Opantig tant

Man går hela vintern och drömmer, längtar, hoppas. Man vill ha sommar, arbetslösa dagar fyllda av nöjen istället för måsten. Man vill ha äventyr på äventyr i kalendern, massor av sol och gärna en festivity eller två.
Men trots den långa väntan på våren och sommaren är jag ändå inte beredd, när de äntligen kommer. Lite kisande och halvsömnig går jag istället runt i min vinterjacka, och man undrar ju vad det var som hände där, det gör man faktiskt.

Huvudet har varit redo ända sedan nyhetens behag vid de första snöfallen försvann, men kroppen har inte på långa vägar hunnit ikapp. Nu när allt det där som jag har drömt, längtat och hoppats på börjar inträffa, så svarar kroppen med att skrika efter en vilostund i sängen, på soffan, i busstolen eller tillochmed på den där träbänken i ett mörkt kårenhörn. Man undrar ju vad som hände med vårskutt, försvinnande litet sömnbehov och färg i ansiktet, det gör man faktiskt.

Men jag ska inte klaga, kroppen får kräva hur mycket sömn den vill men huvudet är bara tacksamt över soliga dagar i parken, sista skolarbeten, planering av volontär-resa och överdosering av glass. För att resten av mig ska pigga till tror jag bara det är en fråga om tid, powernaps, en springrunda eller två... och kanske ännu lite mer glass?
Dessutom gillar man powernaps, det gör man faktiskt.