Känslokall och bitter eller bara trött. Är jag den som inte bryr sig förrän det är för sent för att längre kunna ge saker och ting en ärlig chans? Är jag urvuxen, urtvättad, uttjänt och urblekt? I stunder av förvirring kring vad jag blivit, och hur jag blev, så köper jag spetsblus och lånar filmer jag varken vill eller har tid att se.
Varför bry sig om allt? Måste man det? Men just idag pepprar mitt samvete på med små men vassa pikar och hintar. När slutade jag bry mig, om kanske inte allt, men mycket. Och är det verkligen bra att strunta i saker leenden nummer nätter.
Är ju så enkelt när tiderna är lugna, inget händer och man bara längtar efter att få vara den där obrydda utan att för den skull vara henne. Vad är värst vad är bäst? Att sakna det obrydda statet eller vara i det? Stå stilla eller gå framåt med vassa steg? Skita i allt, inte bry sig alls. Förutom när man inte har någotnting att skita i. För då bryr man sig mer än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar