Från byggbabes till bitter besvikelse

I studentkorridoren som jag för nuvarande kallar hemma är det faktiskt rätt behagligt om man bortser från det delade köket, som istället påminner om någonting taget ur en skräckfilm. Att det inte spelas stämningsmusik och folk ropar ”don't go in there!” så fort dörrarna öppnas är för mig ett under.
Men personligen är jag inte direkt känd för mina matlagningskills och kommer aldrig att vinna någons hjärta via magen, om vi säger så. Min filosofi har alltid varit att med mackor, nudlar, en mixer och vänner som vet hur en stekpanna fungerar kommer man långt!
På grund av denna totala brist på intresse när det gäller kulinariska aktiviteter brukar jag sällan bry mig om i vilket skick ett kök befinner sig i, så länge det finns en fungerande mikrovågsugn och någonstans att förvara Ben&Jerrys-underverken.
Men när jag och mina grannar nyligen upplystes om att vårat kök ska rivas ut och ersättas med skinande nya köksgrejer, hoppade vi trots detta alla lika högt av glädje. Matlagarna för att de kommer slippa kriga mot flugor, laga mat i en bastu, sparka på kylskåpet eller öppna skåpluckor som om de skulle kunna explodera. Jag för att ett nytt kök innebär ankomst av byggkillar!
Medan de andra ville att ombygget skulle gå snabbt var jag snarare inne på att sagda byggkillar borde tillåtas att vandra runt i korridoren så länge de vill: jag såg för min inre blick hur de i allmänhet såg ut som någonting taget ur en (speciell typ av) kalender, gick runt utan skjortor, bar på tunga grejer och kastade sängkammarblickar till höger och vänster.
Vad de i sin tur hade målat upp för fantasi om oss studenter ska jag inte säga, men kan däremot garantera att verkligheten slog till med full kraft för båda parter när jag på jakt efter något ätbart vågade mig i den numera tätbefolkade korridoren.
Iförd ett par mjukisbyxor som har sett bättre dagar, skrynklig t-tröja och en morgonfrisyr som även skulle kunna fungera som fågelbo möttes jag istället för något taget ur playgirl av en anstormning av sura miner, FLERA lager tröjor och imponerande ölmagar.
Nu längtar jag som mina grannar mest efter att köket ska bli klart och lugnet åter lägra sig i skrapan, så att jag kan få koka nudlar i mina mjukisbyxor ifred.

Och tröjorna borde kanske räknas som något positivt, vid närmare eftertanke!
.