Säga vad man vill om gamlingarna

Men de kan smutta vem som helst under kaffebordet. Nu byter jag koppen mot ett (eller två) glas bubbel, och önskar gott nytt år!

Take me home

Med 5 extralånga arbetsdagar framför mig kan jag inte annat än slänga undan allt vad underställ och dagar på soffan heter, och konstaterna att fröken- och gurkstadslängtan nu är ett faktum!
Har heller inte kommit någonstans med hemtentan och efter dagens datorhaveri - där allt jag skrivit hittills försvann - har jag ingen lust att göra det heller. Istället har dagsupplägget sett ut ungefär såhär:
Formatera om datorn, installera om alla program och fundera på om jag borde dränka sorgen över förlusten av bilder och dokument i Captain Morgan, 4 timmar.
Äta och läsa när frustrationen över datorn nådde farliga nivåer, 2 timmar. Minst. Upptäcka roligt bildredigeringsprogram där man kan klippa ihop montage (lättroad som få, och det toppar att motionera i minusgrader), och leka med det istället för att börja om med tentan, 1 timme.

All överbliven tid har med största sannolikhet spenderats på att häva ur mig svordomar. Tack vare detta blir det nu att jobba och skriva samtidigt. Inte lika svettigt som det låter eftersom hemtjänstens arbetsuppgifter mest består av att koka och dricka kaffe, men hoppas ändå på lite högre produktivitet och att datorn håller sig på mattan. Det är ju trots allt jag som har lagat den.

Dagens istället för tenta, med andra ord. Håll till godo...

Istället för tenta 2

Har skrivit en halv fråga. Dock slösurfat och tittat längtansfullt på skidutrustningen desto mer. Misstänker skarpt att majoriteten av den här tentan kommer hets-skrivas på natten...

Far Far

Dagens Rocky-strip i Västerbottens-Kuriren träffade verkligen åttitalistneurotikern i mig. Kolla upp den som kan och liksom jag tillhör de som föddes på rätt sida 90-strecket.

Men annars har dagen mest handlat om överlevnad och släpiga rörelser liksom verbala yttranden, som ett resultat av en gårdag blötare än vanligt. Som traditionen bjuder utvecklade sig den årliga hemvändarkvällen på Scharinska till en serie i onödigt drinkdrickande, drickpratande. Rusa runt, på alla våningar, prata med folk man inte sett på länge; kanske så mycket som tre år. Ordlösa bilder, ordlösa flin, kramar och pussar. Middagen innan däremot, var i stora drag ordnad och mysig, med Cosmopolitans och viltlax, hela Oslokollektivet från 2008. Fint som snus.

Ska skriva! Lovar, jag ska börja skriva på supertentan.

Istället för tenta

Hur likt?!

Lycka är

När julhelgens jobb var avklarat rullade jag ner ärmarna för att ta mig an julfirandet på allvar. När man har några långa pass i ryggen och vet att det kommer fler med lite tentaskrivande som the cherry on top, då blir julslappandet så mycket härligare! Och trots det obligatoriska familjegnabbet har jag gått runt i en liten lyckobubbla... Mycket tack vare det överfulla kylskåpet, men inte endast!
Lycka är att hasa runt i ett justädat hem iförd tofflor och samma underställ, lite längre än vad god hygien egentligen förespråkar. Lycka är att efter en promenad i 30 minusgrader och flera lager täckjacka, spendera resten av dagen inomhus. Lycka är att bilda hög i soffan med hela familjen, några täcken, TVn på högvarv och alldeles för mycket julmat, alldeles för ofta. Lycka är att som en annan pensionär vara nostalgisk inpå småtimmarna med en lillasyster och en flaska baileys, och att med sina föräldrar återigen bete sig som om man vore 12 år gammal.
Men det är tur att arbetspass, kompisbesök och studerande snart kommer igång, för det finns en gräns för hur mycket av den här typen av lycka kroppen klarar av...

Rod Stewart - blont och spretigt

Kallt i estocholmo

Julafton är över och jag sitter i köket, lyssnar på Hoffmaestro och spanar på snön utanför fönstret. Mor med pojkvän sover, brorsan lanar och preppar för jobb. Själv ska jag på juldagsfest så småningom - utan speciellt mycket intresse. Jag är slut både psykiskt och fysiskt och skulle nog behöva ligga raklång och stirra upp i taket. Men med en Nespresso och lite mer av min lakritskola vet man aldrig vad som kan hända.

Såhär i efterhand måste jag nog ändå säga att gårdagen blev okej. När alla släppte sina charader och vi bara kunde umgås. Gott så.

Someday past the sunset

Det är jag och Chris Robinson som vakar över Alcatrash idag. Kylan är närvarande och jag sover med långkalsonger och fryser ändå. Jag tror att V-ås gett mig bekvämlighet, jag glömmer bort hur kallt det är i vår lägenhet.

Julen är non-existent, storköpet avverkades på en kvart, trots att jag var småmysig över att få allt jag pekade på. Snabbt gick det. Köpte dessutom ingredienser för mina kolor jag ska göra. Vi får la se när det blir av dock... Ska köpa julklapparna efter jobbet och sedan försöka få till lite köttbullar och kolor. Sen ska jag hämta Y för att åtminstone säga god jul. Man får väl hoppas på att jag inte krockar på vägen i bilen. Staden är livsfarlig för tillfället!




Gårdagens lycka var dock fyra öl och en hockeymatch. Det var varmt och trevligt. Man får helt enkelt vara glad för det lilla.

Mätt i magen

Lugnet täcker det Lindströmska residenset, som halvfluffig snö, när det är dagen före dopparedagen. Medan systern och föräldrarna sover, sitter en Anna och ser ut på snön i trädgården, dricker Zoegas julkaffe med en fin eftersmak av blodcitrus. Klockans tickande likadant, lika starkt, sedan tio år.

Är det att bli stor, när man finner den villkorslösa kärleken hos familjen, så viktig så vacker, att man längtar efter den i två månader, ser igenom dispyterna med mamma, ser att varje liten ordfight på något sjukt vis är ett bevis på närhet? Är det att bli stor, när man med lillasyster sitter frivilligt inklämd mellan föräldrarna i soffan, med Västerbottensnytt i rutan? Är det att bli stor, att gå till butiken med mamma och inte raljera över hennes val av ytterkläder som är täckbyxor och praktiska, tåliga kängor? Är det att bli stor, när man sina snart 23 år till trots, tillåter sig vara liten ibland?

Det är mycket tidig morgon i Norrland, man önskar man finge sova. När dagen börjar på riktigt, om några timmar, försvinner nog lugnet. Baka kakor fyra sorter, dricka kaffe med hela stan på stan, köpa julklappar, eventuellt sitta barnvakt, grötmiddag hos grannarna, lilla julafton med bästiz.

Åh så efterlängtat

Det spelar ingen roll att det tog fyra timmar längre än beräknat att ta sig över vinterlanskapet, på ett tåg som var minst 10 grader kallare än ett standardkylskåp.
Det är som bortblåst att jag har levt på nudlar de senaste veckorna, jag bryr mig inte om att huset ser ut som ett bombnedslag eller att jag har blivit satt på ”julmyspatrullen” (som består av en person och inte är det minsta mysigt då det mest handlar om att bära kartonger och dammsuga.)
Morgondagens arbetspass, tentaskrivande och separationsångest får snällt vänta till just morgondagen.

Jag sitter i ett upplyst kök med en snöstorm alldeles utanför fönstret och endast Hugo som vapendragare, med efterlängtade släktingar på intåg och julbak redo att köras igång, omgiven av det bästa mammas kylskåp har att bjuda på, ljummen julmust, lyxkaffe och julmusik – och tror det här är det förnöjdaste jag kommer vara under hela julledigheten.
Helt underbart och värsta värt!

Fullt hus

Plastsyskon med respektive plus ett barn är här. Sådan där kväll då man inser vilket "misslyckat" liv man har i ens mors ögon, speciellt i jämförelse med hennes pojkväns avkomma. Två fulla nikotinister med tvivelaktig sysselsättning och singelliv. Tur för mor att vi inte är så gamla än och kan vända trenden. Hennes tips för dagen var dock att jag skulle ta med Älgen för att ha ett killsällskap...

Trött som bara en arbetare kan vara trots en effektiv dag utan vidare tidskoll. Som vanligt kommer man snabbt in i det. "Kan du hjälpa till här?" "Vaddå på vilken sida ska egentligen skadereserven stå?" "Vad står IBNR för?" "Och varför har ni lagt det här i Open Balance och varför diffar det egentligen på 13 000 000 här?"

They say we´re heading for christmas, they say we´re heading home

När man har försummat tiden och inser att det som finns kvar, det är inte mycket mer, än att packa ihop sina pinaler och rikta blicken norrut.

När man vaknar om morgonen, och känner att det sliter i längtan, så det gör ont, det drar mellan minnen och deras känslomässiga baser, som är platser och personer. Så ser man en bild från andras färgstarka utflykter, och känner att det börjar bli outhärdligt att leva utan nya solar.

När tid nästan inte finns, och det som hinns med är att packa sin väska och rikta blicken mot ett gammalt väderstreck, så kickar man morgonen igång, med längtansfyllda toner som minner om förr, så nära breakdownet kommer man, så nära det bara går.

När tid nästan inte finns, finns trots allt utrymme för tankar och vidare tankar om deras ursprung. Och man stirrar på sin tomma väska, som en gång var fylld av förväntningar, som en gång var svältfödd på nya insikter om livets bräckliga glädjeämnen. Som är leenden, som är blickar, som är vackra språk, som är händer att hålla.

På glädjens skeva ben står tre veckor av villkorlig frihet och lutar åt höger åt vänster. En känslomässig bomb tickar oroväckande någonstans i bröstkorgen. En alldeles särskild sade en gång, att mitt hjärta slog ovanligt starkt. Jag är mer än beredd att hålla med.

Hva med jeans på en sargad kropp, hva med ett telefonsamtal till någon som verkligen får hjärtats fragila tillstånd att förvärras eller förbättras beroende på hur man ser det. Hva med en ömhetsbetygelse på ett annat språk, hva med ett leende förkroppsligat i ord om annat inte är möjligt. Hva med en bekymmersrynka i avståndet mellan två kontinenter, ett ansikte att tänka på när tid inte finns för att göra sådant man borde, skulle , kunde ha gjort.

See you on rooftops

Nedräkningen är som vanligt konstant och tiden flyr. Som jag önskar mig tempus non fugit. Börjar bli less på mina egna paradoxala känslor om Hem. När alla andra längtar vill jag bara frysa tiden och inte röra mig ur fläcken. Man kan dock inte få allt här i livet. Det är bara att öppna resväskan och fylla den med en månads skit och helt enkelt inse att när tiden väl flytt så kommer jag känna tvärtom. Consistency and me are good friends.

Jag tror nog att det börjar bli dags att diagnostisera någon bokstavskombo...

Och laptopen värmer så gott i knät

Nu har det hänt igen, liksom ännu en person som menar att jag har en doppelganger. Denna gången gällde min fysiska motsvarighet en Louise Beskow. Efter gediget googlande och facebookande har jag inte funnit en enda Louise Beskow som är det minsta lik mig. Den enda Louise Beskow jag funnit är blond med smal näsa - vafan, det är så långt ifrån en Anna man kan komma! Mannen i Igor-gallerian måste ha sagt fel namn alternativt bara ha dålig uppfattning om vad som kan beskrivas som snarlikt. Men kul i varje fall, att bli stoppad mitt i Västerås-är-där-jag-bor-skrålande, i rulltrappan. Höhö.

Louise Beskows dubbelgångare har givit sitt ord på att gå ut i afton, emellertid är hennes muskler rätt använda för dagen. Så använda att hon för tillfället ligger och pustar i soffan, försöker finna tillbaka till lördagslivet med sitt sista Arvid Nordquist, litet budgetsnus och Beirut. Kanske krävs litet varmvatten och Paul Weston om hennes ben ska bära. Helst behålls jeansen på. Pröblem? Ja.

Move on up

Snön fortsätter att falla över gurkstaden. Det tar liksom aldrig slut. Idag är snöfallet måttligt, men ymnigt. Ett sådant där snöfall som faller på nästippen och stannar där, för att sakta smälta och göra en till Rudolf. Har insett att några av träden på parkeringen fortfarande har löven kvar, så överraskade av årets snöfall. De hann inte kasta av sig sommarens fjäderprakt innan vintern var över dem. De dras med döda minnen om sommarens varma vindar och smekande solsken. Såsom jag gör. Vet inte om jag verkligen hann kasta av mig sommarens skal. Prosecco och vindruvor på en filt i Tanto. Monopol och TP med en Brooklyn Lager strax innan Långholmen. Ett nattbad och ett glas på Strand. Det enda som är kvar av det där är dött skinn på undersidan av mina fötter och en och annan Curtis.

Vad gör min ena sko i salongen?

Herregud, jag hade lämnat minnet av In Treatment langt unna! Den serien alltså. Jag sitter fokuserat och ser, lyssnar. När det gäller andra serier som Greys kan jag liksom ofta välja att halvse, göra annat samtidigt men när det kommer till denna finns ingenting annat. Sannolikt är det bara min egen uppfuckade neurotiker till person som verkligen känner en dragning till dessa andra fuck ups.

Det är även fredag, bara en sådan sak. Kroppen är behagligt öm, som ett resultat av två träningspass denna vecka. Brorsan avrådde mig från ett sådant där intense pulspass igår, och tur var väl det, hade nog inte blivit att resa sig ur sängen idag annars. Han uppmuntrade även till chipsätning. Bra bror den där Petter.

Hoppas att osten räcker till tisdag! Liksom smöret, dusch- tand- och asiktskrämen. Extremransonering.

Försöker febrilt..

Jag försöker febrilt att intala mig att jag är en god student som sitter och pluggar frenetiskt. Visst "pluggar" jag. Jag sitter i biblioteket och smygtittar på kinesen framför mig som pluggar i en jädra takt. Själv lyssnar jag mest på spotify, glor ut genom fönstret eller förbannar skolans trådlösa som hela tiden lägger ner. Jag har producerat två svar till och har väl nu dryga fem frågor kvar. Målet för dagen är att i alla fall göra två eller tre till så att jag har de lite svårare kvar. Samtidigt blir jag smått förbannad då jag inser att tacken för att jag gör klart det här är att jag kan/måste lägga ner mer tid på grammatiktentan. Jag får som ont i magen när jag tänker på den. Då hjälper det inte att veta att jag kanske hinner någorlunda klart med den här. Även om det hjälper i praktiken. Jag behöver lite teoretisk hjälp!

Ne me quitte pas

Det är så lätt att stirra sig blind på minnesframkallande vinterhimlar, eller lyssna sig i samma fördärv. Jag har låtit dra ned persiennerna men lämnat musiken kvar. Ibland vill man ha andras ord, andras toner och ingenting annat. Ibland finns ingenting annat än andras ord, toner, tonsatta ord. Ibland förmår man inte hantera annat.

Ett glas vin senare...

Sitter och funderar under min julstjärna. Borde egentligen plugga lite mer men det tar emot. Känns som att tidsaspekterna blev lite skeva idag. Efter en relativt massiv plugginsats på nästan 6 h så hamnade middagen lite för tidigt och jag är lite för pigg för att börja fundera på refrängen. Samtidigt som jag är för trött för att plugga. Trodde att glaset vin som jag satt i mig skulle hjälpa men det blev inte riktigt fallet. Skulle så gärna vilja ta tag i något och genomföra det. Kanske blir underlaget till redovisningen som jag har på torsdag. Ska kolla igenom vår gruppuppgift också. Den känns bara lite spretig för min hjärna. Hamnade istället på bloggvändan. Besökt gamla "stammishak" och nostalgitrippat lite över gamla perioder. Bland annat minns jag när jag proteincraveade och fick muskler. Maten jag åt då var så jävla god. Det är tråkigt för den lilla studenten att det är just proteinerna som är dyra. Istället får jag sitta och dregla över gamla bilder. Det duger rätt gott det med.

No snus after dark

Det finns några saker/personer/platser ni vet, som liksom oftast lyckas dra mig över till rätt sida avgrunden. Bör understrykas att jag är skeptisk och cynisk och sedan en tid tillbaka rätt arg mest hela tiden, men trots allt; vissa kort är sjukt säkra, vinst nästan varje gång liksom. En person som fler än en gång förmått upplyfta mig till glädjens hemvister är en viss instruktör på Friskis. När det oförväntade sker, på något sätt, när det någonstans extremt överraskande levereras från en, i vissa klassiska avseenden, riktig extrem, då blir en ilsken mjuk som sschmöör i humöret. Jag säger ba; eurodisco på en måndag. Om fler skulle prova detta liksom. Igår, och även i detta nu, fånler jag litet lagom sådär, och känner att troubles will be gone. Jag har bemästrat betydligt mer infernaliska veckor än rådande tidigare, jag vet hur dem ska tas. Ska bara käftsmälla neurotikern i mig, litet sådär  så att det känns men inte syns.

Andra insikter om livets fragila grund; låt bli (höll på att skriva ät inte ur) Pandoras ask efter 18, och defintivt inte efter träning, på en vardag.

Och så var det kväll igen...

Efter några inte alltför utmattande timmar så har jag hamnat här hemma igen. Det blev inget gruppmöte så allt som stod på schemat var tre timmars föreläsning. Jag passade på att tvätta alla handdukar här hemma och har sedan varit semi-aktiv på de faktiskt intressanta 50 % av vårt nuvarande kursutbud. Just nu har jag satt lite ägg på kokning då det slog mig att de går ut idag. Kvar har jag 6 stycken vita ägg som jag inte har utgångsdatumet på. Vet inte om jag ska försöka mig på någon slags rimlighetsbedömning, eller om jag har bara ska göra pannkakor på allt. Det vore fruktansvärt gott. Men då måste jag köpa mer mjölk och det ser drygt ut för budgeten. Speciellt då jag helst skulle vilja köpa något annat - med betydligt mer sinnesro (i alla fall in the immediate moment).

Vad kan du egentligen om Centralasien?

Farmor doktorn ringde just. Känns som bra att jag kommer återfå balansen snart. Annars; the beast av veckor har börjat. Vi inleder med stormöte hos R. Min hjärna kommer få jobba som aldrig förr. Har redan värmt upp den litet med ett sådant där mysigt DN-test om Centralasien. Han klararde sig rätt bra, hjärnkraken, nästan så jag blir stolt.

Äntligen liv

Har äntligen fått liv i den här kroppen, och knoppen. Insett att det egentliga problemet med mina baksmällor ligger i den psykiska skadan. Min hjärna är liksom inte med. Vilket gör allt i livet mycket svårare så här dagen efter julfesten. Men som nämnt ovan så har livet börjat återvända. Jag har varit en vända till Skrapan och tillbaka och införskaffat lite mat (träffade för övrigt festkommittén inne på Amore, de såg sådär halvnöjda ut över det faktum att städningen bara var halvklar - glad att jag inte engagerade mig i det där, jag skulle aldrig klara't). Egentligen behöver inte jag köpa mat, men min mor fick mina smaklökar att pulsera genom hennes stoltserande med risotto. Så nu ska den här alkisen göra curryrisotto med kyckling, gröna ärtor och broccoli.

God Jul

När man vaknar efter en fest och inser att man har missat allt solljus dagen har att bjuda på, vet jag inte om man ska se det som att festen var exceptionellt trevlig... Eller om man håller på att bli exceptionellt gammal?
Är dock glad då jag, efter en över 15 timmar lång kväll på kåren, inte trodde min slavslitna kropp skulle klara av mer än julmaten, och definitivt inte timmar av boogie i tomteluva!
Resterande veckor innan det bär av till Jämt-landet ska spenderas med ett aktivt insamlande av inte ens vuxenpoäng, utan pensionärspoäng! Studentekonomin tillåter inga ytterligare utsvävningar så det blir tidiga mornar, mycket studerande, tantgymnastik, alkoholfria drycker, friskt användande av årets första julklapp, mjölkskummaren (i köket då...) och förhoppningsvis en TP-kväll eller två. Kanske tillochmed ska ge "på spåret" en chans?
Men först; pyjamas, transfetter i alla dess former, och någon timmes horisontalläge.

Stekt Lucia

Glittret ligger och kvider på golvet. Den lägenhet som igår var i det närmaste finstädad har försatts i ett tillstånd av Mauro Scocconess. Den kropp som igår var ungefär lika städad och finpolerad som lägenheten halvligger i soffan och försöker känna efter om alla delar sitter där de ska. Ögonen sitter fel, så mycket är sant. Blir följaktligen extra intressant att läsa Engelskan i Sverige.

Mauro Scocco

Samlar VP

Samlat vuxenpoäng(VP) så här på morgonen:

Kokat egen risgrynsgröt 1 VP

Lyssnat på melodikrysset 2 VP


... och där tog det slut. Nu tar vi en öl och taggar inför kvällens mauro-scocco!

Halv ett (12.30) hos mig

Recept för en lyckad snabblunch, Anna style:


1/2 burk majs (helst Ica = billigt och med fliplock som inte kräver införskaffande av konservöppnare - metall är dyrt, lägg istället pengarna på en dosa av ditt favoritsnus)
1/2 burk av valfri baljväxt (helst kikärter säger jag, men kidneybönor eller butter beans går också bra)
salt (efter behag, men helst mycket)


Advanced: Toppa med litet olivolja (helst god).


Ännu mer advanced: Anamma den annalkande julen och strö malen kardemumma (alternativt glöggkryddor) över härligheten. Ha emellertid in mind att dessa aromatiska substanser tvivelsutan kan orsaka ännu mer oroligheter i magregionen än de halvfasta baljväxterna i sig. 


Ätes: Snabbt, helst inom loppet av fem minuter, ur tömd och urdiskad Crème fraîche-burk (detta för att alla tallrikar trängs i vasken och plastburken är det enda rena alternativet, diskning sker kvälls- eller nattetid, med fördel till tonerna av Grupo 5) (Obs! Crème fraîche uttalas inte kräääm fräääsch!!! Uttalar du det kräääm fräääsch kan vi aldrig laga mat tillsammans, och än mindre dela en måltid, ever!).


Skölj ned med pissljummet vatten (finns inte tid att vänta på kranens sömniga rinnande, de där tio sekunderna av väntan på iskall måltidsdryck behöver du för att, efter avslutad måltid, torka dig om nosen och dra på dig dina snörlösa skor för att sedan halvspringande ta dig till föreläsning eller annan snorviktig schemalagd aktivitet).


Enjoy!

När man behöver en vinst...

Ytterligare en förlust inom några få avblåsningar. Jag som just nu är i ett fragilt sinnelag och behöver glada nyheter från mitt rödgröna lag. Men nepp. Istället chattar jag med min mor på den informella forumet - hon har tydligen hittat en drömman till mig. Han handlar mat åt min mormor och morfar. Ja, varför inte. Kanske ska lämna gurkstaden och ta mig en titt på den där finska hemhjälpen. Jag brukar ju ha tur med finnar.

Oh, come, all ye faithful

Ekumenisk, numerisk. Jag tänker inte förtydliga så mycket. Finner ni mitt skriveriblock finner ni mina ångestdämpande - nåja - ordkolonner som väl sannolikt är mer talande och uttrycksfulla än detta halvpekoral.

Jag mumsade på mina för dagen valda ord, blundade för verkligheten på tavlan, med nya, gastkramande insikter om livets ofrånkomliga (och ofrivilliga) tillkortakommanden. Tänkte inte mycket på olästa kapitel, tänkte mer på livets essenser; du vet kortklippt eller välklippt, franskrost eller skånerost, ringa eller inte. Ringa den där A.

Vill inte diska min disk som sväller och göttar sig i sin egen grumliga spegelbild i vasken. Vill inte ta konflikten med killen i huset som snott min tvättid - fast jag är jävligt förbannat! Vill inte behöva tänka på huruvida jag ätit för litet lagom eller för mycket, vill inte behöva välja innehållet i ett eventuellt kvällsmål, vill inte bli så pass pigg av kaffetåren att jag inte törs dricka den efter 18, vill inte tänka på olästa kapitel, olösta grubblerier. Vill inte annat än ta jullov utan dåligt samvete. Tack.

Urban Outfitters

So much för att i studentekonomins obevekliga grepp vara en zenfylld, materialistiskt tillfredställd individ (vilket jag låtsas är min egen förtjänst men egentligen bara handlar om förnekelse och ett konsekvent undvikande av butiker.)
Gick lite "oskyldigt" in på ovannämnda hemsida för att bara kika lite smått... Och så mindes jag med ens varför jag inte gör det längre. Kan som en annan galning klicka runt i timtal utan att jag inser att tiden går. Alla dessa totalt funktionsbefriade, fyndiga vardagsattiraljer som väcker omedelbart å-herregud-måste-ha-begär och dessa fladdriga klänningar som ser jättebra ut i garderoben men är helt oanvändbara i dagliga livet och knappt ens på fest. Ge mig! Ge mig nu!
Inser dock att det är hopplöst, att grejerna aldrig är lika fina i verkligheten och att jag mycket hellre lägger 400 kr på en flygbiljett än en lila kaninklocka. Eller vad det nu kan vara.
Ska istället försöka återgå till mitt zenfyllda tillstånd och undvika hemsidan de kommande tre åren.
Misstänker dock att mitt boende, efter det, kommer se rent ut sagt störtlöjligt ut.

Detta var dagens insikt. Känn djupet!

Bortfrätta smaklökar

Köpte en påse starkt godis igår kväll. Kan inte sluta äta trots att mycket lite av min mun fortfarande är i fungerande bruk. Kanske för att det är roligare att sitta här och äta godis än att ta tag i plugget som står på agendan. Speciellt när man redan känner sig lite stolt över att ha pluggat i skolan samt läst klart en deadline. Visserligen till den lektion som jag inte känner att jag behöver läsa så mycket inför. Språkuppbyggnaden är så fruktansvärt tråkigt att det kräver varenda liten uns av självdisciplin som jag kan frammana för att börja. Så här klockan 15 är den disciplinen väldigt frånvarande. Måste nog göra en deal med mig själv: en 45 minuters plugg och sen ett avsnitt av våra vänners liv. Frågan är om det kommer att hjälpa...

Den där...

...musiken i mitt hjärta! Ska som mina fantastiska fröknar även jag lyfta på hatten till detta under efter helgens fantastiska spelning av en charmigt nervös dalapojk, på den lika charmiga södra teatern.
Att vara både tondöv och helt befriad från taktkänsla hindrar mig inte från att skaka mina lurviga i någon högljudd lokal, springa fortare till tonerna av det kommersiellaste US of A har att bjuda på eller till min omgivnings förskräckelse nynna loss på något som ska föreställa en låt, men det bästa av allt är ändå när jag får uppleva musiken såsom den alltid borde upplevas - live.
Det förunderliga är att jag efter en tid av spotify och frenetiskt ipod-missbruk glömmer bort hur underbart det kan vara. Denna lilla lady blir lika positivt överraskad varje gång hon kommer ut från en spelning där allt vad novembergråa dagar, tredubbla tights och slöa föreläsningar har spolats bort av vackra texter till vackra toner som går rakt in i hjärtat.
Mer av den varan, tack!

Evil's in my pocket and your strength is in my hand

Med hepatitgult skinn i badrummets dova och liksom halvkalla, skälvande ljuskägla stirrar jag in i ett par tysta ögon, som är mina, som sett  mycket de senaste dygnen, som fällt många tårar de senaste dygnen.

Man åkte till regionen utan berg. Man åkte till regionen där alla, eller nästan alla röstar i någon nyans av blått. Man åkte till vintern som var annorlunda än tänkt. Det var snö och kyla där lerigt brukar råda this time of year. Man åkte dit, trampade runt i snö, över fält över kullersten. Man bevistade föräldrarnas gamla kvarter, och tänkte på tidigare somrar med vunna bangolfskamper, med gamla, urblekta leenden. Man träffade sötgröten man saknat så mycket. Man klädde sig i lila och cerise och dansade en hel natt bland lika färgglatt klädda män och kvinnor. Man lämnade.

För en annan verklighet, på en plats med tusen åter tusen ljus som för första gången kändes riktigt hemtrevliga. Och man lyssnade på toner som följt med från ett hem till ett annat. Musik som trampat cirklar på alla möjliga håll. Och man grät till tonerna, för alla toner som utgjort spår för tidigare tårar och leenden. På väg. Och man förnimde alla platser, alla resor på nytt. Man kände, att spåren inte tagit slut, att fler vägar, fler cirklar finns. För tårar för leenden. Och man lyssnade på tonerna och hela livet rymdes där, i en liten röd lokal.

Och mina ögon rymmer allt det där. Just nu, ryms allt det där, i mina ögon, i min sargade lekamen. På annan plats att kalla hem.

Han den där ...

Meningen med titeln var inte "den där Adam", och inte heller "den där K." Inte heller "Jaha, den DÄR Adam!" Nej, meningen med titeln var faktiskt: "Han den där Tallest Man on Earth". Eller ja, Kristian som han heter. Den där gudagåvan till mina öron. Han rökta stämma letade sig in i varenda liten cell jag är uppbyggd av och tog mig långt ovan den röda sammetsfåtöljen jag satt i. Jag fick sväva bort, även om min hand stundom ömt och igenkännande kramades om av en lika begeistrad fantast och höll mig kvar i lokalen. Jag mindes Kristians manér och hade inte samma behov denna gång över att betrakta just hans gestalt på scen. Majoriteten av tiden lät jag mina sinnen istället undersöka den gestalt han förmedlade i hela lokalen. Den gestalt som kramade min andra hand och lät tårarna falla fritt utmed mina kinder. När han framförde min (och även en av sällskapets) höstsymfoni fångade han upp precis allt det som jag känt från sommarslutet och nu i vintermörkret. Utmed Berlins gator vandrade jag - och i tankarna går jag där än.

Wide awake

Åh! Efter världens bästa dokumentär har jag ett tillägg till min bucketlist, nämligen The Mongol Rally:

"10,000 miles of adventuring bliss through deserts, mountains and steppe tackled in a car your Granny would use for shopping. The Mongol Rally is hurling yourself at 1/3 of the Earth's surface in woefully unsuitable vehicles to see what happens."

Allt man behöver är någon som kan läsa kartor, laga burkmat med triangiakök samt fixa med trasiga bilar. För det kan inte jag. Är däremot en jäkel på att bränna roadtrip-skivor.


Det är för övrigt HELT VÄRDELÖST att powernappa i x antal timmar för att sedan vara pigg som få fram emot småtimmarna. Rekommenderas icke! Tycker det är konstigt eftersom jag anser mig ganska talangfull när det kommer till att sova när, var, hur som helst. Kan det vara Tallest Man on Earth-nerver som spökar?

Skipper med handväskan i hallen

Barbie var där, Ken var där och så Francie och PJ och satan och hans entourage. Man fick tårta och 90-talsshits, och serpentiner. Tightsen var rosa och klänningen lila. På en Anna. På andra en del annat, men framför allt rosa. 

Älskar temafester. 

Vistelsen hos Janita var underbar i sin helhet; fick följa med till skolan, trampa ut ellipser i snön, rita trapetser, lyssna på skånska kulor. Se på grova kängor. Dricka glögg, äta bolognese, halka runt i Malmö. Sådant där som man gör i Skåne.

Nu mot Stockholm och Tallest man on earth. Veolis tågsitsar är döden för min bakdel. Ciao.

Sommardikt

Kan man inte komma på egna går det lika bra med gamla som man har hittat med.

Det glamorösa studentlivet

Lång pluggsession på Pitchers (japp, det är en bar), TP kväll med klasskompisarna och romfri cola med lime stavar en alldeles utomordentlig lördag. Kombinationen stor stark med kurslitteratur kommer garanterat att upprepas, sicket framgångsrecept!
Ligger nu i sängen med en burk majs och några clementiner, helt befriad från matlagningsångest då jag redan blivit bortskämd med supergod hemlagad middag signerad fröken M, redo att avrunda härligheten med lite How I met your mother.

Såg förövrigt ett promenerande äldre par, inte i matchande kläder som kanske skulle kunna tro, men däremot med varsin matchande liten hund... I sin tur iförda matchande mössor, jackor och tass-värmare. Så sött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En morgon i stillhet

She's a mystery to me. Spenderar morgonen med tidningen, framdukad frukost och lite Roy Orbison. Allt detta efter att ha legat i sängen en halvtimme och funderat och klurat på livet. Ibland förvånas jag över hur dagar till och med kan inledas med stora och små funderingar. Har hjärnan ens vaknat?

Drömmarna gjorde mig sällskap, som vanligt, under natten. Jag fick en ny lägenhet, i något lyxigt lägenhetskomplex, med nivåskillnader i golvet och två sängar med sängben på bristningsgränsen. Ibland undrar jag vad mina drömmar försöker berätta för mig - vad de försöker bearbeta. Jag kan ofta peka på den utlösande faktorn men aldrig varför drömmarna tar dessa sjuka vändningar.

Jag ska dock försöka lämna drömstadiet. Trots en smärtande hals så funderar jag på att vara en naughty girl och efter det ska jag läsa lite. Leveransen igår av min beställning från Amazon gör att jag har en hel del att plöja. Wish me luck.

Never let me go

Avslutar fredagsmyskvällen av fredagsmyskvällar med lite längtan, längtan efter fröken fräken-bus på pitchers och efter ovannämnda film. Nörd som jag är.

Tack vare en crush på skådespelaren Andrew Garfield och Imdb (eller Internet Movie Data Base som man också kan säga) hittade jag filmens trailer och mindes med ens att jag faktiskt läste boken den baseras på för flera år sedan. Kan vara den sorgligaste, vackraste bok jag någonsin har läst; barn som klonas för att skördas på sina organ, utan rätt till eget liv växer upp tillsammans på ett barnhem, men får några års frist från operationerna om de kan bevisa att de har hittat någon att älska. Låter som science fiction men är så långt ifrån man kan komma. Med Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield, kan bli hur snyftig som helst.

Att skratta över pinsamheter

Jag har sett ytterligare ett avsnitt av den svenska dramaserien, som jag följer (en bisats för övrigt - det vet jag då jag också kan skriva "som jag inte följer" och inte "som jag följer inte"). Jag fortsätter att skämmas över vissa sekvenser och förstår inte min reaktion. Jag skäms seriöst så mycket att jag inte klarar av att titta längre. Jag är tvungen att blunda - eller gå ifrån. Det är inte på riktigt, så varför ta det så hårt? Men det är väl samma sak som att börja gråta till en film, den känslomässiga förmedlingen är ett tecken på att det är en bra dramatisering.



På tal om ett kunskapsäpple så hade vi ytterligare ett hell hole på 3 h. Fröken fräken lackade ur på slutet och kunde inte hålla käften. Kommer alltid till slutsatsen, efteråt, att jag borde stanna hemma bara för att jag förlorar mer på att vara där. Frustrationen bara väller fram och när vi ombeds definiera den syntaktiska funktionen eller satstyp för miljonte gången, då brister det. Pluspoängen i betygshäftet lyser med sin frånvaro då jag mest lyckas vara spydig. Pluggar gör jag bäst hemma men det gäller att ha läraren i fickan när vi kommer till rättningen av hemtentan. Good luck...

Que?!

Var faktiskt duktig och höll mej till grammatikpluggandet i några timmar (som kompensation för att jag inte tog mig till själva föreläsningen - någon måtta får det vara) innan jag började slösurfa. Google alltså. Scary stuff.

Men, ska inte sura bara för att det är mörkaste vinter och alldeles för mycket tid av grammatiken kvar. Ikväll blir det dans i tunna tights i gurkstadsnatten, fjortisbar och eventuellt en viss kapten. Heavy on the lime. Hurra!

Rosa tights

Hej livet,

Det är använd snus till höger till vänster, det är ny musik i öronen, det är ljuset från läslampan i min nacke. Det är en opackad väska och tusen par trosor på golvet. Det är tre timmar och litet till, sedan går tåget. Och typ alla säger det kommer bli förseningar nanting. Jag tänker; har jag Shantaram och kanske min laptop även, då klarar jag vilken försening som helst.

För så länge jag kommer till Malmö lagom till lördag äre lunch. Så länge jag får gå på Barbie-festen på lördag tänker jag inte klaga.

Over the hill

Utsikten för morgondagen är kyla och träningsvärk. Jag skyggar lite inför bara tanken. Däremot känns sängen på andra sidan rummet lockande och jag håller tummarna för en natt utan mardrömmar. Skulle vara skönt att få vila, sova ut och slippa hjärnverksamheten. Speciellt efter nattens skumma dröm. Vet inte vad Nemo (jag pratar inte om den lilla fisken) hade där att göra.

Förutom att min SATS-väska utgjorde brandfara på Friskis så är jag såhär i efterhand rätt nöjd med min onsdag. Jag har gjort åtminstone 50 % av det som jag hade tänkt och behövde. Sedan har jag också fått drick ett glas rött. Jag tror inte att man kan förvänta sig något mer av den första december i gurkstaden.

Screw you Ikea

Efter upprepade resor till ovan nämnda svenska varuhus har jag börjat ana ett mönster: Ikea är bara kul i teorin. Eller när man bor utomlands och får lakrtissug. När jag tänker på Ikeas utbud är det med hatkärlek, för inte lär man sig heller; innan varje tripp dit är jag lika exalterad, varje gång. Jag älskar att kolla upp vad jag ska handla till mitt nya boende, älskar att föreställa mig hur min lägenhet kommer bara expolodera av väl feng shuiad mysighet, och TROR att jag älskar att följa pilarna med vagn och min lista. Men icke!
För när man väl är där, det är då man kommer ihåg. Det är inte kul att trängas med enorma barnfamiljer och bli rammad i ryggen av överfulla vagnar, det är inte kul att stå med beslutsångest över vilken byrålåda man ska satsa på, det är inte kul när blodsockret ohjälpligt dalar, det är inte kul att betala för kalaset (fast jag tillhör dock den omogna gruppen som hatar att betala för livsnödvändigheter överlag, trots att jag har gjort det i flera år, så ta det med en nypa salt) och det är DEFINITIVT inte kul att montera ihop grejerna. Trevligast brukar vara den superbilliga maten och sällskapet. Varje gång jag åker därifrån brukar jag dyrt och heligt lova att inte åka dit igen... Men så någon månad är jag där igen, med katalogen i högsta hugg och ett leende - genuint leende - på läpparna.

Säga vad man vill om mitt studentrum och dess skitfula brungröna inredning - jag väljer att kalla det "kitsch" och är rätt nöjd över att något seriöst möbelhamstrande på Ikea inte behöveer inträffa förrän någon gång efter Nice.
Har ju dessutom en löjligt överdimensionerad studentsäng som tills dess fungerar som sovplats, avlastningsplats, gästsäng, matplats, databord, nyckelskål, skrivbord samt - om jag har tur - lite busigare aktiviteter. Ted Moesby hö hö hö på det.