Mitt i vårsolens starkaste försök till vår, somnade min älskade farfar in. Efter nära 98 år på jorden, och varje dag med godhetens ansikte riktat mot världen, fick Arne somna in.
Älskade farfar,
Jag minns alla lustiga uttalanden du gjort de senaste åren, när dina år märktes i språket. På något vis fick du oss alla att le. Aldrig åt dig, men med dig. Även i de mest seriösa situationer, så fick du alla oss, ung som gammal, att dra på munnen.
Du hann med så mycket, farfar, mer än de flesta. Två världskrig, glödlampan, första bilen i din stad, över 60 år som gift med min farmor. Du närde dina kreativa intressen, med att skriva vackra eller roliga eller vackra och roliga dikter, du tillverkade vackra silversmycken, tog massor av fotografier som du ordnade i fina album, som jag alltid ser igenom när jag är hemma.
Jag minns det fina pappa berättade, om att du i din ungdom stod i valet och kvalet om att antingen gå till sjöss, bli sjökapten, eller bli präst. Att du hade det äventyrliga i dig, och blicken riktad utåt, mot världen, är någonting jag beundrar och inspireras av. Du kunde flera språk, bland annat latin och det tycker jag, kanske framförallt som den språknörd jag är, är mycket imponerande.
Farfar,
Igår, dagen då du lämnade oss alla, var jag trött efter en hel natts skrivande. Men det var den vackraste vårdagen hittills, och det gjorde mig glad och förhoppningsfull. När jag fick veta att du somnat in, så tänkte jag på dig och blev ledsen, men trots allt var jag glad över att du lugnt fick somna in just den dagen, som var vårens dittills vackraste dag, som gav hopp om lycka och godhet, samma godhet jag alltid förknippat dig med. Farfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar