" Cause I may be bad, but I'm perfectly good at it
Med min hatkärlek äntligen online and running så kan jag andas lite mer. Har samlat in massa information från min älskade vän till Dorothy och har nu valt att titta mot morgondagen. Sängen är uppbäddad, linserna är ur och det enda som saknas är en slutgiltig punkt på det här inlägget samt att jag tar ut mina linser. Tröttheten är brutal men motivationen till att säga godnatt är noll. Förmodligen för att jag inser att så fort morgondagens klocka ringer så är jag fast i ytterligare en dags kaos med plugg, stress och tvång på umgänge. Usch, man ska inte se det så - men när man är fast i önskan att vilja vara ensam på en öde ö i åtminstone två dagar då är det svårt att vara snäll. Som kanske syntes där kl 04.30. Blir lack på mig själv att jag inte kan spara de där sad facen till när jag sover - då de inte gör någon illa. Förhoppningen är väl att det nu ska bli ändring på min asociala inställning och att jag ska ta tag i det här som kallas mitt liv. 2 salstentor, en inlämning, en redovisning och en hemtenta till och jag kan ge mig hän ett smått hjärndött jobb. Vi håller tummarna för att jag överlever.
Färden över Östersjön var nog den mest skonsamma hittills. Jag lyckades låta bli att slira i okända domäner och jag kunde få vakna upp i den där kolsvarta lägenheten utan att få ångest, monstersvettningar, huvudvärk eller illamående. Kanske lite ångest över pengakontot men det får man ta. Man lever bara en gång - och man åker bara kryssning med Tony Irving en gång i sitt liv (förhoppningsvis).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar