Fa-an

För mycket sol, för hög feber, för tidig start på alkoholintaget och mina EP-piller gör att jag är tvungen att kasta in handduken så här sista kvällen. Jävligt trist-ist-ist-ist-ist. Försöker tryckutjämna och förbereda min sargade kropp på morgondagens flygfärd. Jag tror att den kommer bli förjävligt, så kanske jag blir glatt överraskad om den blir okej. Jag hoppas att jag kan sova rakt igenom men egentligen borde jag ta upp datorn och skriva artiklar, läsa kurslitteratur eller plugga till lördagens lektion. Det finns aldrig någon semester, egentligen. Jag kommer sakna det här stället. Det är trist att lämna folk man har lärt sig att uppskatta, jag kan verkligen förstå hur svårt det kommer vara för min vän att skiljas från alla dessa människor när hans tid här är över.

Jag ska försöka dricka upp min burkcola, sova och ha siktet inställt på ett hälsosamt liv när jag kommer hem. För det jag har här är så långt ifrån hälsosamt som man kan komma, i alla fall när man är jag.

Let's go bruins

Sitter och dödar mig själv över de här obefintliga astråkiga artiklarna. Fattar inte att jag inte kan ta mig i kragen och bara skriva dem. Tar för givet ändå att ingen annan förutom en har skrivit sina så why not. It's going downwards from here.

Grattis baby

Lite smånöjd

Det är helt otroligt vilken skillnad det är att vara på jobbet när man är ordentligt utvilad. Man orkar ju hur mycket som helst! Kopiera och dela 4000 pappersark? Hantera postkris? Korrigera personaldata i systemet? Inga problem! För att inte tala om vad man orkar med EFTER jobbet. Istället för att kravla till bussen, nicka till med dregel-varning hela vägen hem och sedan prompt lägga mig för att "vila ögonen" i tre timmar medan jag drömmer om en framtid som troféfru, blev det tillagning av en halvambitiös middag och planer på springrunda och plugg. Jisses. Helt plötsligt känns högskolans ganska luftiga schema helt underbart, snarare än löjligt tomt.

Men kanske är det inte fyra lediga dagar som är hemligheten, utan snarare innehållet. Grillning, cider, hamncafé-glass, långa springrundor, sponsrat biobesök och trevligt folk, sol sol och mer sol på en filt i parken.
Noterade dessutom, från receptionens trygga vrå, att det idag såg ganska mulet, blåsigt och icke-parkvänligt ut. Kunde inte hjälpa att känna mig lite smånöjd över vädergudarnas timing.

Pursuit of happiness

Stört varmt är det! Sitter tröjlös i soffan, kroppstemperaturen tycks stiga massor while eating. Stressade nyss i mig en kycklingbaguette, givetvis utan tröja även då. Hoppas min porrsurfande granne inte såg mig då, eller nu.

Stressad som en liten bäver, men nu är i varje fall den satans rapporten inlämnad. På nytt. Vi får väl se då. Jag är inte vetenskaplig av mig. Det blev mig påtvingat. Nu har jag försökt vara värsta vetenskaplig i varje fall. Kan pusta ut en stund.

Och det var jävligt fint hemma i Umeåt. Tårdrypande fint och whiskeyångande. Och massa folk var hemma och några fina sade: "Vad ska du där i Västerås att göra, du ska ju vara här med oss i sommar". De hade till viss del rätt. Kommit tillbaka till Gurkan i varje fall, med en sargad hals, utan krafter med träningsvärk och endast smutsig tvätt. Drar vidare mot Oslo på torsdag. Bara fläng hit och dit.

Innebörd

Skrattat så jag gråtit de senaste timmarna. Vi har kört ett spel som jag diggar totalt. Det tar mig tillbaka till gymnasietiden och raster som vi behövde fördriva. Det är kul hur man inte behöver förändras så fundamentalt sen dess. Vissa saker är sig lika, vissa är helt jävla annorlunda, men det gör liksom ingenting. Jag kan åka hit, till en av mina bättre vänner och trots att tiden har gått snabbt och utan kontakt så är det som att ingenting har hänt. Vi känner varandra lika bra ändå, vi kan prata likadant ändå, vi kan skratta och bråka precis som då. Vi är det där gamla gifta paret som alla kommenterade. Det rör mig lika lite nu som då.

Längtar inte ett dugg hem. Brukar göra det när jag är på långtur men gör inte det. Vet inte riktigt varför. Förmodligen för att jag slipper ansvar och skola när jag är här. Även om jag skulle behöva plugga lite.

Good morning

Godmorgon. Fröken fräken börjar den här påskdagen med att betrakta gårdagens förödelse, hälla upp ett stort glas Sunny D och gå på världens mest konstgjorda godis (ever). Baksmällan borde kanske vara ett faktum men jag orkar inte känna efter så den uteblir. Pallar inte städa - jag har semester. Därför slöar jag horisontalt i soffan och inser att jag borde ge mig ut då solen skiner ordentligt. Säkert inte likt varmt som hemma dock. Det är lite som ett vandrarhem det här, det känns som att jag sitter i foajén. Det kommer och går folk, pratar en stund, dricker några öl och sen går de. Jag är inte den som klagar.

What a difference a (year) makes

För ett år sedan, på långfredagen, spenderade jag dagen i en solstol i snön nere vid sjön tillsammans med mina släktingar. Iförd täckbyxor, nokiastövlar, mössa och bikinitopp festade jag loss på påskgodis och påsköl, och dagens enda ansträngning var att då och då lägga boken i knät för att ge ansiktet lite sol, eller möjligtvis bli serverad ännu en grillad korv. Påskmiddagen tog på krafterna med, det blev en hel del soffläge innan jag återhämtade mig från den om jag inte minns fel.

Men det var i Åre, och här i Västerås finns varken snö eller fjäll eller kulinariska släktingar. Den här långfredagen inleddes istället för en norrlands guld, med en springrunda i solsken. Iförd shorts och linne sprang jag längs med hamnbryggor och och små skogsstigar kantade av vitsippor, och resten av dagen kommer även den spenderas ute i solen. På schemat står ryggläge i parken och sedan blir det grillkväll med trevligt folk och rosévin. Hela dagen kommer naturligtvis även kantas av påskgodis, eftersom det är OK under den här helgen. (När godiset dessutom är en gratisgåva från jobbet är det nästan skamligt att inte äta!)

Vare sig man befinner sig i Åre eller Västerås så är det en ganska härlig högtid, egentligen, påsken.

Glad Påsk!

Kognitiv

Somliga sitter på flygplan, somliga ska ta bussen för att hälsa på mig. I väntans tider sitter jag och skriver på en text jag inte känner någonting för längre. En bra dag hade varit utan skolsaker, med pengar. En hel dag, utan bekymmer. Jag tog mig friheten att ta en promenad, bevista mina gamla kvarter, och även anorexispökskliniken. En del minnen kom tillbaka, andra orkar jag inte tänka på. Tog mig tid att tvätta håret med honungsschampo, se igenom gamla och nya bilder. Skratta litet. Men nu sitter jag vid texten som aldrig tar slut.

Fast jag ska inte klaga så mycket. Snart kommer brorsan hem igen, och i övermorgon kommer Tove och nästa vecka drar jag med högsta sannolikhet till Oslo.

När jag lämnat in den här rapporten jag skriver på, ska jag ta mod till mig och läsa igenom rapporten för mitt projektarbete från gymnasiet. Jag minns hur jag satt där kallsvettig och liksom verkligen uppe i varv, lyssnade på en enda galen låt på repeat tre dagar i streck, drack kaffe och cola tills magen inte ville vara med längre. Det var fyra år sedan, i ganska nära anslutning till studenten. Sista dagen för skrivandet var samma dag jag fyllde 19. Tror jag kände mig vuxen då, men vet bättre nu.

Snart ska jag laga pasta till en för dagen liten samling familj. Kanske så liten som två personer.

Hejdå

Dags för avfärd. Hejdå mina fina vänner, vi ses snart igen.

Hummer lookalike

Idag svämmade Västerås över av människor som åt glass, solade i bikini och en park som över en natt blivit blomstergul!
Tyvärr var det inte som gårdagen då jag fick se blommor och annat trevligt in person (under en springrunda då jag höll på att avlida av dålig kondition, visserligen), utan tvingades tyvärr beskåda den 18-gradiga härligheten genom mindre trevliga reception/buss/skol/gym-fönster. Iförd kostym, no less. Alternativt träningsbyxor.

Men! Skam den som ger sig. Om man ska tro på klart.se (och det gör man ju) kommer inte det härliga vädret ge med sig på länge, och oddsen är att solen snart sammanfaller med en av mina lediga dagar.

Med min förkärlek till glass, sol och sömn känner jag på mig att jag snart kommer att vara den vandrande, laktossvullna hummer-lookaliken jag förvandlas till de flesta somrar. Åh fröjden! Singelkillar, watch out...

Umeå

Hemma igen. Solen skiner och jag har varit ute och gått i solen med Jan the man. Känslan av att vara hemma igen är märklig, som i gränslandet mellan eufori och total ångest. Som om man inte vet om man är värsta lycklig eller vid avgrundsgränsen.

En begravning förlöpte, kusiner kom och åkte. Jag delade rum med mamma. Solen kom och gick. Det dracks vin bland goda vänner, dansades på gammalt dansgolv med en bästis. Ständigt med den märkliga känslan i magtrakten.

Dessutom är vistelsen här belagd med vissa riktiga ångestmoment. Som har med skola att göra. Mitt i en solig eftermiddag, sittandes inomhus, med litet för varma kläder men med frusna fötter.

Jag hoppas det går bra. Jag hoppas att känslan som är märklig grundar sig på lycka och inte mest en ångest.

Älskade sol

Helgen so far har bestått av storstäd, middag ute, rockbar och picknick i parken, men trots detta känner jag inget behov av att ladda inför lördagskvällen med en powernapp, som nu har varit normen ett tag. Tycker inte ens det känns jobbigt med solbränt ansikte. Tror nog jag är ett vårskutt från att vara pantertant, back on track!

Jaha,

det var den kortvariga lyckan. Kan man inte bara få känna lite glädje ibland? Nu kändes allt bara tungt igen. Ack, så tungt.

Opantig tant

Man går hela vintern och drömmer, längtar, hoppas. Man vill ha sommar, arbetslösa dagar fyllda av nöjen istället för måsten. Man vill ha äventyr på äventyr i kalendern, massor av sol och gärna en festivity eller två.
Men trots den långa väntan på våren och sommaren är jag ändå inte beredd, när de äntligen kommer. Lite kisande och halvsömnig går jag istället runt i min vinterjacka, och man undrar ju vad det var som hände där, det gör man faktiskt.

Huvudet har varit redo ända sedan nyhetens behag vid de första snöfallen försvann, men kroppen har inte på långa vägar hunnit ikapp. Nu när allt det där som jag har drömt, längtat och hoppats på börjar inträffa, så svarar kroppen med att skrika efter en vilostund i sängen, på soffan, i busstolen eller tillochmed på den där träbänken i ett mörkt kårenhörn. Man undrar ju vad som hände med vårskutt, försvinnande litet sömnbehov och färg i ansiktet, det gör man faktiskt.

Men jag ska inte klaga, kroppen får kräva hur mycket sömn den vill men huvudet är bara tacksamt över soliga dagar i parken, sista skolarbeten, planering av volontär-resa och överdosering av glass. För att resten av mig ska pigga till tror jag bara det är en fråga om tid, powernaps, en springrunda eller två... och kanske ännu lite mer glass?
Dessutom gillar man powernaps, det gör man faktiskt.

Funderar denna sena timme på...

Funderar så här sent att göra i ordning en kanna kaffe. Jag är sjuk i huvudet men jag älskar mina produktiva dagar då jag bara känner mig i gång och tycker att det går bra bra bra. Jag älskar att leda och jag älskar mitt lilla projekt - även om det finns dagar då jag undrar vad i helvete det är jag pysslar med. Jag har insett hur jag verkligen inte gör det här för något CVs skull. Jag tycker att det här är kul. Jag tycker att det här är inspirerande. Jag tycker att det här är sjukt intressant.

Satt några timmar med killarna på dagisplatsen i 016. Policies och styrdokument som skulle korras och ändras, varför inte göra det i konferensrummet? Med kaffe och lagom stress, jag satt med magkänslan bredvid och kände mig mest avundsjuk. Vill, vill, vill. Men inte nu. Inte 2011. Någon gång framöver. Varför inte hösten 2012. Får väl se om jag kan få till ett sent val. Förmodligen inte men man kan ju hoppas.

First we take Västerås, then we take Eskilstuna

Längtar hem, längtar hem längtar hem. Och igår pratade jag med familjen typ hela kvällen och imorgon åker jag hem men först ska jag och en sassig M. Önell till Eskilstuna och härja. Solen skiner EJ. Vi får se hur det blir med dagen.

Det här med att inte räcka till...

Jag vet att jag har problem. Problem som jag stundom inbillar mig att jag har, problem som jag inser faktiskt är en del av verkligheten. Jag vill vara överallt, samtidigt. Jag vill finnas till för alla runt mig. Jag vill vara omtyckt. Jag vill att andra ska må bra. Min mage knyter sig när jag känner att jag försummar folk. När jag inte finns där för de som ger mig saker. De som tänker på mig. De som uttrycker glädje av min närvaro. De som uppskattar mina gärningar och som tackar för min tid. De som vill vara med mig. Jag vet att det är en konsekvens av den tjejen i mig som inte var omtyckt. Den tjejen som aldrig blev vald och aldrig fick välja. Jag är så rädd för att glömmas bort. Kanske därav mina tvivel på utlandsresa. Att jag kommer hem till ingenting. "De vänner som finns kvar är de som faktiskt betyder något" Ja, men tänk om det inte är några då? All den där ångesten som hopar i mig. All den där ångesten när jag inte kan vara med, överallt, hela tiden, jämnt.

Jag har dock kommit på en sak. Någonstans måste jag få må bra själv. Någonstans måste jag ge människor tilliten att de kommer finnas där i alla fall. Att jag kanske duger i alla fall. Trots att jag inte är där hela tiden, jämnt. Att det inte gör något om jag missar något. Att jag inte glöms bort i alla fall. Jag har vidrigt svårt att prioritera. I alla fall just nu. Jag känner mig skyldig varenda gång jag är där jag för det mesta är just nu. Och känner att det är rättfärdigat att jag känner så. Man ska aldrig prioritera så. Sen spelar det ingen roll att jag försöker ge allt när jag är här. Att jag ger det mesta när jag är hemma. Det finns alltid någon som ger mig skulden. Som får mig att känna mig kass. Problemet är dock att det inte är ett dugg kul att träffa en sådan människa då. Om jag är i huvudstaden över några enstaka dagar får jag genast skit för att jag inte hört av mig.

Jag måste få göra vissa val. Och hoppas att jag har några sådana där vänner som finns kvar, som faktiskt betyder något. För jag hoppas väl att mina inre demoner är dumma, elaka saker som bara är spöken av det som en gång var sanning.

I touched her thigh and death smiled

Såg köttätardiskussionen i Babel igår, började fundera. Hit och dit, rannsakade mig själv, varför äter jag som jag gör, var det rätt beslut att sluta vara vegetarian... Jag var så övertygad där i tioårsåldern, betydligt mer tänkande och åsiktsfylld. Jag var vegetarian i fyra och ett halvt år, från tio års ålder, med en fast övertygelse om att det var den enda rätta vägen att gå. Plötsligt blev jag trött och sliten och orkade inte med skolan som jag ville, varpå jag beslöt mig för att börja äta kött igen. Och jag blev piggare, fysiskt sett var det ett lyft för mig, men moralen fick sig en törn. Men just då var det som om den där skolbetingade delen av mig fick komma före djurens lidande. MVG var viktigare än att tänka på djurhantering och vilka ställningstaganden man gjorde genom att äta Scan-produkter. Liksom. Men ibland kommer jag på mig själv, som igår, när jag såg det där teveprogrammet, eller som de senaste veckorna, då jag hållit mig till vegetarisk kost. Det där med den vegetariska kosten, det hade från början mest med budgetrelaterade saker att göra, men vartefter dagarna gick började jag fundera, komma tillbaka till gamla tankar om rätt och fel och balansen mellan att vara värsta asketen och värsta frossaren.

För det är så komplicerat det där. Jag funderar fortfarande, just nu, på eventuell livsstilsförändring. Men kanske är det inte heltidsvegetarian jag ska bli, kanske handlar det om att ännu mer försöka sträva mot balansen. Inte köpa de värsta coop x-tra-falukorvarna, inte äta kött mer än kanske en eller två gånger per vecka. Typ så. Jag vet inte än. Jag vet inte var dessa funderingar kommer leda mig, men någonstans hamnar jag, är jag övertygad om, någonstans mellan den arga, engagerade 10-åringen och den passiva korvmumsande frossaren.

Fina flickor

En bild säger mer än 1000 ord. Fin kärlek i mitt brevinkast.

gris

Ännu en dag av märklig tankeverksamhet. Känns som att varje timme bara försvinner, och i varje timme ryms tio vattenglass och ungefär lika många snus.

Försöker reflektera över vad som händer här, vad som händer med mig, var drivet försvann, var ambitionen tog vägen. Som om bara solar finns, bara önskan om att få strunta litet mer än mest i allting som jag tidigare brytt mig om.

En dag i huvudstaden

En rätt busy day som faktiskt resulterade i en Nöjesguiden, som så efterlängtat men också pryds av fina fröken Maggio. Kvällen avslutades med kalvbiff, sweet potato och riktigt god bearnaise-sås för att toppas med Chris 'the wonder to my ears' Robinson (ackompanjerad av min soulmate). Morgondagen fylls av Alcatraz och Kåranen-intervju - något som tas an med småskalig skräckslagenhet. Men visst ska väl den här superwoman klara detta? När morgondagen är över återstår det att se helt enkelt. Jag tänkte avsluta med mitt senaste alster:

Ensam genom huvudstaden
en buss, den blå
En huvudlinje som artär
en buss, den blå

Driving Wheel 110407
två dagar från 1
Du vet inte om det
men det gör jag

Jag vet så mycket
Ja, jag vet allt
Men det betyder 0
så här två dagar från 1

Om du bara visste

Strange days

Snus kaffe blåbärsbulle ballonger. Och så damm. Och så ömma skinkor. En underbar kvinna. Ögongodis. Vanligt godis. En otippad umekille på en otippad plats (K. Ahlm utanför Ica Maxi Västerås). Ett dagsverke. En promenad i kylan. En linssoppa. En ödesdiger bokstav. Ett viktigt telefonsamtal. En oro. Ett slags glädje.

Så försöker vi oss på ytterligare en dag

Jag håller femton miljarders tummar för att de senaste dagarnas sinnesstämning beror på det stundande flödet. Är less, grå och allmänt trött. Försöker röka lite och lyssna på bra musik men på grund av min egen kasshet så har jag slarvat bort mp3n med isittande hörlurar och får ont i halsen av alla cigg. Tittat på hockey men inte känt någon vidare glädje av ens det. Lagat en soppa med god tortellini i, blev inte gladare över det. Köpt en resa till min kära huvudstad i ren panik - den måste ge utdelning. Ska norpa en favorittidning och träffa mamma samt vänner. Sen återkomst med hoffmaestro på det. Då fan i mig ska jag vara glad igen. Det har jag bestämt.

Tills dess:
Where did I turn so wrong
Time drags me along
Though I know just where I went
And my time was well spent
I keep on coming back to you
My memories in blue

Sin will scorch your soul
So we've all been told
Though I'm not an easy man to fool
And I always keep my cool
I can't help but wondering if its true
Cause I got memories in blue

Tears in her eyes
The echo of her cries
They will ring out into the eternity

Some might call it theft
To take all I have left
I sit and whatch 'em go
To where I do not know
All i know is they wont run off with you
My memories in blue

Långpromenad i regn

Lätt surr i lårmusklerna, ler-skvätt upp till knäna, gympaskor som aldrig kommer vara ens i närheten av vita igen, regnvatten i håret och till och med inpå sportbehån.

Det kanske inte låter så härligt, men jag älskar känslan. Motionsrundor i vårregn klår dom i solsken, lätt. Jag älskar känslan ännu mer när jag får komma in i värmen, slänga lerblöta kläder i tvätten och sedan sitta varm och ny-duschad med rosiga kinder och bärsmoothie i magen.

Resten av kvällen bjuder på sörplande av sirapsötat kaffe, p3-dokumentär och - faktiskt! - plugg av superintressanta kursen.

I rörelse

Vatten kaffe snus och ännu en vegetarisk vecka. Magen är inte glad.

Idag är första dagen utan Friskiskortet...strange. För att bekämpa ledsamheten detta orsakat mig, så har jag övertygat Skrapanbruden om att en kvällspromenad med snabba steg är någonting som bara måste hända. Sassy rumpor och glada miner, tänker jag.

I övrigt sång.

Bästa sättet att spendera en måndag?

Jo men, såklart med ett Johnny Depp marathon, knäckebröd och aprikosmarmelad samt sök av utlandskurs i fint sällskap!

Fast sassy som Mr Depp är slår sökandet av kurs ändå högst. Men det kan man visserligen inte göra varje måndag. Skulle bli en massa pluggandet på det viset.

Nu blir det sängen med hopp om att morgondagens kurs är lika spännande som dagens!

Så var helgen slut

Jaha, nu var helgen slut igen. Men ändå, den är igång igen om sisådär 48 timmar. Livet just nu är sjukt ouppstyrt. Ändå är det där man finner sin trygghet så småningom. Några artiklar som ska skrivas men annars är det mest att försöka prestera något tvivelaktigt på kommande kurser. Lyckas verkar jag ju göra iaf.

Tre underbara pizzor och en flaska vin i lördags hälsade mig välkommen till 016 denna gång. Jag har även rivit tapet. I och med detta har jag inte ens hunnit vara bakis eller betänkt baksmälla från fredagens kårbesök. Jag har sagt det några gånger nu men sittningar är bara samma kväll om och om igen. Samma stereotyper som försöker skrika högst och supa mest. Det eviga fokuset på alkohol. Jag må vara alkoholist men jag hetsar i alla fall inte min fylla. Pepsi max och Jameson kl 02.40 tycker jag är en mycket mysigare idé. Speciellt om jag får dansa lite flamenco på ett vardagsrumsgolv till Hoffa & co.

Nej nu har klockan blivit allt för mycket. Kanske en bidragande orsak till det här meningslösa skrivandet.

lucha

Efter imorgon, vad gör jag då? För vad gör man när friskiskortet går ut och förnuftet säger att ett nytt kort är överflödigt? Snör på sig gammjoggingskorna och intalar sig själv att det går att bli en löpare vid snart 23 års ålder? Är det vad man gör, är det möjligt?

Sovmorgon

Vet att jag nyss pratade om fröjden av att vakna en vårmorgon av att solen lyser en i ansiktet - men att vakna en söndag med regn som smattrar mot fönsterrutan, en dator full med film och en kopp te, är ganska mysigt det med! Här tänker jag ligga minst en timme till innan det blir bakdag, lite plugg och kanske ett kvällspass på gymmet. Manana manana säger jag till allt annat!

Nytt

Fräscht och fint och jag ska sova snart. Var bara det jag ville säga.

I follow rivers

Har vaknat upp i min oreda ännu en morgon. Men jag tycker inte det känns jobbigt. För som min lägenhet är jag; rörig, hit och dit, assymetrisk, färgblandad, höljd i dunkel med små solstreck och just idag är jag glad att jag är just den här oredan, att jag inte är dammtorkad och klorindoftande och bokstavsordnad. Idag gillar jag att jag är den som tycker att det är ganska fint att saker och ting inte har sin bestämda plats, att allting inte är färgkoordinerat, säsongsbetingat, bestämt. Som min lägenhet är jag, oorganiserad, rörig, till hälften höljd i dunkel, med en svag doft av Chanel. Kommer sannolikt aldrig bli bokstavsordnad, välbäddad, klorindoftande, färgkoordinerad, och det känns helt ok. Just idag, känns det helt ok.

Men! Idag måste jag gå utanför mig själv, ordna i hemmet, låta det dofta diskmedel. För de kvällar man ska ut på galej, så städar man. Så är det bara. Ikväll är det partaj på kåren, med små och gula kepsar på våra stora huvuden ska jag, M och M beträda dansgolvet som till vår ära givetvis kommer spela Lady Gaga.

Peace out hombres!