Somliga sitter på flygplan, somliga ska ta bussen för att hälsa på mig. I väntans tider sitter jag och skriver på en text jag inte känner någonting för längre. En bra dag hade varit utan skolsaker, med pengar. En hel dag, utan bekymmer. Jag tog mig friheten att ta en promenad, bevista mina gamla kvarter, och även anorexispökskliniken. En del minnen kom tillbaka, andra orkar jag inte tänka på. Tog mig tid att tvätta håret med honungsschampo, se igenom gamla och nya bilder. Skratta litet. Men nu sitter jag vid texten som aldrig tar slut.
Fast jag ska inte klaga så mycket. Snart kommer brorsan hem igen, och i övermorgon kommer Tove och nästa vecka drar jag med högsta sannolikhet till Oslo.
När jag lämnat in den här rapporten jag skriver på, ska jag ta mod till mig och läsa igenom rapporten för mitt projektarbete från gymnasiet. Jag minns hur jag satt där kallsvettig och liksom verkligen uppe i varv, lyssnade på en enda galen låt på repeat tre dagar i streck, drack kaffe och cola tills magen inte ville vara med längre. Det var fyra år sedan, i ganska nära anslutning till studenten. Sista dagen för skrivandet var samma dag jag fyllde 19. Tror jag kände mig vuxen då, men vet bättre nu.
Snart ska jag laga pasta till en för dagen liten samling familj. Kanske så liten som två personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar