Någonstans gav kroppen upp. Det fanns en tid då jag stod stadigt på benen varje dag efter jag hade varit ute, typ oavsett hur mycket jag druckit dansat och så. Fanns en tid då jag orkade utöva storverk sådana dagen-efter-dagar, som att gå 1,5 mil stavgång, gå på stan (!), kanske gå ut igen. Utan problem. Men det var då det, kanske var jag inte mer än 18-19. Rådande läge är inte alls så hurtigt och sprakande friskt. Sedan dagens begynnelse har jag legat i sängen eller soffan, växelvis sovit sett serier, pratat i telefon, skypat. Och så ett avbrott för att gå de ca ´300 metrarna till den lokala pizzerian - där en av pizzapojkarna var skrämmande trevlig och jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv och mumlade konstiga svar på hans konstiga men gulliga frågor - och hem igen. Vill helst slippa folk runt mig, kanske allra helst gå och lägga mig men det känns ju såklart inte alls ok än. Jag säger absolut tidigast 21 för nattande.
Jag är trött, trött och svag och självömkande och mätt så det gör ont, men kul var det igår. Efter tre veckor av nästan kritvitt leverne var jag tillbaka i gamet. Närd av kött, sötpotatis och bea sprang jag och Mama runt på Kåren, tillsammans med andra klassisar och nå ekonomer. Fett nice. Jag representerade Bolivia kvällen till ära. Jag snusade en snus och bröt därigenom min lilla tvåveckors triumf. Rökte massa. Mindre ok. Men inte hemskt. Mina lungor har varit med om värre.
Imorgon är det söndag, och jag tänker mig en promenad. Och så tänker jag mig skolskrivande. Så är det bara tre dagar kvar på veckan tills det är helg igen, och jag tar tåget till Oslo. Yippi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar