För första gången...

...kommer den här fröken att vakna upp alldeles allena på sin födelsedag. Man kan önska sig mycket men just nu är min önskan inte stor. Jag väljer helt enkelt att inte fylla år. Det känns bara bättre så. Det kanske blir en omgång tp, några flaskor vin och lite mat den närmaste veckan men trots det tänker jag inte fylla år. Det känns liksom för första gången: fel. Som att jag är för vuxen för att fylla år. Som att det inte rör mig i ryggen längre. Morgondagen är bara en dag bland andra dagar, kanske för att jag insett att min ålder har så lite att göra med vem jag är. Kanske för att jag sitter och försöker hitta argument för att sänka åldern på systemet till arton och inser att åldern förr spelade roll. Just nu är åldern bara något som indikerar på att jag är ung, alldeles för ung för det livet som jag skulle vilja leva. Ja, jag är sjuk i huvudet men det finns en ålder jag skulle vilja stanna vid. Men den åldern har jag inte uppnått än. När jag väl når den lär jag väl vara så sammanbruten att jag kommer ta tillbaka allt jag sagt men då är jag åtminstone vuxen nog att tas på riktigt allvar - av alla. Av dig.