska unna mig något efter den här insatsen. Eller så skiter jag bara i det. Kan väl hitta några kikärtor jag kan äta. Måste ändå hem och diska efter gårdagens gourmetmiddag. Matilda lekte mästerkock. Gott men mitt sällskap åt upp all mat så det blev inte mycket matlåda kvar. Bara lite som jag åt till lunch idag medans jag trånade efter sällskapets kårenmackor.

Vi har sjösatt tidningen och jag tror på det här. Det kommer krävas mycket men vad fan. Jag lever ju bara en gång. Det är kul att göra saker. Dessutom går tiden så fort då att jag slipper tänka överhuvudtaget. Sådant gillar vi ibland. Jag siktar på hjärtattack vid 50.

Godnatt MDH. Det är dags att bege sig hemåt. Ska kanske spionera lite på A när hon sjunger... Why not liksom.

flat

Hej hej hallå, Gurkboken. Det är en sådan där konstig dag då man liksom känner alla känslor tänker alla tankar på en gång, bara inte fullt ut, bara inte superstarkast. Märkligt liksom, små kickar av träning kaffe snus. Så man diskar litet, för man tänker kanske det känns, men blir lagomt upprymd. Så man läser litet tänker uppmuntring ler bara litet milt. Fast det är värsta kul bok egentligen, fast ändå det brukar vara värsta massa kul. Liksom.

Och så letar man efter nån ängslan över att allting är avtrubbat men ängslan är liksom även den avtrubbad. Kanske är det bara så vissa dagar är, litet slumrande. Som att allting händer känns på en gång bara inte värsta starkt?

Jag ska sjunga strax, ska sjunga starkt egentligen men det lär ju bli sådär halvmjukt sådär som hela dagen. Tur att låten är töntig fast när jag tänker på att låten är töntig så ler jag bara litet lojt. Som "Tror du att jag bryr mig, liksom?".

Sömn?

Skulle gå och lägga mig för timmar sedan men det gick inte. Har istället övat lite mer på mitt tal samt skickat någon form av frågor till läraren. Lyssnat på lite musik, syndat och är nu återigen halvproduktiv. Skulle vilja läsa massvis med kurslitteratur så att jag kan bocka av det på min lista men problemet är att fröken här somnar så fort hon tar tag i sådana bestyr. Går bara inte. Vet som vanligt att jag har högst en kvart att läsa på innan ögonlocken far ner, oavsett om det är skönlitterärt eller kurslitterärt. Kanske ska skriva lite på min debattartikel istället? Eller spåna tidningsmaterial. Åh, nu kom jag på vad jag ska göra! Tihi, ses imorgon ;)

Waka waka

Jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker hur mycket glädje det ryms i en timme med lite värmeljus, lite trummor, lite av Shakiras waka waka - och massor av rumpskakande! Omedelbart efter ett sådant afrikanskt danspass får jag alltid kämpa mot impulsen att säga "tack men nej tack" till alla möjliga övriga eskapader och bara boka veckan full med liknande pass.

Men med en helg där själen fick storfrossa i allt som gör den glad (syndig(t) god mat, billiga kolhydrater, billigare vin, fantastiskt sällskap och timmar av dans i obekväma skor) medan kroppen stod för notan i färskt minne, gör jag det vettiga och planerar även in dagar med minsta möjliga fysiska ansträngning.
Att ge kroppen allt den behöver medan själen istället får lida är inte mycket hälsosammare, det heller. Bättre att i alla fall försöka sträva efter balans och inse att ibland har klyschan rätt. Lagom är bäst.

On that note ska resten av kvällen (och nog en bit av natten) spenderas med att ta tag i en hel del plugg vars deadline jag helst inte vill höra svischa förbi.

God natt!

Tremble my heart

Åkte till Göteborg åkte hem åkte tåg. Sov men inte nog. Sov litet till, med sargade inälvor. Åt för det skulle man. Äta bör man. Illamående. Ont. Bakis eller sjuk? Jag undrar så det gör ont.

Why do today what you can do tomorrow

Allt jag behöver för en förnöjd start på helgen är att få vakna av mig själv på lördagen utan något alarm som ringer, och alla ingredienser till en riktigt syndig dunderfrukost redan införskaffade. Det skadar ju inte heller att jag kommit över mitt pyjamaskomplex och helt utan problem kan rulla ur sängen och vandra ut i det delade köket, utan att ens titta åt morgonrufset. God morgon korridorgrannar, liksom. Kan man få låna en stekpanna?

Fast egentligen inleddes helgen redan under gårdagens fredagsplugg på Pitcher's, där jag fick smaka på min allra första Fireballwhiskey. Helt underbar, även för de som normalt inte delar a passion for whiskey. Skönt att veta att man alltid lär sig något under en pluggsession.

För att helgen ska vara fortsatt förnöjsam gömmer jag undan allt vad träningskläder och kurslitteratur heter och ägnar mig i stället åt cheesecakebak och festförberedelser.
Fortsatt studerande får ske någon gång under morgondagen, möjligtvis efter dunderfrukost nummer två, denna inhandlad på en viss närliggande establishment. Tur att jag även har kommit över pyjamaskomplexet vad gäller närliggande butiker, och helt utan problem kan rulla ur sängen, dra på mig en jacka och vandra ner, utan att ens titta åt morgonrufset. Godmorgon McDonalds-anställda, liksom. Kan man få en cheeseburgare med milkshake?

Procrastination at its' finest!

Fireball Whisky

Alkoholisten inom mig hoppade jämfota av förtjusning när jag såg vad Pitcher's killen skrev på tavlan. Minnen från en dimmig kväll, vem kan säga nej. För att underhålla pluggandet så kan man ju lika gärna gå all-in. Jag och Moe var ju trots allt på Pitcher's, om än för att plugga. Två sjuka individer som inte tackar nej till de chanson francais tackar ju inte nej till världens godaste kanelwhisky. Småmysiga satt vi och fnittrade ikapp, plugget tog i runda slängar 4 timmar. Det blev iaf klart.. alltid något.

Jag luktar illa, lyssnar på SteelyDan och inser att det är dags för en dusch. Sen lunch och sen kommer Y.

Trots ett nederlag bland många

17 år och en parkering in the middle of nowhere. Jag känner mig rätt nöjd. Lyssnar på Fleet Foxes och drömmer mig bort. Uppstartsmötet gav mig massvis med energi och skaparglöd. Kameran är laddad. Morgondagen ska fyllas med plugg och en lunch i skrapan. Förhoppningsvis. Med det här psyket vem man ju aldrig. Jag ska strax resa på mig och bädda upp min säng för att krypa ner bland tomma lakan, läsa lite om män i hästsvans på två hjul. Trots ett bord och en skön säng sitter jag nämligen på golvet. Härifrån har jag följt dagens förlust i Fjällräven Arena. Men trots förlusten ska jag låta mig själv vara glad och lycklig. Ibland får man vara det. När man inser att man för tillfället varken mår illa eller har några anfall. Ibland krävs det så lite.

Gimme a ticket for an airplane

Good times at Nygårdsgatan. Hanna Hellquist söker lyckan, jag ser ut genom regnig ruta. Skiter i grådasket, trotsar det och tar på mig snörskorna tror jag.

Ska åka till Göteborg, härja runt dricka vin med L&B.

Snöra upp

Ritar arga, ilskna porträtt med mjukaste pennan. Inte arg, inte alls. Mer glad, lyckligt frustrerad? Skriver utan penna, skriver utan penna blir mer frustrerad. Finner inte rätt toner i minnets spår. Finner inte helt, men nästan rätt. På lyckans slänter. Och man vet man borde, för man vet man borde. Stirrar på bilder, vackra ögon liksom. Vackra på rätt sätt? Vackra men alltför far away? Stirrar på till häften tomma inkorgar, till hälften fulla resumeer. Stirrar på en opackad väska, ett par nya gamla skor. Luktar lacknafta, luktar tidig helg. Luktar minnen av treklanger, ångestdämpande och ångestfyllda. När somligt rinner av, somligt rinner som vårfloder luktar tussilago och fuktig asfalt, när somligt luktar 2007.

A friend of the devil is a friend of mine

Kvällskvist på 21 kvadratmeter. Fröken flyr ansvar och anfall med att stirra djupt ner i glaset och låta the Grateful Dead svepa med henne meter högt och meter djupt ner. Behagligheten är närvarande och kramar hennes stackars hjärnceller. Berusa dig, för att inte känna tidens fruktansvärda börda. Hon är långt ifrån missnöjd. Hon lever sitt dekadenta liv och söker intet annat. Hon vet att framtidens allvar ligger i framtiden och för tillfället kan hon njuta av verkligheten. Somliga har det bra, alldeles för bra. Hon uppskattar det som andra förkastar. Ibland måste man slänga in handduken för allvaret i livet. När Chris viskar i hennes öra vet hon att hon har precis det hon förtjänar och det är sådant man berättar om för barnbarnen när de blivit gamla nog att få höra det. Den sanna glädjen ligger i äkta glädje, den glädje hon känner när hon inte tänker efter utan delar tanken om att "allt löser sig".

Du får bara ut så mycket ur något som du är villig att offra. Ju mer du offrar, ju bättre brukar det tendera att bli.

Du kan se, det är vår i mina ögon

Vad framkallar sådant där egentligen? Du vet, sådant där som gör att trots att du är trött i kroppen, torr i ögonen, så bara måste du ta fram Smärtans bok, som är en dagbok modell äldre, som legat i princip orörd sedan september, men just 05.30 på morgonen, så känner du att det är dags igen. Inte för att läsa i Smärtans spår, men för att skriva. Och kanske inte bara om smärta den här gången, kanske om sådant som får ögonen att se på annat än snö och slask och smuts, om sådant som indikerar att den här våren är något att ta fasta på, någonting att tycka om om vårda som ett litet skrattande barn. Så istället för att sova, kravlar du ut på golvet, letar rätt på Smärtans bok, hoppas på en bläckpenna någonstans i den numer något ordnade oredan. Och när du funnit det du sökte, så rinner allting ur dig. Alla oskrivna ord som hållts tillbaka av ängslan, ångest, snö och slask och smuts. Alla orden bara kommer, i tystnad minns du vad du ville säga till dig själv, skriva till dig själv men inte vågade tordes. Förrän nu. Kanske behövdes orden från en annan ängsligs ängslan, kanske behövdes begravda meningar grävas upp och se nytt ljus. Åtta år sedan sist liksom, men lika berörande nu. Kanske behövde jag någon annans ord, någon annans nedtecknade vackertankar för att ta språnget och handskas med mina egna.

Boken orörd, sedan höstens början och intåg. När saker hände, stora saker. Hade jag kanske inte ord för dem? Eller var de för många och svåra och hårda? Var jag kanske inte redo, förrän 05.00 i natten som blev till dag, den första dagen i andra månaden.

När jag satt där, med alla orden, tankarna och minnena, det var ett som kastade sig fram, som inte lät mig slippa undan. Ett minne bland många, men som på sin tvåårsdag kände att det var dags. Att synas att kännas att kläs i ord. Igen. Och det var två år sedan och platsen var så långt bort och så annorlunda så fattig men så rik ändå. Och det var en smärtsamt vacker dag, med hand att hålla, med spanska i öronen men engelska också. Det var wayfarers framför mig, det var vackert. Och det var den sista dagen i en serie av tre. På just den platsen i just den kontexten. Och känslostormar och hejdå och jag ska inte säga mer om platsen och det som fanns där, men stark var hela situationen, knäsvag var jag.

Nu är det första i februari. I min nya stad. Det är inte Oslo, det är inte det. Är en stad en plats att kalla hem för en stund, för hemma känns det med människor som får en att känna sig vid liv, som får en att le, även när man inte riktigt orkar eller vill eller trodde det var möjligt. Är en stad en plats att kalla hem, när man i ensamhet kommer på sig själv med att le åt solen, åt människor man inte känner. När man inte kan sluta le. Vill aldrig sluta le.