Vad framkallar sådant där egentligen? Du vet, sådant där som gör att trots att du är trött i kroppen, torr i ögonen, så bara måste du ta fram Smärtans bok, som är en dagbok modell äldre, som legat i princip orörd sedan september, men just 05.30 på morgonen, så känner du att det är dags igen. Inte för att läsa i Smärtans spår, men för att skriva. Och kanske inte bara om smärta den här gången, kanske om sådant som får ögonen att se på annat än snö och slask och smuts, om sådant som indikerar att den här våren är något att ta fasta på, någonting att tycka om om vårda som ett litet skrattande barn. Så istället för att sova, kravlar du ut på golvet, letar rätt på Smärtans bok, hoppas på en bläckpenna någonstans i den numer något ordnade oredan. Och när du funnit det du sökte, så rinner allting ur dig. Alla oskrivna ord som hållts tillbaka av ängslan, ångest, snö och slask och smuts. Alla orden bara kommer, i tystnad minns du vad du ville säga till dig själv, skriva till dig själv men inte vågade tordes. Förrän nu. Kanske behövdes orden från en annan ängsligs ängslan, kanske behövdes begravda meningar grävas upp och se nytt ljus. Åtta år sedan sist liksom, men lika berörande nu. Kanske behövde jag någon annans ord, någon annans nedtecknade vackertankar för att ta språnget och handskas med mina egna.
Boken orörd, sedan höstens början och intåg. När saker hände, stora saker. Hade jag kanske inte ord för dem? Eller var de för många och svåra och hårda? Var jag kanske inte redo, förrän 05.00 i natten som blev till dag, den första dagen i andra månaden.
När jag satt där, med alla orden, tankarna och minnena, det var ett som kastade sig fram, som inte lät mig slippa undan. Ett minne bland många, men som på sin tvåårsdag kände att det var dags. Att synas att kännas att kläs i ord. Igen. Och det var två år sedan och platsen var så långt bort och så annorlunda så fattig men så rik ändå. Och det var en smärtsamt vacker dag, med hand att hålla, med spanska i öronen men engelska också. Det var wayfarers framför mig, det var vackert. Och det var den sista dagen i en serie av tre. På just den platsen i just den kontexten. Och känslostormar och hejdå och jag ska inte säga mer om platsen och det som fanns där, men stark var hela situationen, knäsvag var jag.
Nu är det första i februari. I min nya stad. Det är inte Oslo, det är inte det. Är en stad en plats att kalla hem för en stund, för hemma känns det med människor som får en att känna sig vid liv, som får en att le, även när man inte riktigt orkar eller vill eller trodde det var möjligt. Är en stad en plats att kalla hem, när man i ensamhet kommer på sig själv med att le åt solen, åt människor man inte känner. När man inte kan sluta le. Vill aldrig sluta le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar