Våren är inte som 2007. Utan rodnande kinder, utan osäkra snedsteg och knutna nävar i fickorna är det nu. Våren är uppsatt hår i största tofsen, Lykke Li, tågresor och virtuella hjärtan. Det är vargögon i hjärnan när man vaknar, och krökta läppar, finns inte plats för mer än vackra hjärnspöken. Det är hunger som förträngs när det ska somnas, och udda örngott och ljuden från regnslemmiga gator i öronen.
På konstigt vis; känns som om saker är enklare än de varit andra vårar, som 2007. Som förut. Och det som gör en glad kan vara något så enkelt som en annan människas rester av sorg och saknad, en annan människas ärrade blick. Sådant där gillar jag, sådant där ser jag i mängden, och väljer att ta till mitt hjärta. Ibland, men inte ofta, fast nyss. Fast kanske nu.
Kanske litet rädd, just som förr. Som för att bryta symmetrin, litet nikotin. Skada för att märka nyanserna typ.
Vill kunna skratta prata på mitt sätt. Och när jag säger åt vissa att vissa saker menar jag, på riktigt, om andra. Vissa lägger jag på minnet och vaknar med där hjärtat slår som starkast, där jag ofta är som svagast, och jag tycker de borde veta jag säger som det är, för mig. Har jag distraherade eftermiddagar, frånvarande blickar och antydande ord om vackra människor så vill jag gärna bli tagen på allvar. Inte ses som den bittra produkten av vinter, något jag blev men inte längre är.
För nu är det vår, och det är en vår som inte är som 2007. Och jag är inte samma spröda med blicken fäst i marken med nävarna knutna i fickorna. Det är våren med huvudet högt litet mer än vanligt och tankar på människor som förstår ens hjärnspöken men förmår se bortom deras hårdföra existens. Människor som är få men som tydligen finns, och kan jag inte bara få glädja mig åt det? Ge mig den här våren, snälla, ge mig den, och ta den inte ifrån mig när jag som bäst behöver den, när någon jag sett ser mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar