Lugnet täcker det Lindströmska residenset, som halvfluffig snö, när det är dagen före dopparedagen. Medan systern och föräldrarna sover, sitter en Anna och ser ut på snön i trädgården, dricker Zoegas julkaffe med en fin eftersmak av blodcitrus. Klockans tickande likadant, lika starkt, sedan tio år.
Är det att bli stor, när man finner den villkorslösa kärleken hos familjen, så viktig så vacker, att man längtar efter den i två månader, ser igenom dispyterna med mamma, ser att varje liten ordfight på något sjukt vis är ett bevis på närhet? Är det att bli stor, när man med lillasyster sitter frivilligt inklämd mellan föräldrarna i soffan, med Västerbottensnytt i rutan? Är det att bli stor, att gå till butiken med mamma och inte raljera över hennes val av ytterkläder som är täckbyxor och praktiska, tåliga kängor? Är det att bli stor, när man sina snart 23 år till trots, tillåter sig vara liten ibland?
Det är mycket tidig morgon i Norrland, man önskar man finge sova. När dagen börjar på riktigt, om några timmar, försvinner nog lugnet. Baka kakor fyra sorter, dricka kaffe med hela stan på stan, köpa julklappar, eventuellt sitta barnvakt, grötmiddag hos grannarna, lilla julafton med bästiz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar