Visdom på rullande band

Alltså kombinationen powerwalk i hamnområde + gassande sol + skräckbok i mp3-form var otippat fantastisk! Riktigt spännande var det och jag, som vanligtvis hatar både promenader (segt) och talböcker (talaren brukar vara fond of "sssssmultron i sssssskogen" eller andra konstiga uttal) ska nu göra detta till en rutin. Skulle vilja skriva "morgonrutin", men jag vet ju själv hur det brukar gå. Är imponerad över att jag tog mig upp med tidsmarginal idag, och det var bara för att jag var sugen på en äggsmörgås.


Mitt promenad-sällskap, John Ajvide Lindqvist.

Here´s that sunny day

Ser tusen små anteckningar, tusen nervös pennstreck jag lämnat bakom mig. Ser nervositeten, oron. Tydligen, ibland, det syns i mina ögon och mer. Men ibland räcker det med en kram några bevingade ord från en som är yngre men verkar äldre än jag, De där dagarna när jag känner mig yngre än alla andra - på ett dåligt sätt - finns hon där den där som är yngre än jag men känns som äldre. Så säger hon saker som får hjärnspökena att hålla käften, ligga still. Så lyser den sena majsolen i tillägg, och vi hjälps åt att fixa mina cykeldäck och för en stund är livet bekymmerslöst, vackert och snällt. Och ikväll ska vi grilla i någons stuga, vara svenskaste svenska som går, när Sverige är som finast.

Hahaha

http://svtplay.se/v/2440157/sjukdomar_jag_fick_pa_utlandssemestern

Som hittat! Nu när man ska spendera sommaren och två terminer utomlands, liksom. Men han ser ändå oförskämt glad ut, patienten. Kanske var semestern värd symptomen?

Mmmm

Idag är min hjärna är ett behagligt mos som bara producerar ett "mmm" när jag försöker pressa den. Jag klagar inte och skyller mest på den härliga värmen som jag snart ska ge mej tillbaka ut i. Bådar lite illa för hemtentan gör det, dock.

På grund av detta nöjer jag mig i alla fall med några konstateranden:

Älska sol och sommarvärme.
Älska att morgondagen kommer spenderas med att shoppa kläder så man kan vistas i sagda sol och sommarvärme.
Älska cider och marinerat kött.
Älska att det står cider och marinerat kött i kylskåpet som jag kommer att få avnjuta på kvällens grillfest.

Det var dagens visdom.

Johnny

Lyssnar på P3-dokumentär, gnuggar igång ögonen, gäspar. Tror att saker och ting är under kontroll nu, och hoppas att jag kan stanna hemma de närmaste timmarna, bara ta det lugnt och kanske hinna diska även.

Det är kallt i mitt rum idag. Vaknade för tidigt och frös, trots att det är slutet på maj och jag sovit i full mundering och med ganska tjockt täcke. I alla fall bättre att vakna frusen än vakna orolig. Jag tror jag är lugn idag, och hoppas att dagen ska fortsätta så. Lugnt och obekymrat.

Patience is a virtue

Jag har alltid sett mig själv som en ganska tolerant kö-person. Blir sällan rastlös, irriterad eller på sugen på dråp liksom. Sedan beror det såklart på tillfället. Nytränad, nyduschad, välklädd och sminkad? Kan stå hur länge som helst. Speciellt om det står en snygging i kassan. Men bakis, lätt stinkande, iförd mysbyxor och famnen full av choklad, cola, toapapper och en hänt bild? Liiite kortare stubin då, faktiskt.

Men i de flesta fall har jag som sagt inga problem. En gammal tant som står i evigheter med en liten portmonnä? Inga problem, kommer ju bli sådan själv. Någon som minutiöst slår in sina miljoner varor i elektroniska snabbkassan? Jag ler harmoniskt och bläddrar lite i en tidning, eller något. Inte ens en storhelgskö som sträcker sig genom halva butiken kan rubba min frid.

Men är det något som gör mig helt jävla asförbannad, tugga fradga-style, är det när någon, vi kallar honom borde-insett-att-man-inte-kan-vara-stekare-efter-40, står i kassan med en enorm hög varor, snabbt ögnar igenom kvittot och sedan påpekar för den stackars gymnasie-kassörskan att "det var egentligen extrapris på det här, det här, det här", för att sedan tvinga tjejen att försöka le och leta fram priset i datorn. Där finns det såklart inte, utan hon "bara måste" springa ut i butiken för att kolla på priserna medan hela kön ger ifrån sig en kollektiv suck.

Jag undrar bara liksom, vandrande medelålderskris med dieseljeans och "fräsig" apdyr jacka, var det verkligen värt de 7 kronorna du tjänade på detta? ELLER?

Visste inte vem jag tyckte mest synd om. Tjejen i kassan, 5-åringen med sin mamma som skulle köpa EN glass, eller tjejen med sin godispåse som verkligen ville hem. Alltså jag.

In other news har jag spenderat dagen med att plugga, städa, handla och göra matlåda. Lite husfruvarning på min dag, men jag fick i alla fall in lite träning där någonstans och kvar på schemat står nu Johnny Depp med choklad, så är rätt nöjd i vilket fall.

Klaustrofobi

Den här tomma lägenhetens väggar krymper om mig. Det är blåsigt ute och allts om finns att värma sig med här inne är pulverkaffe och rostbröd. Kämpar frenetiskt med min folder. Har börjat om 10 gånger och har 8 olika förslag som jag putsar på. Borde egentligen dammsuga upp allt så att jag är tvungen att börja om från början. Det lär inte bli något VG i den här kursen inte. Men eftersom jag är sådan nörd så lär jag sitta här till klockan tolv i natt i hopp om att vinden kanske vänder.

I övrigt känns det inte som att jag har gjort så mycket den här helgen. Jag har käkat oberäkneliga mängder måltider med familjen Berg - ska man se det som bra övning? Gått en prideparad, sett det berömda Xet, spelat kort och hängt med aktivister. Och varit förbannad över den här jävla foldern. Kanske skulle ha valt 021 den här helgen istället för 016. Men men, just nu får jag ju iaf pluggtid över. Lite mindre än 10 timmar kvar. WOHO.

Wardrobe malfunction

Köpte ett par högklackade skor eftersom jag kände att det var dags. När man är tre äpplen hög och lever i samma tidsålder som Victoria Beckham borde det kanske vara självklart, men eftersom mitt vanligaste dance moove är att stampa lite är det inte så bekvämt. Min köpa-högklackat regim är lite som min brun-utan-sol regim; jag testar, förfasas, låter det gå ett år, får för mig att jag har överdrivit fasan och testar igen.

Den här omgången slog dock alla rekord. Efter en kort promenad och vinglig cykeltur var jag redan redo för att trotsa skaldens trappor barfota! Några timmar förfest senare hade jag försett mig med ett par några nummer för stora låneskor och givit bort klackarna till någon som inte kommer använda dem som brasmaterial.

I övrigt har jag spenderat veckan med att åka på kryssning och gå på födelsedagsfest. På den senare firade jag nykter, på den förra not so much.

Till tonerna av Tony "White Boy" Irving

" Cause I may be bad, but I'm perfectly good at it

Med min hatkärlek äntligen online and running så kan jag andas lite mer. Har samlat in massa information från min älskade vän till Dorothy och har nu valt att titta mot morgondagen. Sängen är uppbäddad, linserna är ur och det enda som saknas är en slutgiltig punkt på det här inlägget samt att jag tar ut mina linser. Tröttheten är brutal men motivationen till att säga godnatt är noll. Förmodligen för att jag inser att så fort morgondagens klocka ringer så är jag fast i ytterligare en dags kaos med plugg, stress och tvång på umgänge. Usch, man ska inte se det så - men när man är fast i önskan att vilja vara ensam på en öde ö i åtminstone två dagar då är det svårt att vara snäll. Som kanske syntes där kl 04.30. Blir lack på mig själv att jag inte kan spara de där sad facen till när jag sover - då de inte gör någon illa. Förhoppningen är väl att det nu ska bli ändring på min asociala inställning och att jag ska ta tag i det här som kallas mitt liv. 2 salstentor, en inlämning, en redovisning och en hemtenta till och jag kan ge mig hän ett smått hjärndött jobb. Vi håller tummarna för att jag överlever.

Färden över Östersjön var nog den mest skonsamma hittills. Jag lyckades låta bli att slira i okända domäner och jag kunde få vakna upp i den där kolsvarta lägenheten utan att få ångest, monstersvettningar, huvudvärk eller illamående. Kanske lite ångest över pengakontot men det får man ta. Man lever bara en gång - och man åker bara kryssning med Tony Irving en gång i sitt liv (förhoppningsvis).

Cracks in the concrete

Är ju starkast på jorden ibland är starkast i hjärnan i kroppen i allt.Ibland. Har gjort det förut ju har varit starkaste i body + mind och kirrat biffar förut så många biffar. Har varit starkaste många gånger skrattat påstådd fara rakt i ansiktet, vänt andra kinden till och inte blivit ledsen du vet. Sedan ibland så bara är jag ingenting av det där braiga som gör mig till min egen superhjältinna. Är bara papper papper runt mig, en oreda i hjärnvindlingarna, prioriteringarna, gjädjeämnena och deras totala motsatser. Superhjältinnan sover middag, sover lång middag, och ingen vet när hon ämnar återkomma. Kanske när tid ej längre är. Kanske när den sista kinden vänts, när det inte får plats med mer jobbigt, har svalt för mycket och superhjältinnans motsats har tagit platsen som själens ställföreträdare, finns ingen vapendragare alls. Blir liten blir minsta blir oigenkännlighet. Trots att solen skiner, trots att man får kramar, trots ALLT. Är man minsta på jorden.

Föräldrafritt

Varför plugga när man kan lägga upp lite bilder? Tänkte jag. Mamma kom på besök med ny kamera och ny bil och det såg ut såhär:


"Ta sportfunktionen Moa, SPORTFUNKTIONEN!"


Pank student (jag) var nöjd. Mycket nöjd.


Dejt, någon?


"Rätt mysig", fick Västerås stad i betyg. "Men det var lite dåligt med people-watching!" tyckte hon. Sedan kom det dock en tysk turist i behov av guidning som livade upp måndagskvällen.

Dagens fun fact

1. Städning är bland det tråkigaste som finns. Alla kategorier.

2. När man går på högskolans toaletter och måste vänta för att alla är upptagna, och personen som kommer ut rycker till sådär skuldmedvetet (trots att man står några meter bort) så tänker jag ALLTID att de har struntat i att tvätta händerna.

3. Jag spenderade min sista hundring på Norrlands Guld, skagenröra och det vitaste av frukostbröd. Det kändes rätt bra.

4. Om några timmar blir jag bjuden på thaimat. Det känns ännu bättre.

5. Att äta är bland det roligaste som finns. Alla kategorier.

Wildfire

Kroppskontrollen är som bortblåst. Jag vill ha någon eller NÅGONTING att skylla på, men vet inte riktigt om det går. Vill i alla fall inte påstå att det är MITT FEL, att morgonen bjöd på krockar med dörrkarmar, tappade föremål, svettningar, uppsvällda kroppsdelar och trötthet. Jävligt att vara kvinna ibland. Dessutom tyckte jag mig förtjäna en dag av välmående efter min digra motionsrunda igår, men nej, det ville sig inte. Och vasaknäcket har börjat smaka kartong kartong kartong och inget mer och det mjuka brödet är slut och jag får pengar på onsdag och allt jag stoppar i mig går i tonerna kartong och militärgrönt, både vad gäller färg och smak. Helvete. Nu är jag less på detta. För att ytterligare klaga litet vaknar jag varje morgon som en ångkokt och deep fried kåldolme i sängen. Solen ligger på, och jag är känslig, Men de stunder jag inte svettas fryser jag mest. Temperaturväxlingarna ställer till med problem i studiefasen. Hate it.

Tidsoptimist, ja visst!

Checklistan för morgondagen är inte att leka med! På något vis blev det så att trots en halvproduktiv helg måste jag stöka undan föreläsning, diverse texter, gruppmöte och framför allt storstädning. När föräldrar väntas på besök kommer man inte undan, då måste det storstädas!

Borde egentligen försöka klämma in en jogging-runda där med, med tanke på att jag den senaste veckan levt på choklad. Det som började som en arbetsförmån har snabbt utvecklats till ett beroende och jag är bara dagar från att ta hem en hel kasse, för att kunna slänga maraboukakor i luften med ett "choklad! CHOKLAAAAAD!". Men misstänker faktiskt att det istället kommer sluta i långlunch på kåren, och att jag kommer ta dubbla lass av allt under restaurangbesöket jag lovat min mor. Är det inte så att man förbränner nästan lika många kalorier av att städa undan chokladpapper som man gör av att handla nya träningskläder? Bara föresatser ger resultat, liksom!

On that note kanske det är bäst att faktiskt lägga sig i tid för en gång skull. God natt!

Det här med att faktiskt göra något vettigt

ARGH. Kan inte förstå att jag inte ens har haft tid att skriva en ynka rad här sedan den 8e maj. Det är 14 jävla dagar sedan. Jag söker ingen form av sympati, jag är bara chockad. Att jag lyckades lägga locket på ytterligare en vänskap (?) var en jävla tur det - jag har inte ens tid att kolla mig själv i spegeln. Eller vänta, jo det har jag ju. Jag spenderade ju 45 minuter i morse med att duscha och platta håret. Jag spenderade 45 minuter med att äta frukost och läsa hela morgontidningen. Jag tog mig tid att lägga mig i parken och knappt plugga. Och sen massa tid där emellan då jag inte gjorde något vettigt heller. I kväll har jag fan lagat två middagar - en som ska fungera som mat i morgon. Inte konstigt att jag kommer få U på allt vad plugg heter och att jag inte kommer få ut den här tidningen. Skärpning för i helvete, nu har jag ju spenderat en 10 (förlåt Runa, tio) minuter på att skriva det här. Och jag som har en hög att ta tag i.

Ska kanske bara kolla på den där fina scenen i Le chanson d'amour och ta en cigg i fönstret först. Kanske det.

I'm screwed.

Typiskt svenskt?

Att spendera eftermiddagen med att plugga och prata strunt i parken, trots tvivelaktig temperatur och bitvis snålblåst, av ren envishet och nu jävlar-är-det-sommar-och-då-ligger-man-UTE!!!-mentalitet. Kanske är det typiskt svenskt, men det innebär ju också trevligt sällskap, lummigaste parken hittils och att det är OK att göra sig en liter varmt kaffe när man kommer in.Jag älskar't!

ye

Hastiga temperaturväxlingar kan ta hårt på en norrlänning.

Påtår

Man vet att man börjar bli gammal när man går från spänd, entusiastisk förväntan till ett lätt flåsande av "kör på ni barn, jag hejar lite här från dörren" efter tre (av 100) hinderbanor på Arosfortet, och dessutom blir genuint lycklig av att erbjudas kaffe vid återkomsten. "Fiiika? På min ÄRA! Ja, tack!" Que illa dold uberfötjusning.

Tantstämpel or not, jag hoppas verkligen att det är fri tillgång på kaffe på lägret i USA. Annars blir det en lååång månad med mina CISV-barn... Och eventuellt ett NY-besök som uteslutande består av att jag bosätter mig på starbucks med stirrande blick och ett "And for the love of GOD KEEP 'EM COMING!"

In other news så fick jag, efter lite fransk film, en vision av ett (franskt) kök fyllt av (franska) espressokoppar som man dricker sitt morgonkaffe ur, möjligtvis på sin (franska) balkong. Med en (fransk) karl som smugit sig in.

Sen att jag föredrar mitt kaffe litervis samt heavy on the milk and sweeteners, och en espressokopp rymmer en... espresso? Estetiska detaljer, detaljer!

for you will still be here tomorrow but your dreams may not?

Smörgåsar med både kaffe och saft för jag är ju både vuxen och minsta barnet. Kommer aldrig växa ifrån det där med saft, älskar saft. Dessutom menar ju nån gube att detta är den totala apokalypsens dag, så varför inte lyxa till det litet extra (med saft), denna sista dag i jordelivet...

Solen ligger på idag. Finner emellertid inte någon lust att hänga utomhus. Eller så här; jag hade gärna hängt utomhus om jag haft litet pengar. En uteservering, vilken som helst. Ett glas rosé bredvid mitt anteckningsblock. Sitta och se över på den lilla, lilla mänsklighetsenheten i den lilla, lilla staden jag börjat uppskatta på senare tid.Ta mig friheten att fantisera om vilka främlingarna är PÅ RIKTIGT, kanske skriva små historier om dem. Hade kunnat bli en fin lördag. Men nu har jag inga pengar till rosé, och desto mindre lust att hänga i parken.

När vissa dagar får alla tänkta ord att förbli tysta
önskar man trots allt att alla de där dagarna
när allting är så ljuvligt enkelt att känna och uttrycka
räcker för att just de där speciella personerna
inte ska släppa taget,
att de ska tycka att det är värt
att de ska tycka att man är någon
värd att tycka om

The end is never the end

Går upp tidigt, ser Babel till frukosten och låtsas att jag är, eller kanske snarare hoppas på att jag kommer bli, vuxen och ansvarsfull. Inte så att jag inte gillar tidiga morgnar eller Babel, för det gör jag, men den ansvarfulla aspekten av mitt liv som 23-åring är skev. Jag är inte ansvarsfull, inte när det krävs, mer när det passar mig. Det fanns en tid, då jag var ansvarsfullaste, duktigaste tjejen som alltid gjorde saker i tid, som inte kunde sova om allting som hade med skola att göra inte var under kontroll. Lätt hänt att tänka att ansvar växer med åldern, ju äldre desto mer ansvarsfull. För mig är det precis tvärtom.

Men innan jag kapitulerar för helgen tänker jag försöka mig på några timmar på skolbiblan. Tänker gå igenom intervjun jag gjorde igår, renskriva skiten om det går, kanske känna att jag gjort någonting. Liksom. För en gångs skull. Kanske till och med att någonting jag kanske gjort kanske betyder någonting.

Saker man inte gillar när man är pank

1. Att i brist på spotify sätta på "Lugna Favoriter", bara för att bli ear raped och komma fram till att ibland är faktiskt tystnad bättre än alternativet.

2. Att - ett dygn senare - sätta på samma radiostation bara för att nynna med i låtarna och komma på sig med att tänka "men den här trudilutten var ju riktigt trevlig!". OROVÄCKANDE snabbt förfall! Detta i kombination med min dåliga syn bådar riktigt illa. Och min förkärlek för grovstickade koftor. Gah! The horror! Innan jag vet ordet av går jag väl och mys-mumsar på rulltårta och mandelbiskvier!

Och ja, "sätta på" var ett medvetet ordval. Lite fräck måste jag ju få vara när det tydligen går utför med allt annat.


Moa - inom en snart framtid?

Saker man gillar när man är pank

1. En lugn dag på jobbet.

2. Gratiskaffe på jobbet.

3. Gratisbröd på jobbet.

4. Gratisfrukt på jobbet.

5. Gratischoklad på jobbet.

6. En domedagsartikel på expressens hemsida om jordens stundande undergång som låter en frossa i kaffe, bröd och choklad utan minsta lilla uns av dåligt samvete.

7. Att surfa runt på sidor som "where to go if you have 24 hours in New York".

Man behöver inte ha caschflow för att vara nöjd. Med lite tvivelaktik moral kommer man långt!

Läste förövrigt på blondinbellas blogg att om man bränner pengar som om man har pengar, inte hela tiden tänker att man är fattig eller bryr sig om att kika på prislappar så kommer man tillslut FÅ pengar.

Den tekniken ska jag satsa stenhårt på nästa månad!

No tengo nada

Äter upp min sista mat, funderar vidare på hur jag minimerar kostnaden för mat jag behöver för fem dagar. Vad köper jag, vad får jag absolut inte köpa? osv.

Uppskattar verkligen det här med icke-schemalagda dagar, det enda jag har spikat är två Skype-sessioner i afton. Tänker mig en promenad - helst lång - innan dess. Har glömt mitt snus hos Moa. Måste vänta till 18 innan det blir något utav.

Är konstant hungrig, är less på att vara det. Känns drygt att vara hungrig hela tiden, känns onormalt och inte bra.

All work no play

En skoluppgift som fått ta alldeles för lång tid, äntligen klar. En chokladmiddag senare och jag ska nu lägga mig i sängen med kurslitteratur, i väntan på matkoman. Älskade matkoman.

Kanske skulle ha struntat i allt och skickat in ovanstående bild med ett "ge mig G" istället?

Imperativ

Önskar jag vore sådär asbra på saker som är typ saker som alla kan. Välj en mall, välj en estetisk riktlinje, välj det vackra alternativet. Jag har skrivit allt, utom det där som måste bli snyggt för att passera proffsighetskontrollen. Funderar på att gå och köpa snus så länge, medan tid är.

För fan Murphy

Har under de senaste dagarna upplevt en smygande insikt av att nej, jag är nog inte skapt för tentaperioder. Ens tentaperioder på en så fri utbildning som min. Efter en hel dag i en halvstökig studentlägenhet med datorn i knät vill jag bara vara klar med allt vad inlämningsuppgifter och tentor heter. Sommarlov, tack! Hur människor i min närheten pluggar ännu mer och ändå lyckas förbli trevliga individer är för mig en gåta. Jag fungerar endast tack vare rikliga mängder av kaffe och choklad, och känner mig instängd och asocial fast jag bara är inne på dag nummer två.

Sen ska vi inte ens tala om datorer där man med jämna mellanrum måste pilla bort tangenterna för att de ska fungera - eller som vid behag DÖR och därmed tappar en nästan fullskriven uppsats. Åh, att tro att man är så nära att få njuta av att vara klar, bara för få skriva om härligheten. Den vuxna versionen av att tappa glasskulorna på marken. Bara sommarklänningen, flätorna och gråtattacken som fattas. Eller sommarklänningen och flätorna i alla fall.

Jag är i alla fall tacksam för att det spöregnar. Alltid något!

Fences

Lyssnar på Phoenix och försöker tänka efter vilka bilder, från min rätt stora samling, som representerar mig mest, är ju tänkt att jag ska skapa mitt eget varumärke. Kreativ, typ rätt trevlig, samarbetsvillig, intresserad och engagerad. Är det jag, är jag det, och hur får jag till detta budskap visuellt? Får bara en chans här, det är inget jobb som står på spel, det är ett betyg. Funderar på en bild med gitarren i knät, med blicken i fjärran, ungefär som vanligt alltså. 

Utöver det tänker jag en hel del på koalor, fula och fina fiskar och annat som finns på en annan kontinent jag tänker åka till i december. En kontinent, där det är varmt i december.

Varanen

Nok en lördag förflöt. Vi åt fruktsallad istället för att dricka öl vi ändå inte hade råd med. Cyklade förbi utestället  där det var gratis inträde, men vi bestämde oss för att hemma var bäst igår. Ville inget hellre än att sitta jämte M. i fluffsängen med alla kuddar, se drogserien med snygg-Jesse för att sedan tacka ja till erbjudande om övernattning. På morgonen såg vi Plastikturisterna och Mitt i naturen - Australien, drack kaffe med grädde och snusade några snus som kändes mer än någonsin.

Nu sitter jag hemma med skolan i knät, och tänker att jogging får ske nu snart.

Fishy sauce

Tar en lördagseftermiddagswhiskey. Kanske sådant som är normalt vid en ålder av 23. Om man råkar tycka om whiskey då. Och det gör jag. Jag tycker om whiskey, och solsken, och whiskey i solsken. Som en giltig anledning att skjuta upp dammsugning, tänker jag. Det är jag, musik som är lagomt lördagsaktig, lite Johnny Walker, alltsammans i det avtagande varma ljuset som lyser in genom ett öppet fönster.

Har burit hatt i solsken, kliat en vacker kvinna i håret, gått arm i arm med henne, genom stan som liksom vaknat i det där sköna ljuset som antyder att det är kanske inte riktigt men nästan sommar. Det tycker vi liksom båda jag och hon, att det är inte riktigt men nästan sommar. Livet kan vara som underbarast när det är som enklast. I stegen genom en medelstor svensk stad, i solsken som gör att innevånarna liksom lever upp för första gången sedan augusti. Livet kan vara så underbart, i sällskap av en väninna som får en att skratta, som alltid får en att skratta. Idag är en sådan dag, då livet är underbart i all sin sköna enkelhet.

Äntligen!

För första gången på jag-vet-inte-hur-länge fick jag spendera en morgon (och bra bit av dagen) med att HELT SLAPPT dra mig i sängen, bjuda mig själv på frukost i densamma (kaffe med grädde och socker, nu när det är helg och allt), och bara njuta av chokladen, bokberget och datorn som legat inom räckhåll. Med vidöppet fönster som släppt in sommarbris och försäkrat mig om att det är precis molnigt nog att kunna spendera förmiddagen på ovanstående vis utan dåligt samvete.

En nykter men riktigt rolig fin-sittnig i ryggen och inget jobb, inget städ, inga åtaganden och inget plugg som inte kan skjutas upp några timmar. Så fruktansvärt värt!

Efter en veckas smygförkylning blir det nu mjukstart med första joggingrundan sedan förra lördagen, och sedan väntar finbesök och breaking bad maraton!

Prövad

Jag spenderade 4 timmar i en bil, panikspydde på Jensens Biffhouse (på toaletten alltså, inte själva etablissemanget. Inget ont om det!), och dagen efter var jag så undersövd på jobbet att jag inte kunde fokusera blicken, undvika papercuts eller svara på tilltal. Orsaken? Några glas rosévin på Södra Teatern och Veronica Maggio live.

Helt klart värt det!

Besprutade...

... importerade, overpriced och inte alls eko-vänliga, men när jag i feberyran spottade dem på hyllan inne på ICA kände jag bara; saksamma! Årets första (nästan) dopp bara måste ju följas av årets första jordgubbar med grädde!

Egentligen ska de avnjutas i trevligt sällskap, men eftersom min förkylning bara blir värre trots träningsvila och rikliga mängder sömn fick det bli såhär. Jag är ju inte direkt i mitt sociala esse när immunförsvaret brister, mer som ett grinigt barn. Det kommer nog hinnas med fler färska jordgubbar den här sommaren, speciellt med tanke på att det bara är maj.

Trots sjukdom och solbränd hud som svider kan jag inte annat än njuta av smygsommaren. Det är helt otroligt hur all världens bekymmer bara smälter bort efter en solig stund på en parkfilt. Solskyddsfaktor, vattenflaskor och struntprat. Jag kan inte få nog, och efter faktiskt ha pluggat undan en betydande del av berget med skolarbete ser jag fram emot en morgondag fylld av samma vara. Och möjligtvis jordgubbsfrukost.

Avenida del sol

Värmen! Man vaknar för tidigt, spelar kort i Vasaparken, sitter på balkong i solnedgång med vackert folk. Vill påstå att det är sommar. Min lägenhet skimrar i gult, och det är för varmt att bära så litet som shorts och linne.

Dessutom; mina återstående skoldagar är få, men trots det ligger någon oroväckande ängslan och krafsar just under den fina sommarytan. Känns som om jag glömt fem viktiga, livsviktiga, saker, men inte riktigt hinner med eller kommer underfund med vad dessa är. I varje fall är känslan delad med fler, ungefär alla i klassen, vilket är kanske inte en hjälp, men en liten tröst.

Kanske kan en runda i femkilometersspåret hjälpa minnet och själen och allt annat konstigt.

Jag är för gammal

Inser att jag borde orka mer men gör icke detta. Mina blott 22 år i gemet har tagit ut sin rätt. Efter att ha inlett helgens två dagar med att försova mig (vilket innebar att jag inte hann packa, förbereda min presentation eller äta ordentlig frukost) så har den till majoritet inneburit trötthet för mig. Skrattade gott under inledningen, för att byta allt mot gråt någon gång när klockan slog över till söndag. Förmodligen behövde jag gråta. Så som kvällen innan. När allt brister och psyket hittar ett sätt att kanalisera ut all ånger, ångest, stress och trötthet. Jag kör på i 120 och det vill sig inte längre. Men men, imorgon bitti är det bara att köra igen. Kalendern är full och listan måste bockas av. Och som vanligt mår jag dåligt över att jag inte räcker till överallt. Men det är väl ett val man har gjort. Det är tråkigt om det inte kan respekteras, men det kan jag inte göra något åt längre, jag är allt för insyltad i det här. 

Jag har zombierat mig genom dagen, njutit alldeles för lite av lunchen på stallmästaregården och degat totalt för mycket i horisontalläge på Bergsundstrand. Nu har min säng skrikit på mig i allt för många minuter och jag har till min stora förskräckelse upptäckt att jag glömt att borsta tänderna. Är dock så slut att jag äckligt nog funderar på att skita i tandhygienen kvällen till är. Who knows, jag kanske inte vaknar imorgon.

Vitamin C och spotify unlimited

Har spenderat hela morgonen med att göra engelska grammatik-övningar. Övergått till lite tidningsarbete för att nu inse att jag måste ta tag i det som faktiskt är akut plugg. Har några frågor som måste skrivas till fejkjobb på engelska, en badvattensförordning som ska korrigeras och franskaglosor som jag bör nöta in. Trots detta kan jag inte komma mig för. Jag vill göra annat. Jag vill jobba där. Varför är besluten jag tar alltid så ångestladdade? Varför känns det som att jag måste ta tag i saker för att de ska ske och att det då inte blir lika roligt längre. Jag vet inte hur länge jag pallar vara den där föräldern.

Det finns dock inget vettigt beslut i det här fallet. Båda kommer ge mig både glädje och sorg, frågan är vilket som ger mest sorg. Jag vet vad alla andra säger ger mest sorg men jag vet inte om det stämmer - de tänker bara utifrån sig själva och har ingen aning om vad jag känner. Vad som faktiskt gör mig glad, vad som driver mig. Men det är som det sägs: jag måste rättfärdiga vilket beslut jag än tar för att jag ska kunna stå för det. Och om jag kan det så kan jag ta det beslutet som jag inte är speciellt nöjd med heller.

Eating animals

Magen full av kött. Känns inte helt ok, faktiskt. Känns konstigt och kanske till och med fel. Tröttheten slog, dagen dog, tiden försvann i orosmoln och jag kom hem med en Ica-kasse full med kött, ett kött jag sedan tillagade och till viss del förtärde. Inte för att kött var något jag craveade, mer att det handlade om vuxna rösters förmaningar. Varför ska jag lyssna på några människor som är lika myndiga som jag, inte mer liksom? Varför kan jag inte föra min egen talan hava mod att göra bruk av mitt eget förstånd utan någon annans ledning? Nu ligger fyra portioner djurvävnad och väntar på mitt glupska återseende. Utöver det uppenbara moraldilemmat över vad för creature som ofrivilligt simmar, krälar där bland fullkornsfusilli på tallriken, så säger den lilla miljömedvetna personen i mitt bakhuvud att jag just bidragit till världens skenande undergång.

Kanske är det bara den här extremt trötta, förvirrade dagen som gör att jag tänker så radikala tankar. Jag vet inte. Kanske är jag bara arg på mina föräldrar. Kanske är jag bara less på kött. Kanske tänker jag mer än vanligt på djuren. Kanske tänker jag bara på mig själv.

Pretty much amazing

I sviterna av ett översolande, lätt underäten åtminstone sett till gårdagen, sitter jag med munnen full av eftersmak av norsk mjölkchoklad med salta mandlar i, och ser dagsljuset försvinna. Den här Osloresan varade nästan fyra dagar men kändes som ett dygn. Som ett evigt rännande hit och dit, med förväntningar utspridda i hela kroppen, med svetten rinnande nedför ryggraden. Those smiling faces, all those lovely places, crazy people, wicked hours. Jag vill bara bo där igen liksom! En sommar hade passat så bra. Har på mig ett linne från en speciell därifrån, från Oslolandet, som gett mig det, och sagt att jag kan tänka på honom när jag har det på mig, kanske sover i det. Ska sova i det, som igår natt, som natten innan. Igen. Ibland kommer tårar för att timmar är sköra, kanske speciellt när de är resbetingade. Kanske speciellt om man delar dem med någon annan. Någon speciell.

Nu pluggar jag litet, gläder mig åt återseendet av mina dammsugarpåsar, lyssnar på nå aussie-rekommenderad musik, som är bra, friggin bra, och sörjer inte längre att jag inte tog mig längre än till skolan idag. Imorgon kommer fler timmar och chanser till sol. Blir ju inte samma timmar som igår bara, sådana där timmar som kan få mig till tårar, sådana där timmar som resulterar i mascara på någon annans kudde, någon annan som tycker det är fint med tårar och sköra timmar att dela med mig. Sitter i den någons linne och tänker norska tankar.