Ibland älskar jag mitt dekadenta studentliv. Inte behöver man göra mycket för att underhålla sig. Som jag nämnt vid två tillfällen idag så är problemet med Västerås att det är rastlöst när jag är rastlös. När det finns som mest att göra har jag som mest att göra, känner stressen krypa på mig och jag vill bara gå hem och sova. När jag inte har något att göra hursom så finns inget att göra i den här staden likaså. Den andas med mig, den finns med mig och den fungerar som mig. På helt fel sätt. Jag skulle vilja att den tog mig i handen och drog mig med, de där dagarna som jag inte finner motivationen till något alls. De dagar då jag behöver den som mest finns den där: grå, kall och tom. Varför? Varför kan den inte fungera i motsats till mig själv? Locka mig ut när jag som mest behöver det?
Har spenderat dagen med massor av måsten som så här i efterhand faktiskt känns helt okej. Inget lugn i magen, inget pirr men en allmän likgiltighet. Jag lyssnar på fagra fröken Maggio och känner att jag nog kommer nå det jag vill. Men vem vet? Inte jag och inte du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar