Ensamheten, den självvalda. Så avskalad, så skön, så konstig.
Har städat, diskat, ätit. Jag vet att inga överraskningar väntar ikväll. För sådan är Gurkis, på gott och ont. Som en på sätt och vis skenbar trygghet. Mina vänner gör att staden är ett hem. Men staden är ingen storstad, staden har sina brister. Staden saknar saker jag saknar. Från andra platser.
Och nu ligger jag mer eller mindre naken, ensam, trött och denna novemberdag kommer inte bjuda på fler leenden från vare sig nya eller kända människor. Sådant ryms inte i Västerås, sådant ryms inte i detta livsskede som stavas student i medelstor svensk stad för närvarande tom på de enda två leendena jag önskar. Så man lyfter inte blicken mot den tysta himlen och funderar på vad som komma skall, för man vet vad som väntar. Man vet vad morgondagen bjuder. Man vet vad man får, kommer få. Vad man inte kommer få. Man vet att det kommer dröja innan man kommer kasta blickar mot himlen, och våga hoppas på något mer än ett tillfredsställande träningspass, en vällyckad matlagning med nordiskt bleka grönsaker.
Jag vet att det finns mer, och jag vet att jag kommer få mer. Det är emellertid svårt att inte längta efter det som finns bortom Skrapan, tågrälsen och CSN. Det där andra, som ligger så långt fram i tiden att nedräkningen ännu inte är värd att påbörjas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar