Efter upprepade resor till ovan nämnda svenska varuhus har jag börjat ana ett mönster: Ikea är bara kul i teorin. Eller när man bor utomlands och får lakrtissug. När jag tänker på Ikeas utbud är det med hatkärlek, för inte lär man sig heller; innan varje tripp dit är jag lika exalterad, varje gång. Jag älskar att kolla upp vad jag ska handla till mitt nya boende, älskar att föreställa mig hur min lägenhet kommer bara expolodera av väl feng shuiad mysighet, och TROR att jag älskar att följa pilarna med vagn och min lista. Men icke!
För när man väl är där, det är då man kommer ihåg. Det är inte kul att trängas med enorma barnfamiljer och bli rammad i ryggen av överfulla vagnar, det är inte kul att stå med beslutsångest över vilken byrålåda man ska satsa på, det är inte kul när blodsockret ohjälpligt dalar, det är inte kul att betala för kalaset (fast jag tillhör dock den omogna gruppen som hatar att betala för livsnödvändigheter överlag, trots att jag har gjort det i flera år, så ta det med en nypa salt) och det är DEFINITIVT inte kul att montera ihop grejerna. Trevligast brukar vara den superbilliga maten och sällskapet. Varje gång jag åker därifrån brukar jag dyrt och heligt lova att inte åka dit igen... Men så någon månad är jag där igen, med katalogen i högsta hugg och ett leende - genuint leende - på läpparna.
Säga vad man vill om mitt studentrum och dess skitfula brungröna inredning - jag väljer att kalla det "kitsch" och är rätt nöjd över att något seriöst möbelhamstrande på Ikea inte behöveer inträffa förrän någon gång efter Nice.
Har ju dessutom en löjligt överdimensionerad studentsäng som tills dess fungerar som sovplats, avlastningsplats, gästsäng, matplats, databord, nyckelskål, skrivbord samt - om jag har tur - lite busigare aktiviteter. Ted Moesby hö hö hö på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar