Han den där ...

Meningen med titeln var inte "den där Adam", och inte heller "den där K." Inte heller "Jaha, den DÄR Adam!" Nej, meningen med titeln var faktiskt: "Han den där Tallest Man on Earth". Eller ja, Kristian som han heter. Den där gudagåvan till mina öron. Han rökta stämma letade sig in i varenda liten cell jag är uppbyggd av och tog mig långt ovan den röda sammetsfåtöljen jag satt i. Jag fick sväva bort, även om min hand stundom ömt och igenkännande kramades om av en lika begeistrad fantast och höll mig kvar i lokalen. Jag mindes Kristians manér och hade inte samma behov denna gång över att betrakta just hans gestalt på scen. Majoriteten av tiden lät jag mina sinnen istället undersöka den gestalt han förmedlade i hela lokalen. Den gestalt som kramade min andra hand och lät tårarna falla fritt utmed mina kinder. När han framförde min (och även en av sällskapets) höstsymfoni fångade han upp precis allt det som jag känt från sommarslutet och nu i vintermörkret. Utmed Berlins gator vandrade jag - och i tankarna går jag där än.