Su su su Sugar town

Tidig(ish) morgon, varmt sommarregn som faller tungt och rakt och rätt igenom kläderna, sjörundan med ipoden på högsta volym, följt av en het dusch och hetare kopp med kaffe. Trots leriga ben, dyngsura kläder och hår som inte återhämtar sig på flera dagar kan det vara bland det bästa som finns, och får mig känna som om jag klarar hur många nattpass som helst. Nästan.

Med det sagt ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot att byta mina regniga springrundor mot soliga och kanske sandiga sådana. Och om jag mot förmodan skulle tvivlat på att det är dags att återvända till civilisationen, tar min spegelbild och settar mej straight: med armébyxor, nokia-stövlar, t-shirt från walmart och en kamouflerad jaktjacka i regnbågens alla färgen har Kall-modet onekligen kickat in. Nu går det bara utför!

Gruvar mig

Imorgon börjar sluttampen på mitt vansinnes-arbetande, och som jag längtar till att det är över. Jag har tagit på mig inte mindre än tre pass på två dygn. Det blir ett tio timmar nattpass, följt av 8 timmar ledigt att sova på innan jag, masochist som jag är, går tillbaka för ett härligt 16 timmarspass. Det är knappt det hjälper att fokusera på lönedagen i September, vinerna i Frankrike eller att det var värt att spendera en månad i USA utan lön. Men när jag tänker att det är de absolut sista timmarna, då hjälper det i alla fall lite. Som alltid har det varit riktigt skönt att fly verkligheten ett tag i Kall, och känna hur de flesta av mina problem lösts allteftersom timmarna loggats in, men som alltid känner jag också hur gränsen går vid 2 veckor-sträcket. Jag saknar mina vänner, jag saknar att ro om mig själv i min lägenhet, jag saknar att ha "civilisation" runt hörnet och jag saknar att ha mer än en daglig springrunda som aktivitet.

Efter den här sista veckan får jag bege mig till Västerås, och det är bara flyttstäd, lite shopping och packning kvar innan jag kliver på flyget till efterlängtade Nice. Jag kan inte annat än bli på bättre humör, ju kallare och regnigare dagar jag vaknar upp till; snart är de ett minne blott! Lite shopping och packning kan ju dessutom vara lika mycket nöje som nytta.

Med feber och gråa moln utanför mitt fönster

Sitter på ett stökigt kontor och försöker avsluta det sista i den här röran. Har som vanligt ingen motivation och sitter och drömmer mig bort. Sitter och försöker behandla den lilla kulan av separationsångest som växer i mitt hjärta. Känner fortfarande hans hud under min hand från när jag vaknade i morse och sakta klappade hans kind. Han sov så sött och jag kunde inte låta bli. Jag kysste hans ögonlock och viskade hejdå i hans öra. Jag ville bara stanna, stanna, stanna. Och nu skulle jag bara till Stockholm. Snart ska jag så jävla mycket längre bort att jag går sönder. ONT.

Utöver sådana där verkliga bekymmer så har jag också feber. Men att ta sig hem känns lika jobbigt som att vara kvar. Har lite beslutsångest. Att åka hem kräver att jag också ska ta tag i planering och dylikt. Jag tror att en packlista vore på sin plats. Många långa rader av saker som ska med. Men framför allt är det alla tillbehör som jag behöver skriva upp. Har dock kommit på en positiv sak ang. höstens pluggerier: jag behöver bara ett block. Mina andra kurser gör jag ju bara hemma. Ska investera i ett fint block!

Kanske borde bli amish i alla fall.

ALL TYP AV TEKNIK: Må du brinna i helvetet!

Efter att ha spenderat alldeles för många timmar på att formatera, programmera, felsöka och installera funderar jag på fullaste allvar att bara ge upp allt vad teknik heter, flytta till Lancaster, hitta en trevlig amish-kille med stort skägg och slå mig till ro liksom. Vill inte se åt en bit trasig teknik igen så länge jag lever.

Vet inte vad det är med mina föräldrar som liksom lyckas med att få all teknik de vidrör bara falla sönder - eller hur de lyckas få härligheten att bryta ihop just som jag finns i närheten. Det vore ju en sak om jag faktiskt hade viss teknisk förmåga - men inte ens med hjälp från you-tube får jag till det alla gånger.

Har formaterat om en toshiba-laptop, gjort en miljon felsökningar och omprogrammeringar av nätverkskortet som då beslutade sig för att ge upp, installerat en nyinköpt (och dessutom trasig) skrivare, programmerat in två nya mobiler, installerat om internet, gjort en kanalsökning och ändrat inställningarna på alla TV-apparater i huset, och dessutom bytt batteri och tangentbord på min egen dator eftersom jag var för ekonomisk för att köpa macbooken som ropade på mig. Kan meddela att jag, innan jag hittade den minimala spaken som låste fast tangentbordskabeln i moderkortet, testade att skruva det på plats med massor av tejp och lite annat som skulle hålla den på plats... och dessutom lyckades ge mig själv en ganska ordentlig stöt. Ekonomisk eller dum undrar man ju då?

Från och med nu är det jag som bara gör en sak efter avslutad arbetsdag och det är SOVER.

Skickar dessutom en lite tacktanke till spriten jag fick på min födelsedag. Utan den hade nog majoriteten av husets elektronik slängts mot väggarna, alternativt hoppats på, vid det här laget.

Skål, och godnatt!

Och så lite kaffe på det

Jobba, jobba, jobba. Jobba dubbelpass. Jobba natt. Jobba lite till.

Det är tur att jag har en solig fransk stad att fokusera på och att det endast tre veckor det rör sig om. Jag hatar när jag hamnar i perioder som dessa då man finns till för andra så till den milda grad att man knappt längre får finnas till för sig själv. För att inte tala om ordna upp saker inför flytt, man saknar att prata med folk eller bara ta det lugnt. Idag kom jag tillochmed på mig själv med att jonsa efter en fröken eller CISV-kram. Höll det dock för mig själv, hur mycket jag än jobbar vill jag ju inte riskera att någon gamling drabbas av chock och efterföljande hjärtattack. Men som sagt, det är bara tre veckor det rör sig om så jag tänker på vecka i Västerås, rött vin, frukost på balkong och 400 meter till havet.

Inatt blir det 6 timmars sömn istället för 7 eftersom jag kände att en springrunda var well over due, och en liten internetdos måste jag ändå få varje dag. Man är ju inte amish, heller.

Tur att det finns rikliga mängder kaffe på jobbet. Utan tanternas och gubbarnas förkärlek för fika skulle jag ha det riktigt svårt!

Mellan städer

Städar bort Västerås. För den här gången. I ångestens dyningar. En vecka av samvetskval, av personlighetsförvirring, av vägskälet mellan gott och ont, rätt och fel, bra eller dåligt.

Kanske är det just när det än en gång är dags att fysiskt bryta upp, som man tvingas till ett allvarligt och högljutt samtal med sig själv. Alla ångestridna små tankar, tar ton. Harklar sig och gör sig hörda. Hur ska de annars komma ut på riktigt liksom? När jag är själv, ensam i lägenheten som aldrig var ett riktigt hem, endast en förvaringsbox med tättslutande lock, vill tankarna skakas om litet, röra sig och höras. Eller vill och vill, de bara kommer, händer, tar sig friheter. Inuti boxen. Jag säger högt, det som tänks, ibland i ej självvalt krypterad form; de bara kommer, alla de smutsiga betraktelserna av mig själv, som en sommar tagit form i min av arbete komprimerade lilla hjärnbank. Tid för reflektion, hjärnans bästa tid är nu. Tydligen. För rensning, för förberedelse för nya intryck. Som ett av arbete orsakat delirium. Ni skulle höra när mina tankar tar ton, ni skulle höra när dem improviserar hej vilt.

Jag tänker, att kanske är det bra ändå. Trots det mycket skrämmande i att tankarna härjar fritt och tar sig verbala friheter. Kanske är det enda sättet att gå vidare.

Det är inte heller så att jag känner en begynnande ångest över att lämna detta för något annat. Det är bara allt som förflutit, som liksom måste bort först. Måste ut för att Barcelona ska få komma in. Igår ville båda var med, Västerås och Barcelona. Och det blev för mycket. Det blev för mycket att nästan befinna sig där, kommunicera med den där andra platsen som snart är min, samtidigt som Västerås tryckte på, hängde sig kvar, slet tag i mig, höll mig fast med dåligt samvete.

Ibland är man ofrivilligt ond och känslokall. Det bara händer, i andras förlorade grepp om verklighetens skyldigheter och rättigheter. Ibland får man sona för andras brott, för andras moraliska snedsteg och fall. Men ibland blir det för mycket på en gång.

Städar bort Västerås, städar bort ett år av upplevelser, letar mig ut ur de trånga minneslabyrinterna i hjärtat av livet. Om en vecka är jag nästan klar, förhoppningsvis ute. För att finna nya vägar, trassla mig in på nytt, i andra labyrinter på andra platser.

Det är dags att bryta upp. Upp till kamp med alla mina ömhetsbetygelser och all min kärlek, med blicken vänd framåt utåt mot världen. Som snart är min igen. Världen som snart är Barcelona.

Konsten att vara fattig student

Tre veckor som kommer spenderas i fjällen, för att säkerställa en behaglig studenthöst i Nice. För att se till att jag har laddade (hjärn)batterier och lite pengar att spendera, så att allt inte går till (tokdyra) hyran till (tokfina) lägenheten.

Några dagar in och jag mår förhållandevis bra. Har kommit in i en skön lunk på mina nattpass och gled snabbt in min roll på hemtjänsten i Kall, även om jag saknar mina fröknar och tänker lite, lite på hur en augustimånad i Västerås hade kunnat te sig.

Men 20 dagar kommer jag att spendera här innan jag återigen blir skjutsad tvärs över landet av mamma. Bara 2 av dem är lediga, det var idag och så blir det min födelsedag. Vi två bestämde oss för att slå på stort och "göra stan". Med all framtida lön i bakhuvudet och nyinsatta pengar på kontot formligen kliade det i fingrarna när skyltfönster efter skyltfönster basunerade ut "REA!!!"; jag var klart sugen på att göra en ny New York och bara låta vettet fara.

Men.

Värst var det när vi gick in på ONOFF för att "kika lite". Med en kamera som hålls ihop av tejp, en ipod full av repor, en mobil som gett upp livsgnistan totalt och en dator som saknar både batteri och tangentbord misstänkte jag att det skulle gå illa.

Av någon anledning sitter jag istället tryggt hemma, utan vare sig shoppingpåsar eller ny kompis från Apple-familjen. Istället har jag precis spenderat över en timme med att beställa hem nytt batteri och tangentbord för under tusenlappen, tittat på en hel del "how to fix your computer"-videor på youtube, gett ipoden ytterligare en smäll och fått tag i en gammal sony ericsson.

Kan det vara så att jag har lärt mig hur man beter sig när man är en fattig student?

Sitter på jobbet...

Jag sitter på jobbet men jag jobbar inte. Det är problemet när man har ett rum för sig själv som ingen kan ha insyn i. Det är ingen som märker att jag inte gör något. Mycket problematiskt. Jag måste väl snart visa att jag faktiskt har gjort något. Som tur är så är jag en person som när hon väl är effektiv är JÄVLIGT effektiv. Det gör att jag kan visa saker som jag har gjort, som för andra kanske skulle ta en dag, men för mig tar två timmar. Skönt för mig, jag kan titta runt på bloggar och nyhetsmagasin resten av tiden. Dagens mission blir nog att hitta en fransk blogg som jag kan följa. Vi får väl se hur det går...

Kvällens schema består av att lyssna på Birgitta Ohlsson nere i kungsan på Pride för att sedan stanna där tills Crucified Barbara spelar senare på kvällen.

Vagabondsommar

Tvätta, städa, sortera, sålla. Alldeles för mycket saker som ska kasseras eller behållas, vikas ner i väskan eller stuvas undan för senare bruk.

Det var länge sedan jag har behövt packa så mycket på en och samma sommar. Västerås, Stockholm, Kall, USA, Lancaster, New York. Västerås, Kall, Oslo... Nice!

Jag hatar det lika mycket varje gång... Men är alltid lika glad när det behöver göras!

Små fina tecken

Jag tror att det vänder nu. Jag vill att det vänder nu. Därför vänder det nu.

My heart's been killing me

Christopher Robinson sjöng in i mitt hjärta. Jag lät honom omfamna min själ och jag fick drömma mig tillbaka till dagar för länge länge sedan. Konstigt att musik kan få en att börja gråta, bara sådär, bara för att det är så vackert. Och att man kan glömma allt som kallas tid och rum. Det värsta var att det var ännu värre att komma ut ur bubblan som musiken skapade. Att komma tillbaka till verkligheten där allt inte är som man önskar. Att komma tillbaka till verkligheten där man måste ta beslut och stå för dem. Att komma tillbaka till en verklighet där du är tvungen att skapa något och hoppas på att det håller. Att komma tillbaka till bubblan som jag egentligen lever i. Just nu spricker den vid minsta nål. Därför flyr jag allt för att slippa den smällen, just nu.

Helgen kom och gick...

På vad som kändes som några minuter var helgen över. Ofrånkomligt närmare veckan V då det är dags att bege sig till en plats på världskartan jag inte har så mycket över för. Det maler och maler i huvudet. Jag förstör allt på grund av det. Förstör allt som är vackert, allt som är fint. Sitter som en åskådare och tittar på förödelsen, utan att kunna ingripa alls. Kanske gör det för ont i magen för det.

Ett år en blick en natt en människa

Att sakna det som var för längesedan, presenterat i ett dödsvackert ansikte. Letar man efter stade nförlorade tiden eller det skönheten hos en som förstod precis vad man menade med livet, eller kanske snarare vad man inte förstod men föröskte få ordning på? Jag längtar efter försvunna minuter, som aldrig blir mina igen. Försvunnet år, som jag minns som ett av de lärorikaste, vackraste, smalaste och fetaste. Egoåret. Jag minns en person som förändrade allt och fick mig att tänka på annat än mig själv men också mer på mig själv. Och jag minns det var någonting, jag vet så tydligt det var någonting men jag var så nervös så rädd ör det som var vackert som fick ögonen att rycka och ansiktet att rodna och ja du vet allt som är sådär godtvondt men som händer som sker så sällan med så få. Det var en av få, det var en speciell. Och nu tänker jag på det, tänker på den och staden som han tagit sin tillflykt till liksom jag, även om syftena våra gick i sär. Han förstod inte pioängen i att resa, medan min vistelse var preparation för en resa. Pengar pengar åka. Han hade annan accent än de flesta, var lika bitter som jag vara när jag var 17, med skillnaden att han var 24 och jag var 20. Det var någonting med honom som kändes som att komma hem, och nu några år senare i en sämre mycket sämre stad som tappat den lilla lilla glans den en gång hade, har jag börjat tänka på honom igen. Eller så är det staden , eller så är det året, eller så är det mörkret som omsöt staden när året gick mot sitt slut, som det var den kvällen vi bara såg varandra på de där stället med färggranna väggar, och vi stod i tarppen efter en stund och han frågade mig en trick question; om jag rökte. Jag minns det jag minns honom jag tänker och så står jag knappt ut på mitt lilla kontorsutrymme i den lilla lilla staden som tappat sin lilla lilla glans. Och någon ringer från staden han kom från, och jag försöker i de dialektala snåriga vägarna att leta rätt på minnet av hans röst. Jag minns att jag gillade den rösten.

Precious Pain

Sitter på en snurrande stol på fängelseön Alcatraz. Utanför passerar bilarna i ett stadigt kö-tempo och jag har ätit alldeles för många toblerone för att jag ska må bra. Hela min kropp värker av gårdagens gympass och dagens cykeltur hit. Det är inte mycket till liv jag har just nu. Jag åt vid halv tio igår, somnade vid tolv. Hade så grymt mycket aggressioner i mig när jag gick ner på gymmet, men trots ett en och en halv timmes pass lossnade det inte riktigt. Just nu sitter jag bara och räknar ner minutrarna till i morgon kväll.

Jag ska krama sönder dig.

Inkompetens

Jag hatar inkompetens. Kan inte förstå hur den får frodas så runt omkring mig.

Almost cut my hair

Är så nöjd men vill samtidigt bara vara grinigt barn. Tiden är så mycket i vägen ibland; och minnen av tid likaså. Varför, när allting borde vara perfekt, allting är vackraste vackra på jorden av det man ser? Tiden den satans tiden och dess spår i minneslabyrinterna. Fan. Skulle jag bara vilja utbrista. Blir ställd blir less blir osäker. Blir ingenting trots att jag är mer än så, trots att jag är massor. Ska springa återfå skenbara kontrollen imorgon. Springa bort förlorad och nyvunnen tid. Ska känna mig som mer än ingenting, ska känna mig som någotnting eller kanske mer än så.

Dagar som rullar på...

Helvete, min sommar är snart slut. Ja det känns ju som det. Allt som var planerat så långt fram i tiden bara läggs under mina fötter och blir dåtid. Man ska inte vara så jävla pessimistisk men hallå?! När stannar tiden av?

Några som iaf valt att blicka framåt är mor och mats. Bröllop var det här. Jag som senast i helgen (och två gånger till förra veckan) surt konstaterat att det nog inte kommer bli många bröllop i vänskapskretsen och att man minsann får passa på när det väl gäller. Blir väl att förlita sig på att mamma och mats väl kommer till skott och lovar varandra evig trohet i kyrkan. Och sagt som gjort - kaboom - UTAN mig! Vad fan är det här?! Nej, det är nästan så att man får reda på det via facebook (eller jo det kom ett samtal). Jag samlade mig på femton röda, panikringde brorsan och plockade upp en blombukett för att överraskningsgratta på Gondolen, något ska de i alla fall INTE få bestämma själva. Såhär i efterhand var det en fin gest - om än något själviskt. Matilda och kontrollbehov, javisst.

Morgonen började med några fina resultat som gjorde att jag kunde vara lite leende, men ack några andra som satt sig rakt på magen. Morgondagens försök är morgongymnastik men känner jag mig själv kan jag lika gärna lägga ner projektet innan det börjat. Men hallå, jag kan ju inte sådant - måste göra mig själv besviken.

Veckan går i planerandets tecken - middag måndag check, middag tisdag allt planerat, middag onsdag borde vara lugnt, tåget torsdag obokat, lunch/middag/alkohol fredag ofixat - ja ja någon annan får stå för det. Det här midsommar har inget om än allt att bjuda på.

När finbilen är off limits...

Då tar man vad man har. Måste erkänna att fina pärlan är lite saknad! Men snart är Kall-vistelsen över; imorgon går tåget mot Gurkstaden. En till tunnbrödmacka på det!

There's no sunshine when she's gone

¨
Alltså, det räcker nu. OK att klart.se dystert utlovade regn ALLA dagar jag ska vara här i fjällen, men jag trodde ju inte att det faktiskt skulle bli så. Hur kan det vara möööjligt, liksom.
Nu börjar jag dessutom få slut på idéer, för att inte tala om nostalgiska filmer (av någon anledning kan jag bara titta på nostalgiska filmer när jag är hemma, helst på good old VHS).

Jag har gått med Nisse i regnet, sprungit med Nisse i regnet (midjebältet som då krävs kan vara den sexigaste uppfinningen, ever!), slängt på mig bikinin och doppat mig i kallsjön (väldigt snabbt) i regnet, kört runt med nya bilen i regnet, suttit på uteservering i Åre i regnet, tagit foton på regnet, allt och alla, i regnet (min sedvanliga fotomani har pga understimulans och flashig kamera tagit löjliga proportioner - folk flyr när de ser mig.)

Dagens välformulerade åsikt är alltså - jag vill ha soool! Ge mig! NU!

Eftersom det verkar vara kört för dagen ska jag lägga mig på fina verandan och läsa det sista i Just Kids - i regnet!

Frukost. Lunch. Middag.

Nej, nu ljuger jag. Ibland äter jag tunnbröd, grillat och dricker vin med!

Bara för att man inte kan slappa eller sola som sig bör på en semester, betyder det inte att man inte borde ÄTA som på en semester. Man har inte roligare än man gör sig. Nöjd!