My heart's been killing me

Christopher Robinson sjöng in i mitt hjärta. Jag lät honom omfamna min själ och jag fick drömma mig tillbaka till dagar för länge länge sedan. Konstigt att musik kan få en att börja gråta, bara sådär, bara för att det är så vackert. Och att man kan glömma allt som kallas tid och rum. Det värsta var att det var ännu värre att komma ut ur bubblan som musiken skapade. Att komma tillbaka till verkligheten där allt inte är som man önskar. Att komma tillbaka till verkligheten där man måste ta beslut och stå för dem. Att komma tillbaka till en verklighet där du är tvungen att skapa något och hoppas på att det håller. Att komma tillbaka till bubblan som jag egentligen lever i. Just nu spricker den vid minsta nål. Därför flyr jag allt för att slippa den smällen, just nu.