Det ringer illavarslande på dörren 04.15 am, jag öppnar och utanför står en rökande - vilket delvis känns som en desperat handling, men tillika ett skumt förhållningssätt till allmänna husregler, eller kanske bara hederskodex som min ´besökare´ sannolikt menar att jag på andra sätt brutit - och till synes furious man som jag bara antar är den samme som författade den lågmält skrikande lappen om nattväsen jag mottog för ett par veckor sedan. Han ger mig en hastig sekund till eftertanke, varpå han börjar sitt utförliga föredrag om hur jobbigt det är när jag, som han påstår, "drar möbler över, och släpper tunga saker i, golvet". Han verkar uppenbart besvärad och desperat och undrar över vad "ni verkligen håller på med". Och därefter; "Du kanske borde skaffa dig en matta?" (för att försöka dämpa de dunsande ljuden då?). Samtidigt avläser jag en smula resignation kombinerad med skuldkänslor i hans blick; vadan detta? Plötsligt kommer den; en ursäkt från honom. Jag begriper ingenting. För hela situationen inleddes ju ganska burdust och plötsligt är det hela förändrat. Han ber (fler än en gång) om ursäkt för att han kommit och klagat. Vi säger adjö, och han svassar vidare mot hissen och försvinner. Litet paff stänger jag dörren och smyger, så tyst jag kan, tillbaka in i mitt enda rum. Funderar på om jag överhuvudtaget ska våga gå fram till skrivbordet och stänga av kaffebryggaren eller för den delen ställa in färskvarorna i kylen. Jag tar chansen.
Det går en kvart, så hör jag steg i korridoren och det ringer åter på dörren. Jag går undrande och kanske litet nervöst och öppnar. Mr Early Morning förstås. Vad väntar nu? Ett vänligt (?) uttryck uppenbarar sig i ansiktet hos min nyförvärvade morgonchattare. Ännu några ursäkter, och han börjar beskriva sitt jobb som tydligen sker om nätterna och till viss del i Norge. Han undrar vad jag studerar och annat, jag svarar så vänligt och diplomatiskt jag bara kan, och så är det som att allting är förlåtet. Han säger att han "Tänkte att nu äre nåra som vill jävlas me mä, men nu ser jag ju att det är du" och så, med ett ganska brett leende "om du behöver något, kaffe eller så, så äre bara att komma ner. Johnny heter jag". Vi pratas litet mer och han urskuldar sig litet mer, och sedan säger vi tack och hej på riktigt. Jag stänger dörren på nytt och släcker lyset i hallen, går tillbaka till sängen och min vän Shantaram och funderar på om detta var en positiv händelse eller om det är dags att se sig om efter en ny lägga, kanske där MacMama bor. Väntar nog några timmar med att besöka bostadssighten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar