Ett år en blick en natt en människa

Att sakna det som var för längesedan, presenterat i ett dödsvackert ansikte. Letar man efter stade nförlorade tiden eller det skönheten hos en som förstod precis vad man menade med livet, eller kanske snarare vad man inte förstod men föröskte få ordning på? Jag längtar efter försvunna minuter, som aldrig blir mina igen. Försvunnet år, som jag minns som ett av de lärorikaste, vackraste, smalaste och fetaste. Egoåret. Jag minns en person som förändrade allt och fick mig att tänka på annat än mig själv men också mer på mig själv. Och jag minns det var någonting, jag vet så tydligt det var någonting men jag var så nervös så rädd ör det som var vackert som fick ögonen att rycka och ansiktet att rodna och ja du vet allt som är sådär godtvondt men som händer som sker så sällan med så få. Det var en av få, det var en speciell. Och nu tänker jag på det, tänker på den och staden som han tagit sin tillflykt till liksom jag, även om syftena våra gick i sär. Han förstod inte pioängen i att resa, medan min vistelse var preparation för en resa. Pengar pengar åka. Han hade annan accent än de flesta, var lika bitter som jag vara när jag var 17, med skillnaden att han var 24 och jag var 20. Det var någonting med honom som kändes som att komma hem, och nu några år senare i en sämre mycket sämre stad som tappat den lilla lilla glans den en gång hade, har jag börjat tänka på honom igen. Eller så är det staden , eller så är det året, eller så är det mörkret som omsöt staden när året gick mot sitt slut, som det var den kvällen vi bara såg varandra på de där stället med färggranna väggar, och vi stod i tarppen efter en stund och han frågade mig en trick question; om jag rökte. Jag minns det jag minns honom jag tänker och så står jag knappt ut på mitt lilla kontorsutrymme i den lilla lilla staden som tappat sin lilla lilla glans. Och någon ringer från staden han kom från, och jag försöker i de dialektala snåriga vägarna att leta rätt på minnet av hans röst. Jag minns att jag gillade den rösten.