Umeå

Hemma igen. Solen skiner och jag har varit ute och gått i solen med Jan the man. Känslan av att vara hemma igen är märklig, som i gränslandet mellan eufori och total ångest. Som om man inte vet om man är värsta lycklig eller vid avgrundsgränsen.

En begravning förlöpte, kusiner kom och åkte. Jag delade rum med mamma. Solen kom och gick. Det dracks vin bland goda vänner, dansades på gammalt dansgolv med en bästis. Ständigt med den märkliga känslan i magtrakten.

Dessutom är vistelsen här belagd med vissa riktiga ångestmoment. Som har med skola att göra. Mitt i en solig eftermiddag, sittandes inomhus, med litet för varma kläder men med frusna fötter.

Jag hoppas det går bra. Jag hoppas att känslan som är märklig grundar sig på lycka och inte mest en ångest.

Älskade sol

Helgen so far har bestått av storstäd, middag ute, rockbar och picknick i parken, men trots detta känner jag inget behov av att ladda inför lördagskvällen med en powernapp, som nu har varit normen ett tag. Tycker inte ens det känns jobbigt med solbränt ansikte. Tror nog jag är ett vårskutt från att vara pantertant, back on track!

Jaha,

det var den kortvariga lyckan. Kan man inte bara få känna lite glädje ibland? Nu kändes allt bara tungt igen. Ack, så tungt.

Opantig tant

Man går hela vintern och drömmer, längtar, hoppas. Man vill ha sommar, arbetslösa dagar fyllda av nöjen istället för måsten. Man vill ha äventyr på äventyr i kalendern, massor av sol och gärna en festivity eller två.
Men trots den långa väntan på våren och sommaren är jag ändå inte beredd, när de äntligen kommer. Lite kisande och halvsömnig går jag istället runt i min vinterjacka, och man undrar ju vad det var som hände där, det gör man faktiskt.

Huvudet har varit redo ända sedan nyhetens behag vid de första snöfallen försvann, men kroppen har inte på långa vägar hunnit ikapp. Nu när allt det där som jag har drömt, längtat och hoppats på börjar inträffa, så svarar kroppen med att skrika efter en vilostund i sängen, på soffan, i busstolen eller tillochmed på den där träbänken i ett mörkt kårenhörn. Man undrar ju vad som hände med vårskutt, försvinnande litet sömnbehov och färg i ansiktet, det gör man faktiskt.

Men jag ska inte klaga, kroppen får kräva hur mycket sömn den vill men huvudet är bara tacksamt över soliga dagar i parken, sista skolarbeten, planering av volontär-resa och överdosering av glass. För att resten av mig ska pigga till tror jag bara det är en fråga om tid, powernaps, en springrunda eller två... och kanske ännu lite mer glass?
Dessutom gillar man powernaps, det gör man faktiskt.

Funderar denna sena timme på...

Funderar så här sent att göra i ordning en kanna kaffe. Jag är sjuk i huvudet men jag älskar mina produktiva dagar då jag bara känner mig i gång och tycker att det går bra bra bra. Jag älskar att leda och jag älskar mitt lilla projekt - även om det finns dagar då jag undrar vad i helvete det är jag pysslar med. Jag har insett hur jag verkligen inte gör det här för något CVs skull. Jag tycker att det här är kul. Jag tycker att det här är inspirerande. Jag tycker att det här är sjukt intressant.

Satt några timmar med killarna på dagisplatsen i 016. Policies och styrdokument som skulle korras och ändras, varför inte göra det i konferensrummet? Med kaffe och lagom stress, jag satt med magkänslan bredvid och kände mig mest avundsjuk. Vill, vill, vill. Men inte nu. Inte 2011. Någon gång framöver. Varför inte hösten 2012. Får väl se om jag kan få till ett sent val. Förmodligen inte men man kan ju hoppas.

First we take Västerås, then we take Eskilstuna

Längtar hem, längtar hem längtar hem. Och igår pratade jag med familjen typ hela kvällen och imorgon åker jag hem men först ska jag och en sassig M. Önell till Eskilstuna och härja. Solen skiner EJ. Vi får se hur det blir med dagen.

Det här med att inte räcka till...

Jag vet att jag har problem. Problem som jag stundom inbillar mig att jag har, problem som jag inser faktiskt är en del av verkligheten. Jag vill vara överallt, samtidigt. Jag vill finnas till för alla runt mig. Jag vill vara omtyckt. Jag vill att andra ska må bra. Min mage knyter sig när jag känner att jag försummar folk. När jag inte finns där för de som ger mig saker. De som tänker på mig. De som uttrycker glädje av min närvaro. De som uppskattar mina gärningar och som tackar för min tid. De som vill vara med mig. Jag vet att det är en konsekvens av den tjejen i mig som inte var omtyckt. Den tjejen som aldrig blev vald och aldrig fick välja. Jag är så rädd för att glömmas bort. Kanske därav mina tvivel på utlandsresa. Att jag kommer hem till ingenting. "De vänner som finns kvar är de som faktiskt betyder något" Ja, men tänk om det inte är några då? All den där ångesten som hopar i mig. All den där ångesten när jag inte kan vara med, överallt, hela tiden, jämnt.

Jag har dock kommit på en sak. Någonstans måste jag få må bra själv. Någonstans måste jag ge människor tilliten att de kommer finnas där i alla fall. Att jag kanske duger i alla fall. Trots att jag inte är där hela tiden, jämnt. Att det inte gör något om jag missar något. Att jag inte glöms bort i alla fall. Jag har vidrigt svårt att prioritera. I alla fall just nu. Jag känner mig skyldig varenda gång jag är där jag för det mesta är just nu. Och känner att det är rättfärdigat att jag känner så. Man ska aldrig prioritera så. Sen spelar det ingen roll att jag försöker ge allt när jag är här. Att jag ger det mesta när jag är hemma. Det finns alltid någon som ger mig skulden. Som får mig att känna mig kass. Problemet är dock att det inte är ett dugg kul att träffa en sådan människa då. Om jag är i huvudstaden över några enstaka dagar får jag genast skit för att jag inte hört av mig.

Jag måste få göra vissa val. Och hoppas att jag har några sådana där vänner som finns kvar, som faktiskt betyder något. För jag hoppas väl att mina inre demoner är dumma, elaka saker som bara är spöken av det som en gång var sanning.