Vagabondsommar

Tvätta, städa, sortera, sålla. Alldeles för mycket saker som ska kasseras eller behållas, vikas ner i väskan eller stuvas undan för senare bruk.

Det var länge sedan jag har behövt packa så mycket på en och samma sommar. Västerås, Stockholm, Kall, USA, Lancaster, New York. Västerås, Kall, Oslo... Nice!

Jag hatar det lika mycket varje gång... Men är alltid lika glad när det behöver göras!

Små fina tecken

Jag tror att det vänder nu. Jag vill att det vänder nu. Därför vänder det nu.

My heart's been killing me

Christopher Robinson sjöng in i mitt hjärta. Jag lät honom omfamna min själ och jag fick drömma mig tillbaka till dagar för länge länge sedan. Konstigt att musik kan få en att börja gråta, bara sådär, bara för att det är så vackert. Och att man kan glömma allt som kallas tid och rum. Det värsta var att det var ännu värre att komma ut ur bubblan som musiken skapade. Att komma tillbaka till verkligheten där allt inte är som man önskar. Att komma tillbaka till verkligheten där man måste ta beslut och stå för dem. Att komma tillbaka till en verklighet där du är tvungen att skapa något och hoppas på att det håller. Att komma tillbaka till bubblan som jag egentligen lever i. Just nu spricker den vid minsta nål. Därför flyr jag allt för att slippa den smällen, just nu.

Helgen kom och gick...

På vad som kändes som några minuter var helgen över. Ofrånkomligt närmare veckan V då det är dags att bege sig till en plats på världskartan jag inte har så mycket över för. Det maler och maler i huvudet. Jag förstör allt på grund av det. Förstör allt som är vackert, allt som är fint. Sitter som en åskådare och tittar på förödelsen, utan att kunna ingripa alls. Kanske gör det för ont i magen för det.

Ett år en blick en natt en människa

Att sakna det som var för längesedan, presenterat i ett dödsvackert ansikte. Letar man efter stade nförlorade tiden eller det skönheten hos en som förstod precis vad man menade med livet, eller kanske snarare vad man inte förstod men föröskte få ordning på? Jag längtar efter försvunna minuter, som aldrig blir mina igen. Försvunnet år, som jag minns som ett av de lärorikaste, vackraste, smalaste och fetaste. Egoåret. Jag minns en person som förändrade allt och fick mig att tänka på annat än mig själv men också mer på mig själv. Och jag minns det var någonting, jag vet så tydligt det var någonting men jag var så nervös så rädd ör det som var vackert som fick ögonen att rycka och ansiktet att rodna och ja du vet allt som är sådär godtvondt men som händer som sker så sällan med så få. Det var en av få, det var en speciell. Och nu tänker jag på det, tänker på den och staden som han tagit sin tillflykt till liksom jag, även om syftena våra gick i sär. Han förstod inte pioängen i att resa, medan min vistelse var preparation för en resa. Pengar pengar åka. Han hade annan accent än de flesta, var lika bitter som jag vara när jag var 17, med skillnaden att han var 24 och jag var 20. Det var någonting med honom som kändes som att komma hem, och nu några år senare i en sämre mycket sämre stad som tappat den lilla lilla glans den en gång hade, har jag börjat tänka på honom igen. Eller så är det staden , eller så är det året, eller så är det mörkret som omsöt staden när året gick mot sitt slut, som det var den kvällen vi bara såg varandra på de där stället med färggranna väggar, och vi stod i tarppen efter en stund och han frågade mig en trick question; om jag rökte. Jag minns det jag minns honom jag tänker och så står jag knappt ut på mitt lilla kontorsutrymme i den lilla lilla staden som tappat sin lilla lilla glans. Och någon ringer från staden han kom från, och jag försöker i de dialektala snåriga vägarna att leta rätt på minnet av hans röst. Jag minns att jag gillade den rösten.

Precious Pain

Sitter på en snurrande stol på fängelseön Alcatraz. Utanför passerar bilarna i ett stadigt kö-tempo och jag har ätit alldeles för många toblerone för att jag ska må bra. Hela min kropp värker av gårdagens gympass och dagens cykeltur hit. Det är inte mycket till liv jag har just nu. Jag åt vid halv tio igår, somnade vid tolv. Hade så grymt mycket aggressioner i mig när jag gick ner på gymmet, men trots ett en och en halv timmes pass lossnade det inte riktigt. Just nu sitter jag bara och räknar ner minutrarna till i morgon kväll.

Jag ska krama sönder dig.