Cracks in the concrete

Är ju starkast på jorden ibland är starkast i hjärnan i kroppen i allt.Ibland. Har gjort det förut ju har varit starkaste i body + mind och kirrat biffar förut så många biffar. Har varit starkaste många gånger skrattat påstådd fara rakt i ansiktet, vänt andra kinden till och inte blivit ledsen du vet. Sedan ibland så bara är jag ingenting av det där braiga som gör mig till min egen superhjältinna. Är bara papper papper runt mig, en oreda i hjärnvindlingarna, prioriteringarna, gjädjeämnena och deras totala motsatser. Superhjältinnan sover middag, sover lång middag, och ingen vet när hon ämnar återkomma. Kanske när tid ej längre är. Kanske när den sista kinden vänts, när det inte får plats med mer jobbigt, har svalt för mycket och superhjältinnans motsats har tagit platsen som själens ställföreträdare, finns ingen vapendragare alls. Blir liten blir minsta blir oigenkännlighet. Trots att solen skiner, trots att man får kramar, trots ALLT. Är man minsta på jorden.